Himmel på en helvetisk plats
Gästkrönikören Testaccio bidrar med med tankar efter UEFA-Cupkvalsmatchen på Råsunda den 12:e augusti
Att jag skulle känna så här efter ett besök på "helvetet på jorden", ja det trodde jag då aldrig. År efter år har man envist, likt en riktigt sur gammal åsna, åkt hit. För att i stort sett varje gång några timmar senare, mer och mer knäckande för varje gång, fått trampa hem på sin cykel eller traska de långa och många stegen in mot stan. Alltid med samma molande värk, samma tomma huvud efter (oftast) ännu en Derbyförlust.
Det senaste året har (vågar man yppa det?) en vändning skett och man har varit lycklig som bara en riktigt härdad bajare kan bli, utan att vara speciellt mycket mer positiv om den plats som det hela utspelades på. Det har liksom gjort ont därute lite för många gånger.
Jag talar såklart om Råsunda.
Men, kvällen den 12 augusti på Sveriges nationalarena kommer jag aldrig att glömma och den blir i alla fall för mig - oavsett hur resten av säsongen slutar - ett sällsynt vackert minne från säsongen 2004.
Andra kvalomgången i UEFA-cupen, motståndarlaget på andra sidan heter Akranes, och detta isländska lag som "ingen" hört talas kan inte ens locka speciellt många av de annars så alltid trogna Hammarbyarna. Vi är 6 137 personer som trotsar det idiotiska i att UEFA underkänner Söderstadion som Europaarena och tar oss ut till Solna i den ljumma sensommarkvällen. För att se, skall det visa sig, ett riktigt dåligt motståndarlag. Men någonting händer med just denna afton. Det är säkert förmätet att säga att det var de absolut "rätta" bajarna, eller hardcore-fansen som var där, men den här torsdagen blev det i alla fall helrätt. För sällan eller aldrig har väl 6 000 personer låtit så mycket och så bedövande vackert på en arena med plats för drygt 35 000, och detta på en plats de flesta av oss där inte ser överdrivet positivt på. Det kändes som det blev någon sorts härlig "Vi-känsla" över det hela och även om vi på Södra såklart stod för det mesta av stämningen var det härligt drag även på Östra. Åtminstone fick jag någon sorts feeling under matchen att jag var privilegierad som verkligen var där. Matchen i sig går knappast till historien, men fotboll är ju - vilket de flesta förstått - så mycket mera än så!
Det var sång, ett mäktigt samstämmigt stöd, från det att Kenta Gustafsson drog igång på arenan till sista sparken i matchen (ja till och med några minuter till) - det formligen gungade i hela Solna. Av 6137 personer! Jag ryser fortfarande av blotta tanken.
Hammarbys spel har annars inte sett ut som mästartakter på sistone, men är det verkligen någon på allvar som har känt att det kan bli guld i år? Hoppas gör man ju alltid, men jag menar på riktigt, riktigt allvar? För ett sådant krävs alltid att man har åtminstone EN naturlig målskytt i laget som gör de enkla "skitmålen". Något Hammarby dessvärre inte har i år. Det är i stort sett den enda bristen i laget, men den är nog så hyggligt viktig. Men vi har ett jäkligt talangfullt lag, en supertränare i minst två år till och en styrelse som jobbar långsiktigt och klokt. Vårt guld kommer, kanske redan nästa år -dessutom är vi i år kvar i två cupspel.
Och så får vi som var på plats tills vidare minnas Akranes hemma. Jag vet inte om jag är ensam om den här känslan, men för mig var det något alldeles extra. På söndag krossar vi de goa gubbarna, såväl på läktaren som på banan.
- Malmö hemma 1994
- 2-2 mot dif i ettan 1997
- Derbyvinsten mot aik 1998
- 21 oktober 2001
- Helsingborg hemma 2002.
Och så numera även:
- 12 augusti 2004. UEFA-cupen. Akranes "hemma" på
Råsunda inför 6 137 personer.
Jag var där!
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Gästskribentens åsikter sammanfaller inte nödvändigtvis med Söderst@dions eller Svenska Fans.
Söderst@dion är en supporterhemsida helt fristående från Hammarby IF Fotboll
