Gästkrönik@: Om Framtiden
Måndagens händelser väcker onekligen känslor. Gästkrönikören Claes presenterar här sin syn på saken.
Hammarby väntar på beslut om sitt nya stadion. Nånting är på gång: Ett modernt stadion med plats för runt 25 000 åskådare ägt, delägt eller åtminstonde drivet av klubben till skillnad mot det nuvarande läget där Hammarbys ekonomi tyngs av förhållandevis skyhöga planhyror. Då ska allting ordna sig med budgeten, då ska Hammarby stadigt vara ute i Europa, då väntar en guldålder! Naturligtvis hoppas jag att allt detta ska bli verklighet men jag är inte tillräckligt insatt i vare sig klubben eller i ekonomi i allmänhet för att seriöst kunna bedöma prognosens förverkligande. Men jag har några åsikter om läktarkulturen som jag anser är intimt sammanlänkad med denna Hammarbys framtid.
Hammarby har utan tvekan historiskt sett varit ledande vad gäller läktarkultur i Sverige. Med det mesta har klubbens fans varit först vad gäller klacknyheter alltifrån "polisonghösten" 1970 över "sambahösten" 1982 till tifon,"Just idag är jag stark" och eget tröjnummer de sista 10 åren. Nu upplever jag det som att de flesta andra klubbar kommit ikapp, alla tifon ser ungefär likadana ut, ramsorna är snarlika osv. Hammarbys fans ligger kanske t.o.m lite i bakvattnet i år dels beroende på en generationsväxling i klacken, dels på den negativa publiciteten vad gäller inslängda föremål och stoppade matcher.
Jag anser att det är fullständigt meningslöst att gnälla över att "domarna är dumma som stoppar matcher bara på Söderstadion," etc, ett fel blir ju inte bättre för att andra gör det. Det handlar istället om hur vi - Hammarbys publik - ska hantera framtiden. Publiksnittet på Söderstadion brukar vara drygt 10 tusen. Det betyder att var hundrade storstockholmare väljer att gå dit. Detta i en tid där allsvenskan trots låg europeisk ranking ändå upplever en sällsam hype inte minst medialt. Ett nytt stadion bör fyllas till det dubbla. Själva arenan i sig kommer till en början att dra en del folk samtidigt som jag gissar att ett förmodat högre biljettpris kommer att avskräcka andra. Men 10 tusen bör alltså bli 20 tusen. Alltså var femtionde storstockholmare. Det kan låta enkelt men också bli svårt, kanske media då totalt har tröttnat på svensk fotboll, kanske människor då ignorerar fotboll live när nästan alla kan se FC Barcelona hemma i 82 tums plasmaskärm. Betänk att Djurgården som Stockholms enda elitserielag i hockey nu inte förmår fylla Globen och gör dom det nån gång beror det på att de flesta i publiken är norrlänningar i stockholmsexil som vill heja på Luleå.
Hur som helst måste det bli slut på allt tjafs om vem som är Den Enda Sanna Supporten. Den 15-åring som i februari dyngrak står och hoppar med bar överkropp i en Royal Leauge-match utanför Oslo eller den som sett alla träningar sen 1912? Skit samma! Sånt slutar ju bara i sekterism. Alla ska känna sig välkomna, alla ska vördas för att de är på plats. Medgångssupportrar som förstagångsbesökare, gubbar som unga tjejer. Vi måste förstå och respektera att gå på fotboll inte alltid är tillvarons högsta prio för alla. Livet har många faser, för de allra flesta av oss är det faktiskt inte självklart att se varenda match. Pga av jobb, familj, eget sportutövande osv, osv. Detta kommer även dom som hoppar med bar överkropp att inse en vacker dag.
Själv har jag haft årskort på norra och södra, nuförtiden köper jag lösbiljetter på östra när jag kan och har lust att gå. Jag blev mycket illa berörd av djurgårdsmatchen förra året, likaså av de avbrutna matcherna mot MFF och HIF. "Jag ger fan i det här, det är ju inte fotboll längre", tänkte jag då med stor ledsenhet. Jag vet att jag inte är ensam om såna tankar både bland dom som har årskort och dom som aldrig varit där men som jag vet är potentiella åskådare i framtiden. Detta har naturligtvis stor betydelse för hur Nya Söderstadion ska fyllas vilket i förlängningen har än större betydelse för Hammarbys ekonomi. Fortsätter nuvarande tendenser med stoppade matcher, bengaler som skadar människor, mobbande av spelare i egna laget, allmän oro, svarta rubriker etc. kan de 10 tusen snart bli 5 tusen och det verkar bara vara i Norge man kan få ekonomi på en sån låg publiksiffra.
Det är lätt att skylla alla störande händelser på ett fåtal personer som förstör för oss alla genom att de inte förstår att dra gränser. "Bara dom blir portade kan allt det trevliga fortsätta", går resonemanget. Men jag är inte så säker på det. Ty den hatattityd som finns gentemot gästande lag går som en röd tråd genom matcherna alltifrån klubbens storstadskaxiga tidningsannonsering inför matcherna typ "Kalmar har ingen tunnelbana" över visslingarna och buropen när gästande lag kommer in för uppvärmning till "hata, hata Göteborg" och den så välkända ramsan vid bortalagets målvaktsutsparkar, "sopa, idiot, bonnjävel, Lee Baxter". "Kul, oförargligt och sånt som hör till fotbollen", invänder genast många fans. Men är det verkligen så roligt längre? Jag är helt säker på två saker. För det första att den här attityden alltid triggar dom som pga ungdomlig dumhet, fylla eller personliga problem sen verkligen går över gränsen. Dom gör ju just det alla ropar, jag tror att dom en kort stund upplever sig som hjältar. Jag tror att det är samma sak som med alkohol, dom som har problem super mer ju större den totala alkoholkonsumtionen är och tvärtom. För det andra så har jag en stark känsla av dessa hatramsor är meningslösa rent resultatmässigt, tvärtom har de en kraftig bumerangeffekt då bortalaget verkligen får tändvätska i kubik av alla okvädingsord.
Därför anser jag att Hammarbys publik återigen kan vara först med något i den alltmer likriktade supporterkulturen. Nämligen att bara tokstötta sitt eget lag och sluta med allt som har med nedvärdering av motståndarna att göra. Tvärtom respektera dessa och deras fans då de ju faktiskt är förutsättningen för matchen. Spelarna i Hammarby gör ju detta. Jag kan höra invändningarna: "Naivt! Gubbjäveln förstår inte fotbollens själ!" Mitt svar på detta är att just det som jag önskar faktiskt har hänt på Söderstadion en gång i år och då med gott resultat! Nämligen efter avbrottet i malmömatchen. MFF fick starka applåder när de återvände till matchen och Hammarby totalpeppades resten av matchen. Den stämning som var just då får garanterat var femtionde stockholmare att gå på Nya Söderstadion medan hat, pöbeltendenser, böter och negativa rubriker skrämmer och avskräcker såväl sponsorer som tänkt publik.
Detta skrivet med djup oro inför Hammarbys framtid, ett Hammarby jag följt på nära håll sen 1959.
