CHANS
En berättelse i elva delar av HANS SJÖBERG. Del 2: AIK-Öster, oktober 1968.
Läs även del 1.
Min vän Kjell Hansson älskade min farmor och farfar. "Du, kan vi inte gå upp till Gertrud och Wille?" Kjelle kunde sitta vid köksbordet med Gertrud hur länge som helst. Ska vi inte gå nu, sa jag. Men han tog alltid gärna ett glas saft till och de skulle bara tippa några rader först och han tröttnade aldrig att höra på vad hon berättade. Om hur det var förr. Om hur hon träffade Wille. Om ”Nacka” Skoglund och hans mamma. Jag tror hon kom på varenda hemmamatch som Kjell och jag spelade genom åren.
Oktober 1968. Grusplan är lerig av allt regnande. Jag trippar mellan vattenpölarna. "Jonny!" Jag tar bollen från min back ute på vänsterkanten. Det är enkelt. Jag ser Kjelle komma farande i mitten och slår passningen hårt längs med marken. Han behöver bara sätta dit foten: 9-1!
Efter matchen är det bråttom. Vi ska ut till Råsunda med Gertrud och Wille. Hammarby är i tvåan men någon allsvensk fotboll måste man ju se. AIK möter Öster idag! Nya i allsvenskan och på väg att vinna alltihop. Kan de så kan Hammarby, ett annat år, så vi håller på Öster. Där spelar Harry Bild och Inge Ejderstedt. Och Tommy Svensson. Det kommer att bli en massa mål. Kjell säger på bussen: "Nu får vi snart höra Harry Bild skrika Mååååål!" AIK är ingenting. Men Gertrud tycker att de har snygga dräkter. Nu är vi framme. Nu börjar matchen. Får Öster bara en enda chans så sitter den.
Vi sitter långt ner på ena långsidan. Men sikten är fri. Wille säger att Öster verkar ha mer rädsla för att förlora än vilja att vinna. Det här går aldrig. Publiken skriker fula ord till Harry Bild. Vad har han gjort dem? Allting är grått. ”Rimbo” Lundblad och ”Lill-Garvis” Carlsson i AIK surrar omkring som spyflugor utanför Östers straffområde. De ser ut som de äldre i skolan, de ska retas, sneda leenden och spretiga frisyrer. AIK vinner. Öster är inte i närheten av att göra mål. Inte en chans.
Utanför står två fulla män och slåss. Båda verkar hålla på AIK. De slåss om en öl. Wille och Gertrud stirrar stint framför sig och går bara vidare. Men Kjell och jag stannar upp och kan inte slita oss. Den enes knä viker sig. Han får en smäll till uppe på skallen på väg ner. Gertrud drar oss med sig. Hon säger: "Kom, nu så går vi och köper korv med bröd.” Vi förstår ingenting. Varför slogs de? De hade ju redan vunnit.
Öster blev svenska mästare 1968. Det avgjordes i sista omgången. Men jag kommer alltid att minnas dem som förlorare. Det är märkligt hur minnet fungerar. Det är samma sak med Kjell Hansson. Fast tvärtom. Honom kommer jag alltid att minnas som den som gjorde mål på alla mina passningar i Hammarbys pojklag. Vi förlorade inte en match det året. Jag på vänsterkanten. Han var center. Han var världens bästa! Han gjorde mål på allting. En vinnare.
Nästa vecka: Hammarby-Åtvidaberg, augusti 1970.
Läs del 3 här.
