Ja, jag är Hammarbyare
Redaktionen tog sig friheten att publicera Farstamannens eminenta inlägg på forumet om det här med att vara Hammarbyare.
Ja, jag är Hammarbyare. Ja, jag vet att Hammarby aldrig kommer att vinna Champions League. Men jag är Hammarbyare i alla fall. Jävligt mycket Hammarbyare.
Jag tar mig friheten att ändra texten från en klassisk t-shirt från 90-talet. Då gällde den allsvenskan, idag gäller den Europaspel.
I svenska medier idag tar man död på tanken om svensk klubbfotboll. I alla fall på tanken att den skulle kunna hävda sig i Europa. Låt mig säga er detta: Skiter väl jag i!
För jag är Hammarbyare. Och mitt ansvar är inte svensk klubbfotbolls väl och ve. Mitt ansvar är Bajen. Jag kan ställa upp på att inte kasta dartpilar eller slå folk på käften, men i övrigt får folk klara sig själva.
Och låt mig därför slå fast att det fanns en hel del saker som gjorde mig både stolt och glad på Råsunda igår. Och nej, jag är givetvis aldrig glad när Bajen torskar, men det här handlar inte om det.
Det här handlar om ett gäng B-lagslirare som fick möta ett lag från La Liga. Ett lag som slagit ut Hamburg, Atletico Madrid med flera. Som fick möta ett gäng som inte vunnit en fight i allsvenskan på en hel evighet.
Vad som gör mig så glad är att jag igår efter många år återigen förstod vad det är att vara Hammarbyare.
För att vara Hammarbyare är att höra 11 122 unisont skråla JUST IDAG ÄR JAG STARK trots att den finske UEFA-delegaten höll på att få tuppjuck när låten gick igång. Man får nämligen, enligt UEFA:s regler, inte spela musik när lagen är inne på banan.
Detta gav mig påminnelse om hur vi i många år gav fan i förbundets regler om att lagen skulle gå in samtidigt på plan. Till sist bakband de oss med knattar i klubbtröja och besynnerliga hälsningsceremonier.
Att vara Hammarbyare är också att höra 11 122 kraftfullt vråla ut sin glädje över att Utrecht sparkar in mål på Djurgården. Åt helvete med UEFA-koefficienter och hur viktigt det är för Sverige med ett lag i Europa.
Vill de dit får de väl ta sig dit. Jag tänker i alla fall inte hjälpa till!
Att vara Hammarbyare är också att se en vilt kämpande David Johansson inte riktigt begripa offsideregeln. Eller i alla fall inte taktiken att utnyttja den. Eller att se Fredrik Stoor verkligen personifiera uttrycket bra i spelet utan boll. För med var det inte många rätt...
Jag menar, jag har ju sett Morgan Hoffman lira back mot Nacka. Och Tom Nilsson mot Degerfors. Nu mötte vi Villarreal.
Att vara Hammarbyare är också att fåfängt tro, och innerst inne veta, att med lite flyt hade vi slagit de gula igår. Med alla ordinarie friska, och med en smula tur i avsluten känner man någonstans att det kan gå att slå ett spanskt ligalag i ett dubbelmöte. Inte vinna hela cupen, jag är inte helt stekt, men det går fanimig att slå dem.
Vi har ju trots allt två A-landslagsmän, ett par U 21-or och andra talanger i truppen. Vi hade inte mycket mer på 80-talet.
Att vara Hammarbyare är att gå hem från Råsunda med ett rofyllt leende på läpparna och veta att man varit med om någonting kul. Vi hade ju för helvete spelat UEFA-cupmatch. För bara åtta år sedan torskade vi mot Spårvägen.
Å andra sidan slog vi Djurgården 1997.
Att vara Hammarbyare är att 11 122 kom till Råsunda igår. 11 122 som ville se Bajen. Inte 35 000 som tyckte att det här med fotboll är ju skoj.
Så tack Brolin, Runar och Doktor Alban för att ni stannade hemma.
Ni gav mig glädjen med fotbollen tillbaka, och till sist ett extra stort tack till Kaj Eskelinen för dennes replik i dagens City: ANDERS FRISK SPELADE TEATER!
Det Kaj, är verkligen att vara Hammarbyare!!!!
