CHANS
En berättelse i elva delar av HANS SJÖBERG. Del 3: Hammarby-Åtvidaberg, augusti 1970.
Läs även del 2.
För min vän Kjell Hansson var allting på allvar. Som om det gällde livet. Eller VM i alla fall. Han kunde gräma sig i flera dagar efter en missad målchans, en förlust, om det så gällde A-laget eller våra matcher. Jag tog det lugnt. Det var alltid festen som var det viktiga, att de snyggaste tjejerna i klassen gillade mig bäst, och att vi hade roligt. Kjelle var målmedveten. Han skulle bli stjärna i Hammarby och landslaget och sen proffs i Italien. Det var bara så. Jag undrar ibland hur det hade blivit om vi hade bytt liv.
Det är i augusti 1970. Det gick åt helvete för Sverige i VM, men nu är Kjelle Gerd Muller när vi spelar nere på gården. De är lite lika. Jag säger att jag är Ringo Starr. Men då blir Kjelle vansinnig. Vårt lag, Hammarby P60, vinner sommarcupen. Lätt! Men Wille vankar omkring rastlöst mellan fiket och lägenheten. Det går dåligt för A-laget. Det är tröttsamt.
Nu är de i allsvenskan igen. Kan de inte få stanna där? Gubbarna på fiket är inte överens. Ordnar det sig? Tom Turesson har kommit hem! Men det måste bli seger mot Åtvidaberg idag och de har Ulf Blomberg i målet. Vem? Blomberg! Han som vände i luften och räddade i någon match! Ha! Det kan han ju försöka med idag.
Publiken sjunger på Söderstadion. Det har jag aldrig hört förut. Bara på TV. I Tipsextra. Alla sjunger med. Jag ryser i nacken. Wille säger: "Nu jävlar!" Janne Sjöström får bollen vid mittcirkeln, spelar ut till Kenta Ohlsson på högerkanten som drar sin back. Inlägg! Alla reser sig så vi inte ser. Nej! Nicken går i stolpen. Kjelle ställer sig på bänken, jag gör som han. Det blir retur. Turesson! Skjut! Allting exploderar. 1-0. Nu sjunger de igen. "Blomberg vände inte i luften", säger Wille. Gertrud skrattar och pussar honom på kinden. Kan man älska varandra när man är så gamla?
Hemma på Åsögatan är det bråk. Kjelles pappa lastar in väskor i bilen. Mamman står i fönstret och skriker: "Jag ska döda dig ditt jävla otrogna svin.” De ser inte Kjell. Vi kommer längre ner på gatan. Gertrud lägger handen på Kjells axel. Bilen far iväg. Nu ser mamman oss. Hon säger: "Kjell, vi har bara bråkat lite, kom upp.” Ingen säger något. Jag vill springa, bara springa iväg, men jag säger upp till henne som står där i fönstret och gråter: "Det blev 3-1, 3-1 till Hammarby!"
Den där matchen blev vändningen för Hammarby. De förlorade inte en match till det året och blev femma i serien. En ny epok hade börjat. De slutade åka ur och spelade allsvenskt år efter år. Det känns lite märkligt, men fint, att just vår tid fick bli den tiden. Jag vet inte om den dagen också blev vändingen för Kjell Hansson. Han talade aldrig om sina föräldrar. Han kanske tänkte. Han blev tystare, lite äldre. Det blev svårare att få honom att skratta.
Nästa vecka: Sverige-Västtyskland, juni 1971.
Läs del 4 här.
