Gästkrönika: 364 dagar - ett bajenliv
Medan alla andra pratar landslagmålvakter, ny underhållningsarena och scouting kan det vara på sin plats med en filosofisk fundering över om livet som bajare, eller bajare som livet. Låter det flummigt? Låt mig förklara.
Har ni tänkt på att en bajares säsong inte så lite påminner om livet självt. I denna krönika har jag dissekerat en komplett säsong med alla dess olika faser och jämfört den med en vanlig persons liv i komprimerat format. Allt det som alla andra upplever under en hel livstid hinner vi bajare med under en hel säsong. Inte konstigt att det är kärvt att vara bajare och att det tär på både psyke och hälsa att alltid vara så engagerad. Fast det är väl det som gör oss till de supportrar vi är och det är ändå något som ingen utomstående kan förstå. Så har det alltid varit. Följ med på en resa genom livet. Lennart Nilsson, släng dig i väggen. Nu blir det åka av!
Januari – Mars (3 månader kvar)
Du har noga koll över träningen och kosten. Du håller dig uppdaterad på olika forum likasinnade kommer med deras erfarenheter och tips inför den stora dagen. Du får en annan syn på dessa personer och känner en varm tillhörighet med dom och att ni är med i samma grupp, tänker likadant och har förstått vad livet går ut på.
En vecka före premiären (En vecka före förlossningen)
Du vankar av och an, har svårt att somna på kvällen och är allmänt disträ. Trots att du vetat om detta datum i fyra månader och förberett dig noga mentalt kan du inte riktigt känna ro och lugn för att du dagarna i ända endast går och tänker på Dagen D, då allt till slut skall hända. Du glömmer helt plötsligt saker och sköter inte kosten. Det är sjukt vad tiden går sakta just nu. Men du har noga lagt fram alla kläder m.m. och de ligger prydligt i små högar, redo att användas när det äntligen är dags. Allt är förberett in i minsta detalj, inget får gå fel.
Omgång 1 (Förlossningen)
Jag säger bara: ÄNTLIGEN! Efter så många månaders oro, väntan och förberedelse är stunden äntligen kommen. En ny oförstörd period är kommen. När du för första gången hör det allra första pipet och livet är igång, vill du bara skrika ut din glädje, krama om närmaste person och till och med förlossningsläkaren Dr. Fröjdfeldt får sig en ”tummen upp”, livet är så underbart att även hans assisterande barnmorskor Eriksson och Wittberg, som hittills inte gjort ett enda fel (Under dessa två första minuter av liv) framstår som ljusskimrande änglar som bara svävar där framför dig. En dag som denna är alla ”Du” med dig. Hela livet ligger framför dina fötter och bara väntar att få upplevas.
Omgång 2-5 (Förskoleåldern)
Vad du än får uppleva under denna tid ler man åt det. Om du ramlar så reser du dig upp direkt och tycker att livet är bekymmersfritt och underbart. Du tänker positivt och tar inte åt dig alls om några illvilliga personer skriker glåpord till dig. Förlorar du, rycker du bara på axlarna. Det är ju inte hela världen, det går ju som bekant fler tåg.
Omgång 6-10 (Tonåren)
Detta är ofta en turbulent tid. Om du upplever lite motgångar av några motståndare slår du ifrån dig direkt. Det är lätt att vända sig inåt och det är under denna period som begreppet ”Vi” och ”Dom” får sitt rotfäste. Man känner sig orättvist dömd och notoriskt felbehandlad och frågar sig varför allt bara skall vara just emot mig. Särskilt om det går lite bättre för de andra lokala konkurrenterna och man nu ligger lite efter dom. Jag är ju så mycket bättre än dom.
Omgång 11-14 (25-35 år)
Nu fick man lite andrum. Man har lämnat det turbulenta tidiga åren bakom sig, gjort några rätta val och kommit upp sig i livet och är nu på en stabil grund. De tidigare misstagen har rättats till och du känner ett driv, en framtidstro och en utvecklingspotential som kan räcka hur långt som helst. Jag menar, även solen har fläckar. Det här löser sig med tiden.
Omgång 15-19 (40 – 50 år)
Under denna period händer inte så mycket. Du har kommit drygt halvvägs och vet vad du har och det är relativt lång tid kvar att åtgärda eventuella motgångar. Du finner dig i situationen. Allt kan fortfarande hända men du känner ingen anledning till oro.
Omgång 20-25 (65 år)
Oj, vad fort det gick. Skulle jag inte ha mer poäng, förlåt, pengar än så här? Nu ligger jag en bra bit efter de andra. Nu blir det stressigt, nervpirrande och hetsigt att hinna samla ihop de sista behövande pengarna för att slutligen passera de andra. Det är synnerligen irriterande att jag inte har saken i egna händer heller utan helt får förlita mig till att de andra gör ett misstag, en felinvestering. Det var inte så här jag i min ungdom tänkte mig att livet skulle sluta.
Omgång 26 (85 år - Slutet)
Kasta in handduken, spiken i kistan, dra in årorna eller vika in kepsen. Det definitiva slutet har många namn. Du har känt på dig detta under den senaste tiden, men inte vågat erkänna det för dig själv. Du visste om sjukdomssymptomen, du har sett tendenserna den senaste tiden, hur du inte riktigt hängde med de andra. Dina anhöriga fick lite nytt hopp om livet då du innan denna definitiva dag fick ökad livslust efter en otippad vinst och, vips! så trodde alla i omgivningen att du skulle klara det hela vägen, men det oundvikliga kom trots allt som ett slag i ansiktet. Ridå - God natt - Tjena Sankte Per.
1 dag efter (Chockfasen)
Eller än mer korrekt formulerat: ”Dagen efter”. Detta är en dag då tomheten infinner sig. Allt är slut och man undrar hur det kunde bli så här. Är inte livet värt mer? Man vill inte prata med någon, bara stänga in sig i sig själv, käka pizza och helt sonika ultradeppa för evigt. Denna dag vill man inte vara någonting, varken student, familjefar eller Bajare. Man bara ”inte är”, en form av antimateria. Detta är ”Dagen som Gud glömde”. Ett livets svarta hål, som man knappt önskar sin värste fiende. Eller, det förstås, går det att packa den här känslan i många små paket och adressera alla dessa till alla med postnummer som börjar på 169-171, så fine - kör på det. Jag gör ett undantag.
1-2 månader efter (Bearbetningsfasen)
Nu har du accepterat faktumet. Du beslutar dig för att ta nya tag och gå vidare med livet. En kär säsong är borta och det är inget du kan göra åt det. Du har sållat bort alla mörka minnen och behåller de ljusa stunderna kvar långt där inom dig. En ny behaglig känsla kommer krypande, du sträcker på ryggen höjer blicken mot horisonten och börjar få en framtidstro igen.
........
Epilog
Det är i detta läge du som bajare börjar prata ”Silly Season” rykten med dina bajenpolare, du börjar så sakteliga läsa forumet igen och hur deppigt det än kändes den definitiva dagen ser du fram emot när det första preliminära spelprogrammet för nästa års allsvenska presenteras under december. Av någon underlig anledning är det inte premiärmotståndaren som du först letar efter, utan omedvetet scrollar du längst ned för att se vilket brödgäng som Bajen skall krossa i sista omgången för att bärga hem bucklan. Tänk följande scenario: Du letar, få se nu, vad blev det?……Ljungskile hemma! Skämtar Lagrell?! Vilken baggis, snacka om öppet mål. En uppmaning till SvFF: Börja gravera pokalen redan nu. Detta för tankarna till att sno godis från småbarn. Skall nog ta och lägga in om en tvådagars ledighet hos chefen på jobbet, för i november 2008 skall här firas. Hålslaget skall gå varmt på det gröna och vita A4-papprena. Inget julpyssel här inte utan nu skall här göras konfetti till festen.
Så blev det ett nytt Bajenår trots allt (Vem hade trott något annat?). Vi kliver in i januari 2008. Allt är glömt. Nytt år – nya möjligheter. Ring ut det gamla, ring in det nya. Det är tre månader kvar till premiären. Hjulet är igång igen. Vad kan gå fel?
Jag ser fram emot 364 dagar av stolthet, varma känslor och hängivenhet. Eller blir det 365?
Eder livsfilosof,
