Hjälp! Sponsorerna styr mitt liv.
Signaturen Dr Coco återkom med en ny gästkrönika kring tankegångar om hur man som supporter våndas när det är till att gå till inköp. Det är mycket att tänka på i rollen som fotbollsupporter.
Går det att enbart att stötta Bajen? Nu tänker ni: ”Ja, men det är väl klart. Det är bara att klä sig i grönt och vitt, gå på matcherna och heja på Bajen” Jo, det stämmer förvisso. Men jag har upptäckt att det finns ytterligare en dimension till detta och det är den påverkan som de kommersiella krafterna har på våra tankar och beteenden och det vill jag belysa i denna krönika.
Okej, jag fattar grundsyftet med sponsring och reklam. Föreningen får in pengar och det i sin tur ger möjlighet till att attrahera bättre spelare och få bättre förutsättningar till att lyckas med laget i större sammanhang osv. Det sponsrande företaget i sin tur profilerar sig och får ut sitt varumärke för att (för det mesta) förknippas i positiva sammanhang med laget. Alla är glada och nöjda och här skulle historien kunna sluta. Men kruxet är att det inte bara är Bajen som har sponsorer. Det gäller naturligtvis övriga 15 allsvenska lag och vårat förhållande till dessa är av skiftande grad mer eller mindre komplexfylld.
Jag vet inte riktigt när det hela började. Kanske var det redan i mellanstadiet då jag fick min mamma att inte köpa Blåvitts produkter från Konsum. Inte för de hade något affärsmässigt förhållande till fotbollsklubben IFK utan mer för att det av princip helt enkelt kändes fel att köpa produkter med ett sådant varumärke. Den enda jag gick med på att köpa var ”Blåvitt torsk” fast det var ändå ingen som fattade det då. Låter det långsökt? Ja, men tänk er själva om ni är i mataffären och skall handla och så kan ni välja mellan ett märke, ”Svart-gul” cheddarost eller en vanlig ost. Eller om det fanns ett märke som heter ”Blårandiga” bananer. Det känns lite som att man söker sig vidare i fruktdisken om man säger så. Ja, ni förstår säkert. Om detta sedan är en sjuklig åkomma jag lider av så får väl glada doktorer i vita rockar ställa en diagnos och konstatera detta. Men det är en annan historia.
Man behöver ju sedan inte gå till överdrift. Jag menar, till och med jag kan lägga en Tacosås MILD i kundvagnen utan betänkligheter. Fast det är klart, en liten flyktig tanke ägnas åt Håkans inte helt fördelaktiga utseende. Men det får mig snarare att dra lite på mungiporna än att bli irriterad inombords.
Det hela eskalerade i samma takt som kärleken till fotbollslaget ökade och på samma sätt som man vill bli förknippad med alla de värden som man älskar sitt Bajen för, på samma sätt vill jag inte stödja de andra företagen, än mindre förknippas med vissa andra lag. Är det bara jag som noggrant vänder varje ölburk med någon ny ölsort på Systembolaget för att kontrollera att jag inte av misstag köper en Åbro? Mina vänner har för länge sedan givit upp. Deras ”Men du, på vilket sätt tycker du att denna Åbroburk har med din kärlek till Hammarby Fotboll att göra?” har stilla tynat bort. Jag kan på ett sätt förstå dom, men samtidigt inte rå för hur jag känner. Åbro är Gnaget, punkt slut!
Nu är ju inte företagen dummare än att de kommer på nya sätt att göra livet förjävligt för sådana som jag. Jag inbillar mig att det var lite mer renodlat förut. Företagen hade ett fotbollslag som de höll sig till och detta rullade på ända tills en dag då hela världsordningen ändrades. Året var 1999 och det blev ett dråpslag för känsliga själar som jag. Men först lite bakgrund: Jag minns när jag stod där på Söderstadion hösten -88, såg Bajen torska med 0-4 mot gossarna från Öfvre Östermalm och såg det mörka böjda stålskelettet resa sig upp mot skyn bakom den södra läktaren med ett myller av små byggare som mest påminner om doozarna i Fragglarna. Globen har för mig sedan dess på ett negativt sätt representerat allt det som jag inte vill förknippas med; Varma ombonade sittplatser, VIP-loger, företagsbiljetter, slipsnissar……och så Djurgården. Deras hockeysektion var sedan länge förknippad med Falcon. För mig innebar det ett ytterligare lite smalare utbud på Systembolaget. Det fick bli Kopparbergs helt enkelt.
Vad händer 1999?!
Jo, som en blixt från klar himmel blir helt plötsligt Falcon huvudsponsor åt Hammarby Fotboll, parallellt med Djurgården Hockey! Sakta i backarna nu, dra åt handbromsen, vad är detta? Vad utsätter ni mig för? Leker ni Gud den allsmäktige genom att experimentera med folks känslor och liv? Det där var en spark under bältet i kubik.
Jag kan tänka mig hur det gick till på Falcons marknadsstrategimöte på huvudkontoret. Någon klyftig reklamare kom på den briljanta idén: ”Men vänta, vi stöder redan ett storlag i hockeyn, det är inarbetat och rullar på fint. Skulle vi inte enkelt kunna bredda vår marknadspenetration genom att även stödja ett storlag i fotbollen med hög igenkänningsfaktor och även en relativt hög grad av sympati hos övriga mindre landsortsklubbar. På så sätt så attraherar vi dessa olika kundsegment inom sina respektive olika sportgrenar. Vi själva uppnår synergieffekter och samordningsvinster i form av enhetliga sponsorpaket och framtagande av annonser m.m. och i förlängningen kommer vår marknadsandel att ökas med åtskilliga procent. Hammarbyare är dessutom av hävd inte kända för att spotta i glaset om man säger så. Två flugor i en smäll. Gör vi detta uppnår vi maximal kommersiell effekt och visar verkligen att 1+1=3”.
Ett rungande ”JA” ekade samstämmigt hos Falcon. Alla stod där unisont hoppande med händerna i luften, nästan lite Maranatastämning över det hela. De påminde om banderiljärerna och pikadorerna när de upptäckte tjuren Ferdinand, någon svalde sin cigarr en annan persons fluga började frenetiskt snurra. Alla var de euforiska med glänsande ögon som inte så lite påminde om Joakim von Ankas stora ögon med dollartecken tatuerade på ögongloberna.
Och mitt i allt detta står lilla jag och bara ser på hur jag mot min vilja fått nya blodsbröder i form av snabbpratande herrar som Ulf Adelsohn och Håkan Södergren (När jag tänker efter så undrar jag om inte alla djurgårdare härstammar i rakt nedstigande led från den portugisiska radiokommentatorn under Bragamatchen. Jag menar, lägg till Lars-Gunnar Björklund, Ulf Elfving och Tommy Engstrand. De har ju ingen Kristina Lugn-approach direkt). Skall nu även jag bli en snabbpratande, tunnhårig pajas och få blått blod helt plötsligt? Tjena, tror inte det va? Nej, jag betackar mig. Det här är inget som jag beställt. Åter till avsändaren.
Samma medvetna val av utanförskap till Globen var orsaken till att jag och min bajenpolare notoriskt vägrade acceptera namnbytet 1989 från T-banestationen ”Isstadion” till ”Globen” och under tre års tid envisades att säga ”Isstadion” till spärrvakten i luckan. Men till sist fick vi ge oss för att överhuvudtaget komma in till perrongen. Samma känsla av hopplöshet måste mina grön-vita förfäder ha känt inför namnbytet 1958 på station ”Skärmarbrink” som tidigare hette ”Hammarby”.
Ett annat exempel på svårigheter man kan råka ut för är när jag för 6 månader sedan fick en innebandyboll mitt på ögat. Alla som fått det vet hur ont det gör men framför allt hur obehagligt det är. Efter att har tillbringat hela kvällen på S:t Eriks ögonakut konstaterades att jag hade fått rispor på hornhinnan men att synen klarade sig. Veckan efter åkte jag till sportaffärern för att köpa innebandyglasögon. När jag kommer fram till hyllan finns där endast ett märke att välja: ”Salming”. Tack för den passningen! Jag stod där och våndades något rejält. Jag vägde min hälsa mot mina principer. Det slutade med att jag gick därifrån tomhänt. Jag ville inte bidra ekonomiskt till fler stygn i Börjes redan vanställda nuna, än mindre springa runt och göra reklam för karln. Jag spelade vidare utan glasögon och för tre veckor sedan kom dråpslaget. Jag får en boll på det andra ögat (Så klart). Inte lika stor svart fläck när jag tittar denna gång men efter detta bestämde jag mig - inte en sekund till utan innebandyglasögon.
När jag dagen efter hasade mig till affären kände jag mig som Jesus på hans sista vandring med korset på ryggen genom staden med alla spottandes på mig med deras hånflin och sarkastiska kommentarer bakom mig. När jag till slut tar mod till mig, går jag in i butiken och smyger mig fram till innebandyhyllan, hoppas att ingen ser mig, kisar med ena ögat och känner en sprängande huvudvärk inför det jag skall se. Då händer plötsligt ett mirakel: Det skiner en stark ljusstrimma från himmelen direkt ned till hyllan jag tittar på och hela omvärlden stannar helt plötsligt upp. Det finns två olika märken! Inte bara Salming utan även ett annat No-Namemärke. En tung sten föll från mitt hjärta, himlen sprack upp och spänningshuvudvärken släppte. Halleluja! Det finns en Gud, han är grön och vit och håller sannerligen på Bajen och jag öppnade gladeligen lädret och betalde mer än gärna 250 kr för lite formpressad plast från Kina och önskade expediten en riktigt trevlig helg. Hon såg lite förundrad ut efter att ha upplevt den i särklass lyckligaste kunden som köpt ett par innebandyglasögon någonsin.
Annars finns det fullt av minor i den vanliga mataffären. Ta bara en sån avdelning som kaffeavdelningen. Det är nästan omöjligt att köpa kaffe utan man omedvetet förknippar det med något brödgäng. Apropå bröd så går ju Pågen bort, på tok för mycket IMM-IFF-IFF över det hela. Det blir till att baka själv tror jag bestämt. AXA har ju sånt. Ja, just det, de sponsrar ju inte bara Bajen utan även Kalmar FF. Och så där håller det på. Man kan dock skönja att den här flyktiga sponsringskarusellen urlakar företagens kraftiga ställning som stark partner (Medvetet val?) till våra fotbollslag. Om de ändå skall hoppa runt mellan klubbarna kan de lika gärna samlas på en handelsplats under vinterhalvåret för att köpas och säljas som vilken vara som helst. Kanske något för spelaragenterna att ta till sig? Blir spännande att se Martin Dahlin stövla in till Bajens kansli som en annan mirakelduksförsäljare: ”Och för det facila priset av 10 miljoner får ni inte bara Rami Shabaan utan även ett ettårigt avtal med Pampers. Men inte nog med det, bara för att ni är Bajen så skickar jag med ett tvåårigt gratisavtal med Klorin. Men vänta gott folk, det är inte slut än, för i detta totalpaket så får ni……...trumvirvel……..Åbro på köpet! Ni kommer garanterat att göra era fans glada och nöjda. Vad säger ni, ska jag lägga allt i en påse? Tåget går nu. Tar ni inte detta erbjudande skickar jag grabben till Rumänien. Har jag en affär?” Sedan ler har så där finurligt med sina Ingvar Oldsbergkinder.
Om man nu med medicinska termer och ett korrekt fackuttryck skall klassificera denna åkomma personer i min situation är drabbad av skulle den kunna betecknas som Tvångsmässiga Företagsrelaterade Fobier. I Patient FASS förkortad till ”TFF”. Men sakta i backarna nu. ”TFF” för mig är ett vindpinat Vångavallen, tjongfotboll, på sin höjd oavgjort och en sjukt lång och deppig hemresa och något sådant vill jag inte förknippas med. Så - Nej, det gäller inte mig. En god vän till mig nämnde något om förträngning och förnekelse, men det vill jag inte kännas vid.
Eder reklamfilosof:
