Privatspanaren
Som väntat har det varit en turbulent tid efter den senaste matchen mot Halmstad. Någon som minns att vi vann mot svenska mästarna på bortaplan för fem dagar sedan?
Det finns mycket att kommentera, men det är två saker som gör mig alldeles allergisk. Tuppjuck helt enkelt.
Jag har i dagarna tittat igenom en två timmar lång tv-sändning från 1982 (tack Christian!).
Ett sammandrag om allsvenskan det året. Bo Hansson och Arne Hegerfors lotsar en fram i forntiden.
Om året 1982 var ungdomens höjdpunkt som supporter hoppas jag att 1998 inte blir medelålderns höjdpunkt. Det hoppas jag Cratz och spelarna ordnar redan i år.
Minnena från 1982 är ljuvliga.
Grymt bra spel och en balans i laget som är svår att överträffa.
Micke Andersson, Gerhardsson, Uffe Eriksson, Efraimsson, Dennerby, Putte Ramberg och Forsberg i gluggen.
Men även Matte Wahlberg, Hedenström, Peppe Holmberg och Klasse Johansson.
Det var tider det.
Sysslar man med fotboll i dag måste man titta framåt. Att prata fotbollsframtid och titta bakåt 19 år framkallar frossa.
Jag vet inte hur det var på den tiden. Om spelarna på tidigt 80-tal fick lyssna på långa monologer från äldre spelare och fans om hur kul fotboll det spelats på Nackas tid.
Jag vet att spelare i dagens Hammarby klarar sig utan snack om Kenta, Billy, Matte etc. Dom ska träna dagen efter och spela match nästa helg. Vet vilket motstånd som väntar.
För att göra en jämförelse plockade jag fram VM-finalen 1958. Fint spel även det!
Det är mindre skillnad på dagens spel jämfört med allsvenskan 1982 än det är mellan 1982 och det Sverige och Brasilien presterade på Råsunda 1958. Fotbollen gick framåt oerhört mellan 58 - 82.
En poäng från bandet från 1982 är IK Brage. Bosse och Arne uppehåller sig länge vid fysiken i laget. Det är mycket riktigt ett storvuxet lag. Motståndarna ser små och spinkiga ut i varje match. Utan att ha statistiska längd/vikt uppgifter ser de flesta i dagens allsvenska ut ungefär som Bragespelarna gjorde då. Givetvis med flera undantag.
Tekniken hos dagens större spelare har dock utvecklats, minst sagt.
Den andra punkten som ger mig tuppjuck. Djurgårdens IF.
Det är en förening som länge befunnit sig i kraftig förruttnelse. När låg Djurgårdens IF senast i allsvenskan tre säsonger i rad? Det har nu gått 13 (tretton) omgångar av årets allsvenska.
Visst, det ska villigt erkännas, Djurgården är på rätt väg. Enkelt med tanke på att det bara fanns en. Men att på några få enstaka matcher få denna nykomling till något föredöme för någon längre strategi känns helt fel. Lite längre perspektiv krävs.
Plocka bort Djurgården ur vokabulären hos folk inom Hammarby som ska prata framtid! I alla fall tillsvidare.
Jag antar att det finns folk som minns hur det gick för Djurgården senast laget gjorde en bra säsongsupptakt. Det slutade i totalt kaos.
Jag tror dock inte att det upprepas i år. Sören Åkeby kan bli ett framtidsnamn som tränare i Hammarby. Han behöver lite mer erfarenhet, gärna från ett landsortslag efter tiden i Djurgården. Sören är en av oss, det gör han inte automatiskt omöjlig.
Till sist ett litet förtydligande. Det finns i dagsläget ingen "gammal spelare" som uppfyller de krav en satsande styrelse borde ställa på en ny tränare för a-laget. Däremot finns det flera (det har inte minst Thomas Dennerby på ett mycket bra sätt bevisat) som skulle passa som assisterande. Men det bestämmer väl den nya tränaren, tillsammans med styrelsen. Jag vill minnas att Sören Cratz bad om ett namn med erfarenhet från klubben.
