"De valde Kennedy istället för mig"
Hammarbys tränare, Tony Gustavsson i en öppenhjärtlig intervju. Här går vi bland annat igenom hur det är att vara tränare på elitnivå. Med allt vad det innebär att vara borta från familjen mycket, att försöka hålla kontakten med gamla vänner och hur det är att befinna sig i offentlighetens ljus. "Man är alltid bevakad"
Hur är det att vara tränare för ett allsvenskt lag?
- Det är fantastiskt. Det är få som får förmånen att få den chansen och jag är oerhört stolt och glad över det. Dessutom att få vara tränare för ett sådant lag som Hammarby, det är en extra krydda till jobbet.
Hur många timmar skulle du uppskatta att du jobbar en vanlig försäsongsvecka?
- Jag törs inte räkna timmarna, hehehe. Det är väl ungefär som egna företagare säger att det finns inga täta skott mellan när jobbet börjar och när det slutar. Det är väl en gråzon mellan fritid och jobb när man har ett sådant här jobb. Man äter, sover och lever med jobbet egentligen dygnet runt. Framför allt i tanken. Det är ofta tankar kring laget, spelare, träningsinnehåll och individuella samtal som ska göras och så vidare. Så man bär med sig jobbet i princip dygnet runt. Sedan de konkreta timmar man befinner sig på arbetsplatsen, det är ju mindre än den totala arbetstiden man lägger ner. Det blir mycket egenarbete på egen tid också.
Kan du aldrig helt koppla bort arbetet?
- De gånger jag lyckas bäst med det är när jag är med mina två små barn. För de är experter på att leva i nuet. Då försöker jag verkligen fokusera på att vara närvarande i nuet. Barn är skickliga på att leva i nuet, det tror jag att vi vuxna kan ta lärdom av ibland.
Är det svårt att kombinera att vara tränare på heltid med att vara småbarnsförälder?
- Ja, ibland är det det. Det ska jag erkänna. Att vara borta så här i två veckor är ju fantastiskt jobbmässigt. Helt suveränt, det är ett kanonläger som är värt varenda minut. Men socialt så är det klart att det är jobbigt. Man får en mms-bild på sina barn och på sin sambo som säger att de längtar efter en. Då är det klart att då rivs det upp lite sår privat och man får lite hemlängtan. Men det är sådant man måste klara av om man ska jobba i den här branschen. Men det hade aldrig gått om man inte haft en förstående sambo.
Tjänar du bra?
- Jag har ingen jämförelse med någon annan i den här branschen men jag tjänar tillräckligt för att jag tycker att det ska vara värt att göra det här jobbet.
Jag har för mig att AIK:s tränare Rickard Norling någon gång sagt att han inte längre har kvar några gamla vänner eftersom han jobbar så mycket och allt handlar om fotboll. Hur är det för dig?
- Jag måste faktiskt delvis hålla med där att det har varit svårt under de senaste åren när man varit elittränare att hålla uppe den kontinuerliga dialogen med vännerna och träffas på kontinuerlig basis. Speciellt när man har småbarn som jag också vet att Rickard har. Då blir det antingen jobb eller familj och tiden däremellan den existerar nästan inte. Men sedan ett halvår har jag tagit mig an två kvällar i månaden. En kväll när jag träffar gamla Sundvallskamrater och en kväll när jag träffar gamla Härjedalskamrater. Det är många utav dem som bor i Stockholm och som är mina bästa vänner sedan lång tid tillbaka. Så jag har två kvällar i månaden då jag verkligen ägnar till bara mina vänner och det är roliga tillfällen att se fram emot. Det är ett sätt att försöka att bibehålla kontakten.
Inbokat kvalitetstid med vännerna.
- Ja lite så är det faktiskt. Det måste planeras lång tid i förväg och som tur var har jag förstående kompisar. Mejlet brukar ofta gå till mig först, så att jag får tycka till om datum först. Så att det är tur att man har förstående vänner.
Har du något utbyte med dina tränarkollegor i Allsvenskan?
- Ja, men inte i samma utsträckning som jag hade med mina kollegor i Superettan. Där var det lite öppnare klimat och lite mer utbyte. Men jag tror också att det byggde på att man inte hade samma resurser, lika många matcher visades inte på TV och man hade inte samma resurser att scouta. Då använde man varandra lite mer. I Allsvenskan har man större resurser så då blir det inte lika naturligt att ha den öppna dialogen som vi hade i Superettan. Men det finns några som man har haft lite dialog med vid tillfällen.
Vilka då?
- Det kommenterar jag inte, hehehe.
Handlar det också om att det är mer konkurrens mellan lagen i Allsvenskan att ni tränare inte har samma utbyte?
- Ja, eller kanske framför allt att var och en har byggt upp sina egna staber och inte riktigt har behov av varandra på det sättet. Sedan måste jag säga att jag var oerhört positiv till den elittränarkonferens som förbundet arrangerade i november. Där tyckte jag att det var ett väldigt öppet klimat mellan de allsvenska tränarna. Dels bland fystränarna som hade ett utbyte, dels bland målvaktstränarna som hade ett utbyte och så vi huvudtränare som hade ett utbyte kring spelidéer och träningsmetodik. Då var det väldigt öppenhjärtligt och jag tror att det är bra för svensk fotboll att få forum att diskutera sådana saker.
I ett lite längre perspektiv, har du några målsättningar som tränare? Att du vill till en bättre liga till exempel?
- Jag hade ett långsiktigt mål för många år sedan som var att träna ett allsvenskt lag. Jag var till och med så ambitiös att jag gjorde ett gantdiagram på vilket år jag skulle träna vilken division och vilket år jag skulle ha gått de olika stegutbildningarna. Jag var väldigt, väldigt målmedveten och jag har jobbat väldigt, väldigt hårt. Både när det gäller utbildningsmässigt och när det gäller arbetstid som jag lagt ner på att utvecka mig själv som fotbollstränare. Det handlar om individuell utveckling där det gäller att sätta upp mål för sig själv och jobba med sin egen utveckling. Det har jag gjort i väldigt många år men det jag har gjort senare år är att jag har försökt att börja fokusera lite mer på att maximera nuet. Jag har haft en tendens tidigare i livet att, inte bara som fotbollstränare, fokusera väldigt mycket på framtiden istället för att fokusera på nuet. När jag fick jobbet som tränare i Degerfors bestämde jag mig för att nu ska jag fokusera på nuet. För det enda sättet att påverka framtiden, det är att göra ett bra nu. Och det är lite så jag känner i Hammarby nu. Jag trivs oerhört bra med att vara i Hammarby och jag har inga planer på någonting annat. Däremot så är jag intresserad av att verkligen maximera min tid i Hammarby och sedan så får man se vart den tar mig.
Hur upplever du det att vara, om inte kändis, så åtminstone det faktum att folk känner igen dig?
- Det finns två sidor av det. Den största sidan har än så länge varit positiv eftersom jag tycker att jag blivit bemött med stor respekt. Jag har varit på söder och ätit någon gång och sprungit på några eldsjälar med hammarbyanda och de har bemött mig med en väldigt, väldigt stor respekt. De har skakat hand, önskat lycka till och några positiva rop och så där. Det har varit positivt. Sedan är det klart att finns ju en sida av det som gör att man måste ständigt vara på sin vakt. Var man rör sig någonstans, vad man säger och vad man gör. För man är alltid bevakad. Det var någon som ringde mig en kväll när jag var på O'learys med några kompisar och tittade på fotboll. Så var det en annan kompis som ringde och frågade mig: "Är du på O'learys?" "Ja hur fan vet du det?" "Ja det står på en blogg att du är där". Så vart än man rör sig så är man offentlig, så det är klart att man får tänka sig för lite extra.
Fast det är väl ingen risk att du skulle vara inblandad i några skandaler?
- Nej, jag är väl rätt skötsam av mig så det är ingen fara så. Men det påverkar ändå att man får välja lite vart man är, vart man rör sig och vad man gör. Så är det.
Om vi talar lite kort om din spelarkarriär. Varför blev inte du lika bra som de spelare du tränar nu?
- Det var ett felval. Jag hade ju en provmatch med Hammarby och så valde de Kennedy istället för mig. Så det var ju ett felval från dåvarande hammarbyledning. Nä, skämt åsido, jag tror att det jag framför allt saknade var snabbheten. Jag hade en ganska så bra spelförståelse och en funktionell teknik men jag var lite för trög för att lyckas ta mig hela vägen upp till Allsvenskan.
Kände du redan då som spelare att du kanske skulle passa bättre som tränare?
- Jag har alltid haft ett intresse för ledarskap och det var därför jag utbildade mig till lärare. Jag älskar att jobba med människor och jag älskar fotboll. När chansen dök upp så hade jag ett treårskontrakt med Brage i division 1 norra men jag valde att bryta det kontraktet i samråd med Brage då jag fick chansen att bli spelande tränare. Redan då valde jag väl lite grann väg att ge upp min satsning som fotbollspelare och det här var redan år 2000. Så jag var 26 år när det hände och jag hade väl egentligen kunnat satsa några år till och se hur långt det räckt som fotbollspelare men valde då tränarbanan.
