Inför årsmötet: Magnus Grahn
Söderst@ben träffar Magnus "Nollan" Grahn inför årsmötet då denne finns med på valberedningens förslagslista till fyllnadsval ett år istället för Jan Aspefjord.
Jag hade bokat intervju med Magnus Grahn på dennes arbetsplats. ”Entrén bredvid Fiffis, precis bakom Norra Läktaren”, var direktiven. Att knalla gångvägen från Gullmars bort mot Söderstadion är sannerligen förknippat med mycket känslor. Jag fick en liten bubblande lyckokänsla i magtrakten och ”fasen, snart är det ju dags för allsvenskan igen” for genom huvudet. Det är nära nu.
”Nollan” möter mig i receptionen och tar med mig högst upp i huset. I en snygg soffgrupp slår vi oss mer och med magnifik utsikt ut över Söderstadion. ”Här vill jag också jobba” for ur mig. Tänk att kunna sitta här och ta en fikapaus samtidigt som Bajen tränar. Magnus ler brett och säger: ”Jodu, det har nog hänt mer än en gång att jag har tagit min lunch uppe på terrassen samtidigt som Hammarby tränar”. Mm, kan tänka mig det jag, muttrar jag och ser framför mig min egen skolmatsal med hundratals barn. ”Jag kan tänka mig att byta, om så bara för en dag eller två.”
- Jag har ju säsongsbiljetter så jag ser ju alla matcher på plats på arenan, men det brukar vara flera här på kontoret som ställer sig uppe på terrassen vid matchdagar.
Magnus, för många hammarbyare är du välkänd som handbollstränare, men nu står du inför ett val till en helt annan roll. Jag tror att medlemmarna gärna skulle läsa en liten djupare presentation av dig. Berätta, vem är du?
- Jag heter Magnus Grahn, kallas ”Nollan” och det smeknamnet fick jag för att jag i min ungdom var en ganska bra fotbollsmålvakt. Jag höll nollan i 18 matcher i rad när jag spelade pojkfotboll i Märsta IK. Fotbollen var mitt stora intresse fram till dess att jag var 13-14 år gammal. Jag hade börjat spela handboll parallellt med fotbollen att spela handboll i Skånela IF. När jag var 14 började jag känna att det gick bättre i handbollen än i fotbollen. Jag började dessutom inse att jag inte växte tillräckligt mycket för att kunna bli en elitmålvakt. Jag var dock inte handbollsmålvakt utan i handboll var jag utespelare.
- Jag ångrar mig lite idag att jag slutade med fotbollen så tidigt. Jag borde ha fortsatt med båda sporterna ett tag till.
- Jag skulle vilja beskriva mig som väldigt idrottsintresserad, rent allmänt. Att det blev Hammarby har jag två kamrater att tacka då mamma, pappa och mina bröder var helt ointresserade av idrott. Min morfar stoltserar visserligen med fem SM-guld i tyngdlyftning men han är den enda idrottskopplingen jag hade i min egen familj när jag var ung. Idag är mina barn väldigt aktiva och båda spelar handboll. Sebastian som är 19 år och spelar i Tyresö och tidigare i Hammarbys juniorer och Sanna som är 17 år i Spårvägen. När Sanna var liten så läste vi laguppställningar från fotbollen istället för godnattsagor, inte alla kvällar i veckan men ett par. Båda är väldigt mycket Hammarby:are och är ofta på Söderstadion och i Eriksdalshallen.
- Jag minns en dag, jag kan väl ha varit i tioårsåldern, när de här två polarna iklädda tigerrandiga matchställ skulle ta pendeln med sina familjer till Stockholm och kolla på Hammarby. Jag blev förvånad och undrade var de skulle. Visserligen hade jag ju läst om fotboll och sett på sporten, men jag hade upplevt en match live.
- Den ena killen, Janne, kom sedermera att spela i samma handbollslag som jag. Och det enda han pratade om var ju Hammarby. Och på den vägen var det. Jag fick hänga med honom och hans pappa på någon match och därefter var jag ju fast. Många av de jag hängde med där ute i Märsta var Hammarbyare.
Hur skulle du vilja beskriva ditt förhållande till Hammarby idag som vuxen?
- Det skulle jag vilja beskriva som engagerat och stort. Det är ju en av anledningarna till att jag har tackat ja till att kandidera till en styrelseposition. Jag har systematiskt följt med i fotbollen under 15-20 år, handbollen vet ni ju att jag varit engagerad i, och jag är ledsen att säga att jag den här säsongen inte hunnit se mer än ett par bandymatcher. Annars brukar jag följa bandyn också. Jag har naturligtvis som supporter haft en massa synpunkter på saker och ting och nu känner jag att jag kan få chansen att påverka.
- Det var stort för mig när jag erbjöds chansen som hammarbyare att få träna ”mitt” lag. Jag hoppade på handbollen sommaren 1999. Då låg vi nykomlingar i division 1. Då fick jag en möjlighet att träna mitt lag i min sport. Och den tränarkarriären avslutade jag ju med ett SM-guld 2006. Jag är så lyckligt lottad som fått vara med om den resan. Som de allra flesta idrottsledare gör så la även jag ner enormt mycket tid och engagemang. Och sen fick jag chansen att nå sådan stor framgång. Den tanken tänker jag ibland, på alla de som lägger ner lika mycket engagemang men alltid slutar 11 i serien. Vi fick chansen att vandra från division 1, via allsvenskan upp till elitserien och sen avsluta allt med ett SM-guld. Nu känner jag att det är ett avslutat kapitel. Jag sitter naturligtvis på läktarplats och stöttar laget men jag är inte engagerad rent arbetsmässigt annat än någon gästkrönika i matchprogrammet eller att jag är med och träffar sponsorer för att berätta om den här resan som Hammarby Handboll gjort. Handbollsintresset finns naturligtvis kvar, mina två barn spelar handboll. Men för mig känns det helt rätt att lägga mitt engagemang på fotbollen nu.
Är det så enkelt att SM-guldet med handbollen är ditt bästa Bajenminne?
- Egentligen är mitt bästa minne när vi gick upp i elitserien. Når man en final så har man trots allt, oavsett resultat i den där finalen, gjort en stor prestation som tagit sig dit. Det är en extrem känsla att få gå upp med lag. Det handbollsminnet är mitt starkaste då vi gjorde den prestationen med en brokig samling spelare. Dels en del äldre spelare som vi övertalade till comeback samt en kader av unga, hungriga spelare. Dessutom hade vi det trassligt i klubben ekonomiskt, Eriksdalshallen byggdes om och jag tror att det också bidrog till att känslan när vi gick upp i Elitserien var så enormt stark. Det var nog ett läge där vi inför den säsongen trodde starkt på oss själva medan omgivningen inte alls hade samma förhoppningar. Det var många i truppen som var väldigt målmedvetna inför det året. Vi hade lite tur att vi nådde playoff, skador hade ju ställt till det längs vägen, men väl där så gjorde vi ju det som vi skulle.
- Vi hade två tuffa playoff matcher mot Malmö. Vi vann hemma och vann borta efter två förlängningar. Ett kuriosaminne runt den matchen var att föreningen hade ju så dålig ekonomi så vi hade köpt billiga, icke ombokningsbara flygbiljetter. De där två förlängningarna ställde ju till det för oss. Det slutade med att vi knappt hann tacka för matchen, vi han inte duscha utan slängde oss ut i minibussarna, åkte till flygplatsen i våra svettiga matchställ och var otroligt nöjda med vår bedrift att nu bara ha en direkt avgörande playoff mot Västerås för att nå Elitserien. På vägen ner till Malmö åkte Djurgårdens Fotbollslag i samma flygplan. De kom där i sina prydliga kostymer och vi i våra träningsoveraller, det kändes nästan lite lumpen över oss. Jag brukar tänka på det att jag gärna hade velat se deras miner om de varit med på planet hem också och fått se oss i matchställ, men de sov förmodligen kvar i Malmö.
- Sen vann vi då, överraskande, matchen mot Västerås. Vi ledde inte en enda gång på bortaplan men fick en straff i slutsekunden som vi satte. Returmatchen låg vi under med knappa tio minuter kvar med ett par bollar som vi sedan vände och vann. Så sättet vi gjorde det på bidrar förmodligen till hur starkt just det minnet är.
- En annan grej, som jag faktiskt tycker är intressant, är att vi knappt två år innan det här hände hade pratat om målbilder. Vad är det vi kan se framför oss? Då målade vi tillsammans upp en löpsedel där vi såg oss själva hoppa i en ring och att rubriken löd ”Hammarby klara för Elitserien”. Känslan av att dagen efter att vi grejat det här, även dagen efter den stora festen, då jag lite småseg gick på stan möttes av Expressens löpsedel ”Hammarby till Elitserien med sitt Champagne-spel”. Visserligen var det ingen bild på spelare i ring, men likväl tokglada spelare på bilden och det var så tydligt för oss att det vi hade pratat om blev sant.
- Ett annat starkt bajenminne för mig är att ha fått se Uffe Eriksson på mittfältet här på Söderstadion vilket också har gjort starka intryck. Jag minns tydligt när jag stod på Råsunda när Sverige mötte Italien och Uffe Eriksson tunnlade två backar och sen skulle slå en tredje tunnel på målvakten. För mig var hela den sekvensen förknippat med Hammarby, trots att det var en Uffe i landslagströja.
Du är ju mest känd i bajenkretsar som handbollstränare, men vad arbetar du med civilt?
- Jag jobbar med marknadsföring och sälj inom det här bolaget WSP som är ett engelskägt teknikföretag. Mitt uppdrag är att försöka få alla avdelningar att bli bättre på att tala om att de är duktiga och inte bara vara duktiga på det tekniska. Jag har också i uppdrag att försöka coacha avdelningscheferna att gå ut och marknadsföra och sälja sig bättre. Jag har både uppdrag utåt, mot våra kunder, men även uppdrag internt att de anställda ska förstå hur stort företaget är och vilken kompetens som finns inom företaget. Vi är idag 10 000 anställda runt om i världen och drygt 2 800 personer här i Sverige. När det gäller våra kunder så är ungefär 50% inom den privata industrin och den andra hälften mot en offentliga verksamheten; staten, landstinget, vägverket m.m. Jag har arbetat på det här företaget i 17 år nu, i många olika projekt, och jag stormtrivs.
Om du skulle få beskriva dina egna styrkor och kanske till och med våga dryfta dina svagheter, hur skulle det låta då?
- Jag börjar med mina svagheter för att kunna avsluta med det positiva (skratt)
Jag är tidsoptimist, ibland kanske jag har lite för många bollar i luften, men det är tidsoptimisten i mig som ställer till det mest för mig.
Är det så pass att du missat flygplan?
- Nej, men så är väl det också det enda jag inte missat. Jag brukar reflektera kring just det när jag håller föredrag att jag själv tycker det är märkligt att jag inte kan flytta över den förmågan att faktiskt inte missa flygplanstider till min övriga vardag.
- Jag är bra på att motivera folk. Att peppa människor och få dem att uppnå sina uppsatta mål. Jag är bra på att sätta upp målsättningar och sen coacha folk så att de inte tappar fokus utan når de uppsatta målen. Dessutom tror jag att en av mina styrkor är att jag är snäll, kanske för snäll? Jag är dessutom en väldigt nyfiken och inte rädd för att prova på nya saker.
Varför ska medlemmarna rösta in just dig?
- Jag tror att mitt engagemang totalt sett kan komma föreningen till gagn. Idag ser jag mig själv som idrottsledare snarare än handbollsledare. Jag kan förvissa medlemmarna om att om jag tar på mig något uppdrag så kommer jag att engagera mig i det till fullo. Mycket fungerar bra inom Hammarby Fotboll idag men det är lite till som behövs för att det ska bli mycket bättre. Jag känner mig väldigt motiverad inför den här uppgiften just nu.
Vilka frågor ser du att du själv helst vill arbeta med i fotbollsföreningen? Var tror du själv att du gör ”mest nytta”?
- Det är ju vissa frågor som kommer att vara väldigt viktiga för mig. Dels det som handlar om de grundläggande värderingarna som jag tror är en förutsättning för att föreningen ska kunna bli bra. Att bli tydliga med hur folk ska uppfatta Hammarby Fotboll. De här är värdena som ska vi stå för sett över lång tid. Inte att producera något dokument som sedan sätts in i en pärm utan något som genomsyrar hela verksamheten från yngsta knatte upp till våra elitspelare.
- Jag vill verkligen se till att det inte blir som det till en början var i handbollen, att det blir för lite prat om det som är det viktigaste; det vill säga den sportliga verksamheten. Det är ju därför vi håller på! Oavsett om vi pratar ungdomsfotboll eller elitfotbollen så är det ju det sportsliga som gör att vi brinner för det hela. Fokus måste ligga på det sportsliga och hur vi kan utveckla den sportsliga verksamheten. Vi körde i handbollen fast ett tag på att bara prata om andra frågor men då valde vi att aktivt hitta de störningsmoment som stör oss att inte bli så bra som vi vill bli. Vi lyckades identifiera dessa störningar och ta itu med dessa utanför själva styrelserummet. På så sätt kunde vi fokusera våra möten på den sportsliga biten och det var helt klart en bidragande orsak till våra framgångar.
- Sen tror jag att föreningen och Aktiebolaget tillsammans måste arbeta för att öka tydligheten om vad som gäller. Vilka målsättningar finns, hur kommunicerar vi dessa utåt. Hur sker aktiebolagets arbete? Det kanske är så att det här är tydligt och i så fall får jag väl upptäcka det.
Apropå att du säger att du känner dig som idrottsledare snarare än just handboll bekräftades väl när du fick ett uppdrag i Vetlanda?
- Ja, nu tycker jag ju att det jag gjorde fick lite väl stor uppmärksamhet i förhållande till vad uppdraget handlade om. Det var mer att jag hjälpte en polare. Jag hade bott granne med Patrik Sandell under lång tid och när han flyttade tillbaka hem till sitt Vetlanda och tog över tränarsysslan där så ringde han för att höra om jag kunde prata lite om ledarskap, både för han och Palle men också inför hela gruppen. Jag hade även lite mindre grupparbeten med några av spelarna. Det var dock en kul erfarenhet att se hur bandyn arbetar. Där tycker jag rent allmänt att vi idrottsledare är dåliga på att utnyttja varandras erfarenheter. Det gäller både styrelsearbete och även tränarsysslorna. Hammarby skulle kunna ha ett mycket bättre samarbete mellan alla sina sektioner på alla nivåer.
- Jag har länge haft en dröm om att t.ex. ha ett gemensamt rehabcenter dit alla sektioner kan vända sig. Att läkare och rehabpersonal skulle finnas under samma tak. Att du också har gymnasium där flera sporter finns representerade på samma ställe. Där skulle tränarna kunna gästträna i olika sporter. Jag tror att alla skulle vinna på ett sådant samarbete över sektionsgränserna. Jag anser att det är för mycket rivalitet mellan sektionerna, man påstår att det inte är det, men min uppfattning är att det finns för mycket av den varan.
Hur skulle du vilja beskriva ledarskapsfilosofi?
- Att vara ledare för mig är att vara tydlig med det man håller på med. Dessutom finns det två viktiga egenskaper som man inte kan göra avkall på. Det ena är att man hela tiden är ärlig mot sin omgivning om hur det ser ut. Nummer två är att du måste vara dig själv. Du blir inte trovärdig i ditt ledarskap om du går in i en roll och spelar någon du inte är. Din omgivning kommer att läsa sönder dig om inte direkt så efter ett tag och då tappar du trovärdighet.
- Jag känner också att ju mer engagemang jag som ledare lastar in, lika mycket får jag tillbaka. Alltså är det väldigt viktigt att vara engagerad. Ibland tror jag att man gör det lite för lätt för sig som idrottsledare genom att skjuta över ansvaret tillbaka till spelaren. ”Det där måste de själva sköta”. ”Det där är ditt ansvar som spelare att ta tag i” medan jag tror att om du arbetar med unga människor så fungerar det inte att göra så. Då tappar du spelare längs vägen då de behöver vägledning. Du måste vara engagerad i dem hela tiden, i alla uppgifter.
- Ledarskap för mig är också att ha förmågan att läsa av vad individen behöver. Alla spelare, eller ledare, eller människor i en styrelse är lika viktiga, men du måste behandla dem olika. Ta en erfaren Staffan Olsson kontra en kanske ung Lukas Karlsson. De behöver inte samma sak av mig som ledare, men båda behöver känna att de är lika viktiga. Det gäller att kunna styra sitt ledarskap beroende på vem du arbetar med. Det gäller att vara situationsrelaterad.
- Jag ser mig faktiskt mer som ungdomstränare snarare än seniortränare. Jag ser att jag skulle kunna arbeta som en slags mentor i ledarskap för tränare som finns i föreningen. Det är väldigt viktigt att du som tränare, redan i unga år, bygger ett personligt nätverk kring dig själv och inte inbillar dig att du ska kunna allting själv. Det är nämligen en omöjlighet. Du måste som tränare idag, oavsett nivå, vara öppen för samarbete med andra.
Ser du som nuvarande ”vanlig” medlem några tydliga förbättringsområden som föreningen behöver ta tag i? Har du några konkreta tankar kring hur man i så fall kan ta tag i det?
- Jag har en sak, som ofta förvånar mig, men som egentligen inte ligger på styrelsenivå utan snarare på ledarnivå närmare laget. Men det förvånar mig att det verkar vara uppförsbacke när man ska arbeta hemåt och nerförsbacke när man ska kontra. Det är i mina ögon en attitydsfråga som jag anser att hela föreningen måste arbeta med. Och faktiskt även ett symbolvärde för hela föreningen. Att vi har rätt attityd till det vi håller på med. Att det går lika fort att ta det defensiva arbetet och täppa till hålen i försvarsarbetet som att det gör att gå till anfall. Det kan jag reta upp mig på varje gång (skratt).
- Vi måste komma till rätta med problemen på läktarplats, även om jag själv kan tycka att de får en uppmärksamhet i media som är alldeles för stor. Men vi måste arbeta med det här för det blir svårt för våra marknadskillar att gå ut och sälja Hammarby när vissa medier sätter i system att bara skriva negativt. Vi ska inte ge medierna stoff för att skriva detta. Jag är också av den åsikt att spelare, ledare och funktionärer ska vara fredade när de är på banan.
- Men när det gäller mediefrågorna så är jag också av den uppfattningen att Hammarby inte gör rätt som alltför ofta väljer att svara ”inga kommentarer”. Man ger då medierna en möjlighet att själva välja vad de vill prata om, frihet för rena spekulationer. Jag är övertygad om att man måste gör tydliga handlingsplaner för hur man kommunicerar med media och vilka som ska göra det. När jag tog över handbollen så la jag mycket tid på att i förväg fundera kring vad jag ville kommunicera. Handboll är en liten sport, mycket mindre än fotbollen, och vi fick på ett annat sätt kämpa för utrymmet i riksmedia. Jag insåg tidigt att jag behövde presentera olika nyheter beroende på vilken tidning jag pratade med. Var det kvällstidningarna så visste jag att de behövde nyheter på temat ”det var nästan så att spelaren hamnade i kriminella kretsar, men idag är han allsvensk stjärna” för att det skulle publiceras medan morgontidningarna hellre skrev om matchen i sig. Det gällde för mig att förbereda mig innan möten med journalister så att jag själv hade en tydlig bild om vad det var jag ville kommunicera. Sen är det inte så himla dumt om man tänker i rubriker, för det får större genomslagskraft.
- Jag anser att det gäller att ha en tydlig mediekalender. Att man vet vilken tid på året man ska kommunicera vad för något. Att man har etablerade kontakter med journalisterna. Det får man inte om man hela tiden väljer ”inga kommentarer”.
- Återigen, det handlar om tydlighet, att kunna presentera sin verksamhet. Hela Hammarby Fotboll, både förening och aktiebolag, måste vara tydligare. Det ska inte finnas utrymme för massa misstolkningar. Det gäller allt från nivåanpassad träning på ungdomsnivå, vad gäller för den – till det arbete som sker i elitverksamheten. Allt för att minimera svarta rubriker i media från besvikna föräldrar till supportrar i frustration.
Vad står högst upp på din önskelista för Hammarby fotboll?
- Att vi blir bättre på att ta tillvara gamla spelare och deras kompetenser i föreningen. Att vi fortsätter utveckla HTFF och den talangutvecklingsbiten. Vi behöver dessutom förbättra vår scoutingverksamhet. Jag är av den absoluta uppfattningen att Hammarby kommer att tjäna på att hitta talanger i Stockholms närförort snarare än att köpa färdiga produkter från utlandet som inte tillför spetskompetens. Vi har inte råd att göra värvningar av typen Nhleko. Jag är övertygad om att mervinsten för att lyfta upp och plocka fram en ung grabb från Rågsved, Huddinge eller Tumba genererar i ökade publikintäkter för att folk runt omkring vill se honom spela då jag tror att det handlar om identitet. Dessutom lär han kosta betydligt mindre i lön en den utländske, halvdane spelaren och förmodligen dessutom vara beredd på att lägga ner ett ännu hårdare arbete. Vi kommer alltid att behöva spjutspetsar och ska vi naturligtvis köpa in också, men satsningen på unga stockholmskillar ska vi fortsätta att utveckla.
- Vi måste hitta bra samarbetsformer med föreningarna i Söderort. Samarbeten som känns bra för alla. Det här är ett jättesvårt arbete men jag tror inte att det är omöjligt. Jag tror dessutom att det är nödvändigt för Hammarby att aktivt arbeta mer med detta.
Vad tror du att vi har Hammarby om 10 år?
- Först och främst vill jag säga att det som hänt i Hammarby de senaste åren är väldigt bra. Det här hänt många positiva saker i föreningen och för första gången på länge så känner jag mig säker på att vi inte åker ur allsvenskan. Men det har skett mycket fantastiskt arbete och de förtjänar de mycket beröm för. Man har lyft upp Hammarby till en ny nivå. Jag känner dock lite att vi nu står inför ett vägskäl. Antingen nöjer vi oss med att vara ett mittenlag eller så tar vi sats mot nästa dimension. Min dröm är om 10 år ska vi verkligen vara ett etablerat topplag. Att vi sämst ska vara trea. Då har vi dessutom gjort en dålig säsong om vi slutar trea, säg fyra. Men det är ett år då sålt flera, säg fyra eller fem stycken, egenutvecklade talanger ut till klubbar i Europa och dessutom fått hyggligt betalt för dem. Därefter samlar vi nya krafter för att året därpå vara med i kampen om guldet.
- På ungdomssidan har fotbollsakademin vuxit sig större, vi är tydliga i kommunikationen med vad föreningen står för. Och vi har ett trovärdigt samarbete med många klubbar i Söderort där känslan inte bara är att vi plockar deras bästa spelare utan att det finns ett trovärdigt samarbete som gagnar bägge parter. Jag ser framför mig att vi har ett Bajenland i Söderort. Det är min vision för Hammarby Fotboll.
