Någon annan lever min dröm
I ett ovanligt infall av städiver hittade jag några av mina forna drömmar i en kartong längst in garderoben.
Fotbollen har alltid varit en central del av mitt liv. Som aktiv fotbollspelare är jag nu inne på mitt 29:e år, det skulle kunna vart det 30:e men p.g.a. ett oförsiktigt infall av ishockey så finns det sex år av mitt liv som inte innehåller någon fotboll alls - i form av att spela i något lag. Som aktiv åskådare misstänker jag att det får läggas på något år, jag vet att jag spelat, tittat och skrikit till fotboll så länge jag kan minnas.
Tillbaka till kartongen, förutom gamla födelsedagskort, vykort, konsertbiljetter och skrynkliga scarves med utsmetade tryck på fanns där även mitt fotbollsliv som barn. Plaketter, diplom och en och annan medalj låg oförsiktigt hoprafsade i botten av lådan.
"- Fan, man var nog en talang ändå", tanken slår en. "...hade jag bara satsat lite till!"
Drömmar som hamnar i lådor längst bak i en garderob har det tvivelaktiga nöjet att påminna en om att just dessa drömmar inte blev just mer än plaketter och diplom från förr. Men det är väl ändå inte det sämsta - eller som LåN skulle skrivit: Ett tidsdokument.
Den krassa verkligheten smyger sig på när man tittar igenom sin låda. Det som kommer fram av lådrafsandet är att jag tydligen var i toppen av min fotbollskarriär mellan tio och sexton år (troligen mer tio än sexton). Därefter har min svagt lysande stjärna dalat sakta men säkert. Det som i 16-årsåldern var drömmen om att kunna få spela fotboll i Hammarby, Kaiserslautern, Liverpool - för att sedan bejublat avsluta min karriär i Bajen (exakt i den ordningen) - har i dag mer eller mindre suddats ut. Egentligen inte suddats ut, utan snarare har drömmen av tidens tand och genom allt lägre divisioners spel slipats ner och förvandlats till en önskan om att släpa upp vårt fotbollsgäng i division sex och få domare som varje gång är helt nyktra när dom väl är på plats för att döma på Stora Mossen.
Den stora konsten verkar inte vara att leva livet som om det viktigaste är att nå målet med stort M. Den riktigt stora konsten - för mig i alla fall - är att leva sitt liv utifrån vad det är, sätta upp målen allt eftersom och var nöjd med att vara lite nöjd så ofta det går.
För någon är målet att kliva upp varje morgon och för någon annan är det att inte bli ifrånsprungen av sin yngre bror på en fotbollsplan. Blir man det ändå förvandlas snabbt den nya målsättningen till att i alla fall fälla honom snyggt så han inte gör om det igen.
Om den stora konsten är att sätta rätt mål, verkar det minst lika svåra konststycket vara att stå ut med att någon annan faktiskt lever ens drömliv. Men jag återkommer till detta, jag måste bara stänga igen lådan och ställa tillbaka den.
Efter att jag slängt tillbaka lådan tillbaka till sin plats i garderoben. Jag ler åt tillbakablickandet, samtidigt som jag kliver in i sonens rum. Han ligger och tittar intensivt på något han har i handen. Han är så hängiven i det han gör så att jag bara inte vågar störa. Själv är han helt omedveten om att han fått en åskådare.
"Pappa, vad är det här för något?"
Jag går fram och ser att det är en av mina plaketter som av någon anledning inte följt med resten av lådan in i garderoben. Vet inte riktigt vad jag svarade, något om att laget som jag spelat i vann och fick plaketten som ett pris.
"Jag vill också vinna ett pris i fotboll, i ett lag, någon gång".
Gamla ouppnådda drömmar är inte bara gammal skåpmat, dom kan tydligen återvinnas.
Någon lever din dröm
Många gånger funderar jag över hur folk kan lägga ner så mycket tid på att verkligen tro sig veta hur andra personer borde göra eller vara. Vad det är som gör att alla dessa klockrena analytiker verkar vara tvungna med att jobba med något helt annat än det som dom verkar som klippta och skurna för.
- Hade bara man stretchat så skulle aldrig någon vara skadad.
- Alla vet att om man tränar på det viset så blir det inte bra.
- Man behöver bara vara nio personer för att sköta det administrativa runt Bajen
- Jag vet att den spelaren inte är den vi behöver.
- Enligt det oberoende Fotbollsinstitutet i Genève visar studier att...
I och för sig, vad ska man göra? Vad kan man göra? Just nu springer det omkring tonåringar och lever mitt drömliv á la 16 år och tror det är någon slags rättighet. Jag själv jobbar i en helt annan "värld" med något helt annat - förvisso har jag förmånen att ha ett otroligt roligt jobb - men inte fan är jag något fotbollsproffs.
Är detta kärnan?
Någon lever vår dröm och vi får bara titta på.
Jag vet inte, men något runt hela denna företeelse fascinerar mig otroligt mycket. Hur gärna jag än vill förstå så når jag inte ända fram. Jag hittar inte samma energi att bli så känslomässigt engagerad. Det skulle ta alldeles för mycket av min tid att fundera på hur man ser till att alla andra slutar göra fel.
Personligen får jag helt enkelt nöja mig med att försöka minimera de mest fatala misstagen gentemot mig själv och mina nära.
En efterlysning
Slutligen behöver jag lite hjälp. Det är en sak som bitit sig fast och vägrar släppa taget.
Vem var den förste Södertäljebon i Hammarby?
Mina "efterforskningar" för mig tillbaka till en person som spelade i Bajen i 1988-89 och faktiskt till gatan jag bodde på då.
Vem det var? Så enkelt ska det inte bli, dessutom kanske det finns hundratals Södertäljebor som spelat i Bajen tidigare. Jag vill ju inte verka mer okunnig än jag är.
Har ni svaren på ovanstående fråga?
Mejla till patric@eriksson.st.
OBS!! Glöm inte matchen på söndag. Klockan 15.30. På Skytteholm, mot BP.
