"Det gäller att stänga dörren"
Vi stämde träff med Erkan Zengin, Haris Laitinen och José Monteiro. Numer tre etablerade spelare i Hammarbys A-lag. En sak som de har gemensamt är att de gått hela vägen från juniorfotboll till en plats i a-truppen.
Alla har gjort säsonger i Hammarby Talang Fotbollförening. Vi ville höra de själva reflektera kring sin resa som fotbollsspelare. Vilka är deras bästa fotbollsminnen? Personer som har betytt mycket genom deras fotbollskarriär och om HTFF är en korrekt satsning. Vi slog oss ner på en stängd uteservering i den kyliga cypriotiska kvällen.
Vet ni vem som gjort flest matcher av er tre i HTFF?
Grabbarna tittar direkt på José som räcker upp sin hand och säger glatt och tvärsäkert;
- Hey, jag öppnade ju HTFF!
Erkan förtydligar, med ett leende, ifall någon inte förstod:
- När de bildade HTFF så var José med och grundade den föreningen.
Vet ni hur många matcher han har gjort då?
- 120 gissar Haris. Erkan tittar förvånat på Pernilla och frågar om vi har koll på det?
- Inte jag, svarar Pernilla, men Mattiaz har stenkoll.
- Okej, svarar Erkan, då tror jag att José spelat 300 matcher.
Både José och Haris börjar skratta. José är den som försöker återta seriositeten.
- Menar ni seriematcher, eller alla matcher?
- Seriematcher, fastslår Mattiaz.
José tänker en stund för sig själv. Haris står fast vid sitt tips på 120 matcher och Erkan kan väl tänka sig att gå ner till 230 matcher.
José har tänkt klart och säger;
- 95, eller vänta.. 85.
- Ruggigt nära, bekräftar Mattiaz. Du har gjort 80 matcher i HTFF.
Frågan passas vidare till Erkan och Haris.
- 22, svarar Erkan, det vet jag att jag har gjort.
- Jag vet med säkerhet att jag har gjort 24 säger Haris.
De får facit av Mattiaz. Erkan har gjort 23 matcher för talanglaget medan Haris har gjort 25.
Nästa fråga blir om grabbarna vet hur många mål de gjort?
- 9 mål, tror Erkan.
- Erkan har gjort 10, svarar Haris. Jag har gjort 11.
Haris slår huvudet på spiken. Det där hade han full koll på. José undrar skrattande hur hans statistik ser ut:
- Jag då? Ett självmål eller?
Dessvärre är hans statistik noll gjorda mål och vi utser honom till Sulans arvtagare i målfabrikationsfrågan.
Haris frågar genast om vi även har koll på antalet assist. Det har vi dessvärre inte men både Erkan och Haris beskriver sin tid i HTFF som idel assist mellan varandra.
- Av alla 10 mål jag gjort så kom passningen från Haris, det är jag säker på, säger Erkan. Och jag har nog passat fram till alla dina mål också.
- Ja, det kändes så, bekräftar Haris.
Följer ni HTFF någonting idag?
- Jag försöker se matcherna, säger Erkan. Haris berättar att han också försöker se en del matcher men att det enligt hans egen åsikt blir lite för sällan. Även José ser någon match då och då.
Har ni någon koll på årets HTFF och vem tror ni är den som tar steget upp härnäst?
- Flera av spelarna har ju varit med både på träningar och även under lägren här på försäsongen så en del koll har vi allt, säger Haris.
- Mauro Saez Jarpa, tror alla tre, blir den som blir näste att ta klivet upp. Haris förtydligar:
- Han har varit med nu och gjort det väldigt bra.
José har förutom Mauro en annan personlig favorit i Niklas Gustavsson.
Era egna bästa minnen från tiden i HTFF?
- Jag minns en komisk händelse i en match där Erkan och jag fick så mycket skäll i halvtid av Tommy Davidsson för att vi bara passade varandra, skrattar Haris.
- Cupmatchen mot Halmstad, säger José. Vi var skitgrymma i den matchen. Det var en otroligt rolig match där vi var nära att vinna och det var mycket folk på Kanalplan. Det var en höjdare.
Hur tycker ni att HTFF ska utvecklas för att det i framtiden ska fortsätta komma ännu fler spelare därifrån till A-truppen?
- Kanske behöver de gå upp en division till, funderar Haris. Vi var lite väl långt ner när vi började i division tre.
- Jag tror också att det skulle vara bra om de gick upp i division ett, säger José, fast å andra sidan var ettan ruggigt bra förra året och de skulle onekligen få det tufft där.
- Det behövs nog en del lite mer rutinerade förstärkningar om de ska klara av spel i division ett, tror Haris. Några med lite mer rutin och kanske även lite tyngd. När vi spelade så hade vi Erik Pilfalk, Fredrik Hallman, Kristoffer Junegard, Charlie Ejeholm, spelare som utgjorde en bas till oss unga helt utan den rutinen.
Hur var det att komma upp till HTFF? Var det ett stort steg?
- Matcherna var ganska stor skillnad, säger Haris. Det blev ju seniorfotboll från att ha spelat juniorfotboll tidigare och det är stor skillnad.
- För mig var det lite speciellt, berättar Erkan. När jag kom upp sa Tommy Davidsson till mig att jag inte kunde räkna med att spela någon match alls i HTFF utan att jag var med för att se och lära och sitta på bänken. Det här beskedet fick jag under försäsongen. Men jag fick två träningsmatcher där jag fick visa vad jag kunde och sen dess fick jag spela i stort sett alla matcher. Man ska helt enkelt inte ge upp. Det gäller att tro på sig själv och visa vad man kan.
När Erkan berättade om vad Tommy Davidsson sagt fick det Haris att tänka på en incident som hände på Stadshagen och säger åt Erkan att han måste berätta om den. José hinner dock före:
- Försäsong på Stadshagen. Erkan är ny i laget och han sticker ut en hel del redan då. En träning kommer Erkan för sent. Det rör sig inte om mycket utan kanske fem minuter. Vi andra har redan börjat uppvärmningen. Erkan kommer med sin pappa, som skjutsat honom till träningen, och Tommy Davidsson skäller ut Erkans pappa för att de är sena. Erkan står precis bredvid.
- Han skällde på mig med. Så här nära var han, säger Erkan och visar med handen att Tommy stod max fem centimeter framför honom.
- Men jag behövde det där, fortsätter Erkan, efter det kom jag aldrig för sent. Och efter den där utskällningen så blev jag hans favorit, eller hur grabbar?
Vilka personer har betytt mest för er i er fotbollskarriär?
- Min farsa har varit jävligt viktig för mig, säger Erkan. Han har skjutsat mig sen jag var tio år. Jag spelade i Hammarby även då och vi tränade uppe på Tanto och farsan skjutsade mig varje gång.
- För mig har Tommy Davidsson varit väldigt viktig. Stickan Anwret och även Börjes son, Janne Lundberg. Jag hade ju slutat spela fotboll i FOC Farsta men han övertalade mig att gå till Hammarby och sitta på bänken i juniorerna.
- Det blir farsan för mig också, säger Haris, han har alltid stöttat mig. Sen vill jag nämna Erkan. Vi har spelat med varandra sen vi var 14 år gamla och vi har alltid stöttat varandra på planen. Vi har följts åt och tagit samma steg i karriären i stort sett samtidigt. Vi har helt klart gjort varandra bättre på planen.
Varför har det gått så bra för er tre?
- Alla tre av oss har fått kämpa hela tiden, tror Haris. Det har aldrig varit självklart från början att just vi ska spela a-lagsfotboll. Både jag och Erkan fick spela i andralaget när vi var juniorer. José har också fått kämpa. Kanske är det så att vi tre har haft störst vilja?
- José, kommer du ihåg på Cypern? undrar Erkan. Är det okej om jag berättar? Erkan får ett godkännande från José och berättar vidare:
- Haris och jag hade redan kontrakt med A-laget sedan ett år tillbaka. José och Giannis Tsombos, då HTFF-spelare, fick följa med till Cypern. En kväll var vi ute och tog en promenad sent på kvällen och vi pratade om hur det var att tillhöra a-truppen. Jag minns att du José nästan fick tårar i ögonen för att du så jävla gärna ville ta dig upp till A-laget. Jag minns att du sa att du skulle kämpa mer och göra allt för att verkligen ta en plats. Efter det började ju du träna extra och köra stenhårt och vi kände fan inte igen dig och sen fick du ju kontrakt! Du är ju verkligen ett bevis för att man aldrig ska ge upp, du var ju 24 när du tog klivet upp.
- Jag har alltid sett upp till de här grabbarna, berättar José, även fast de är yngre än jag. De kom från juniorerna till HTFF, där jag redan spelade, och så tog de klivet upp till A-laget före mig. Jag har sett upp till dem som fotbollsspelare, de tog den hårda vägen och jag ville också göra det. Jag trodde nog egentligen att min chans redan hade gått mig förbi men så länge jag spelade kvar i Hammarby så fanns ju en liten chans där. Jag visste att det gällde att kämpa. Till slut dök chansen upp.
Om det skulle vara möjligt, finns det något ni skulle gjort annorlunda?
- Mycket, svarar José snabbt, Jag är väldigt stolt över att jag är där jag är i dag men vet också att om jag hade gjort det jag gjorde strax innan jag fick chansen att spela i a-laget tidigare, så hade jag nog fått chansen till allsvenskt spel kommit förr. Jag borde ha tränat hårdare och tagit allt mer seriöst. Det finns det ju dessutom en social bit i det hela som måste fungera. Man måste sköta skolan och arbetet. Mitt liv var inte perfekt när jag var 18-19 och då gick det inte heller bra på fotbollen.
- För mig var tiden i Norrköping ett uppvaknande och även tiden strax innan dess, berättar Haris. Jag fattade att det här var chansen för mig. Den chansen kan försvinna när som helst. Det är ju relativt lätt att komma upp men att sedan fortsätta utvecklas kräver än mer jobb.
- Det finns ju flera som kommit upp, säger José, men som sen inte blivit kvar; Erik Wedin, Manzilla, Nadir Bencheena, Sebastian Senatore.
- Jag insåg nog inte riktigt det först, fortsätter Haris, jag trodde nog att jag var klar när jag fick platsen i a-laget. Det tog ett tag innan jag insåg att jag riskerade att hamna i betydligt lägre serier och att då behöva börja tänka på jobb eller studier. Jag önskar att jag hade förstått det lite tidigare.
- Jag brukar säga så här när jag pratar med folk, säger José, att dörren upp till A-laget är aldrig stängd. Den är alltid öppen. Det som gäller är att stänga dörren efter sig när man klivit igenom den. Det är många som låter dörren vara öppen och då blir man utputtad igen.
Tycker ni att föreningen gjort rätt som startat HTFF?
- Självklart, absolut säger alla unisont.
- Vi spelade i något som heter A2, innan HTFF fanns, och vi hamnade då i en reservslagsserie för division 3 och 4-lag. Det var många av de forna hammarbyjuniorerna som flyttade därifrån då eftersom det inte alls var det som de hade tänkt sig. Jag valde dock att stanna kvar, jag hade i och för sig inte så många alternativ, ler José. Det var väl bara någon månad innan seriestart när Pröpa drog sig ur serien och Hammarby fick den platsen i serien. Hade vi tvingats börja ända från början så hade nog föreningen aldrig varit där den är idag.
- När du spelat juniorallsvenskan är du långt ifrån färdig, menar Haris. Supertalanger kanske är klara men det är viktigt att komma ihåg att alla inte blommar samtidigt. Så att det finns ett mellansteg mellan juniorfotboll och A-lag är perfekt.
José fortsätter:
- För oss var det perfekt att börja i division fyra, vi hade aldrig grejat tvåan då. Hammarby hade lite flyt att chansen dök upp när Pröpa drog sig ur och det var väldigt bra av dem att de tog den.
- Det är starkt av ett lag idag där alla är under 20 att klara division två, menar Erkan.
- Steget upp till allsvensk fotboll är stort, förklarar Haris, det är nog få som tar det direkt från juniorfotboll och det är också toppen att man kan ge spelare fler år där. Se bara på José! Det är fasen svårt att vara grym när man är 18 och det behöver dessutom inte betyda någonting. Det finns ju flera exempel inom svensk fotboll på stora talanger som inte klarat av det steget, som aldrig tidigare haft några motgångar och vips få möta hårda, tuffa rutinerade allsvenska spelare. Jag tycker att HTFF är det perfekta steget mellan juniorfotboll och allsvenskan.
En av tankarna med HTFF, och även juniorlaget, är ju att det ska spelas samma spelsystem i alla lag. Var det så för er också?
- System och sånt? säger Erkan. För mig var det bara att gå ut och ha roligt som gällde. Du och jag Haris skulle ju bara ha bollen själva och ville helst passa varandra. Haris skrattar instämmande
- Men med Tommy Davidsson var det så, berättar José, att han var en sådan bra fotbollstränare att han alltid kunde få ut maximalt av en spelare. Det var inte så fokuserat på system. Visst, det fanns ett system som skulle vara liknande det i a-laget, fast jag kan inte påstå att det verkligen fungerade så. Å andra sidan tycker jag att det viktigaste för HTFF är att utveckla de unga spelarna och inte pränta in massa spelsystem. Fokus måste ligga på att utveckla.
När ni väl tog klivet upp då, var det något som ni tidigt fick klart för er att ni var tvungna att förbättra?
- Det var fysiken, säger Haris. Han får nickandes medhåll av Erkan.
- Vi var inte stora när vi kom upp, jag och Erkan, det var vi inte.
- Då var det Dede och grabbarna man skulle träna med, minns Erkan
- Och Salle, säger Haris. Det var tuffa tider för oss det.
Vem enligt er har varit den största talangen som inte gick hela vägen och som försvann?
Bevisligen en svår fråga för grabbarna tänker efter rätt länge. Till slut är det José som tar till orda:
- För mig är det Hakan Bezgin. Han var duktig.
Varken Haris eller Erkan kommer på någon att nämna. Undertecknade gör reflektionen efteråt, på väg hem till hotellet, att det var skönt att de hade svårt att svara på den frågan. Det måste ju innebära att vi inte tappat massa talang längs vägen.
Nu är det 2008, vi ska snart börja allsvenskan igen. Vilka faktorer ser ni som de viktigaste för att Hammarby ska gå bra i år?
- Oj, det är så är många saker, börjar Haris. Jag tror det blir jättetajt de första matcherna. Vi ska spela 9 matcher på mindre än 2 månader. Vi måste ha tur med skador. Sen gäller det att vara heta från början. Att vi tar poäng direkt från start och sedan fortsätta med det. Det är många som kommer att tappa och ha tunna trupper. Det gäller att ta viktiga poäng där och sen kan vi gå in i andra fasen efter EM efter att ha vilat upp oss. José och Erkan håller med i Haris analys.
Hur känner ni er fysiskt i år, hur ligger ni till tycker ni själva?
- Det känns riktigt bra, tycker Erkan. Jag känner mig jävligt stark. Jag känner att hela laget, nu när vi spelar träningsmatcher, är stabila. Det känns helt annorlunda jämfört med förra året.
- Vi har tränat mycket taktik som har satt sig bra nu, fortsätter Haris. Vi arbetar som ett lag hela tiden. Lagen har tufft mot oss känns det som. De skapar ingenting och vi har bollen hela tiden. Så fort vi tappar bollen är vi där allihop, hela tiden, vi rör oss som ett lag.
- Kan vi sätta det, då kan det bli så att även om det inte funkar offensivt för oss i vissa matcher, säg på bortaplan, så kan vi ändå få oavgjort. Vi kanske får in en balja så att vi vinner med ett noll istället för att det ska bli torsk menar Haris.
När man, som vi, får möjlighet att vara med här en vecka och titta från sidlinjen så ser ni ut att ha väldigt kul också?
- Ja, absolut. Det är bra stämning. Alla är kvar nästan ju, det är alltid en fördel säger Haris och både José och Erkan nickar instämmande.
Haris, du gjorde inte något mål förra året. Är det frustrerande? Hur många mål ska man göra som offensiv mittfältare?
- Det beror på vad du gör för andra saker. Om du gör mål men spelar uselt resten av tiden, ska du väl göra tio. Det är svårt att sätta någon gräns.
Men är det viktigt för dig att göra mål eller känns det som om kommer målen så kommer dom?
- Gör man många assist istället så, nu säkrar jag upp lite här, ler Haris och fortsätter, om jag gör assist så är det godkänt. Det är vikigt att man skapar hela tiden. I de positionerna jag och Erkan har, som offensiva spelare, gäller det att skapa.
Har ni några personliga målsättningar? Vad ska du göra i år Erkan? Inga röda kort för snack?
- Jag måste ju spela min spelstil. Jag måste vara lite ful, tjafsa med domaren, med motståndarna. Det höjer mig själv när jag gör så. Är jag bara tyst och går runt och tänker på att jag inte ska prata, så viker jag mig i närkamperna. Så känns det för mig.
Är Erkan den som snackar mest på planen?
- Han är en av dem, ler José. Haris säger att Erkan är med i toppen på den biten, fast det hörs inte så mycket på planen. José fortsätter:
- Det är ingen som ber om ursäkt, du är inte heller den Erkan som ber om ursäkt. Det gäller att stå upp helt enkelt, oavsett vem det är man möter.
- Det är viktigt att vi står upp för varandra, vidareutvecklar Haris. Om någonting händer med någon ska vi visa direkt att vi är där.
- Jag tjafsar för lagets skull, förklarar Erkan. Det är för att störa de andra.
José har du någon personlig målsättning i år?
- Det är väl att utvecklas och spela så mycket som möjligt, säger José lite försynt.
Du fick mycket beröm idag på träningen.
- Ja, det gick bra idag, det är roligt. Men jag har varit borta ganska mycket, missat mycket av försäsongen. Först hade jag min baksida och sedan var det axeln. Jag ligger efter de här två herrarna och resten av laget när det gäller allting. Sen jag kom upp har jag fått spela i princip hela tiden och just nu är jag en bit därifrån. Det gäller bara att försöka hitta tillbaka till formen och slå sig in i laget. Det är det jag fokuserar på.
Vem är jobbigast att möta? Vem snackar mest i allsvenskan?
- Jag gillar inte han Texas i Halmstad, börjar José. Han snackar mycket och gnäller en hel del. Jag minns i matchen mot HTFF också då var han en stor pain i the ass, en riktigt jobbig kille.
- Hörrni, vi gör bara dem starkare nu om vi snackar om dem, försöker Erkan avbryta. Haris hinner nämna att han tycker att Rydström snackar en hel del, men sen händer det inte så mycket mer.
Nu är vi klara, stort tack för att ni tog er tid. Vi ska bara ta ett foto också. Ett tips, gör inte som Christian nu, titta in i kameran. Han tittade upp i himlen.
- Han har inte kollat in i kameran en enda gång, flinar Haris. Kolla lagfotona i matchprogrammet, han har inte sett in i kameran en enda match.
- Nu på Årsta också, när vi skulle ta porträttet, ler José.
- Kollade han bort då med? frågar Haris.
– Jajamen, skrattar José
Kan inte låta bli, fortsätter Pernilla, men som supporter trodde jag nog att ni skulle säga någon Djurgårdare eller AIKare som snackade mest och var jobbigast att möta?
- Nä, säger José, de är ganska tysta.
- Man hör ingenting i derbyna, berättar Haris. Man är i sin egen lilla värld. Kanske att man snappar upp någon gliring och slänger lite käft vid någon hörna men annars springer man bara runt och är helt taggad, hela matchen.
- Jag hade blackout efter mitt första derby, avslöjar José. Jag kommer inte ihåg någonting. Det var min tredje match i A-laget. Vi spelade mot AIK och vi vann med 2-0. Jag kom inte ihåg någonting efteråt. Inte en situation, ingenting. Men derbyna är grymt häftiga.
Den cypriotiska juryn (Mattiaz och Pernilla) är oändligt tacksamma att grabbarna tog av sin lediga tid för oss denna sena måndagskväll. Onekligen är det så att vi lämnar intervjun med stor stolthet över att ha egna spelare, som gått hela vägen från de egna ungdomsleden, av den här kalibern i vårt lag.
