Schlager-Allsvenskan 2005
En högaktuell gästkrönika levereras här av forumsignaturen mmmkay_vafan. - Det tackar vi för!
Om Bill Shankly hade varit svensk, skivbolagsdirektör och bosatt i Skara i nutid hade han förmodligen levererat ett odödligt citat i stil med "Vissa säger att schlager är en fråga om liv och död. I själva verket är det mycket viktigare än så." Förmodligen hade det också fått effekten att Melodifestivalen 2005 skulle ha känts lite mindre avslagen än vad som nu är fallet.
Lik förbannat kommer halva svenska folket att bänka sig framför tv-apparaterna lördag kväll. För många är det något av "guilty pleasure", i stil med att smälla i sig två bakfyllepizzor på raken (man mår bra på ett plan, men känner sig samtidigt rätt klibbig och degig).
Men när man bombarderas med fakta om undermålig musik och bisarra scendräkter hela tiden under veckorna som gått, samtidigt som fotbollsabstinensen bara växer och sömntimmarna blivit för få... tja, låt oss bara säga att det kan bli lite snurrigt ibland. Världar kolliderar. Nya associationsbanor formas.
Så därför... här är mitt totalt prestigelösa, förbannat interna, och väldigt, väldigt oseriösa tips på den glittriga, glamourösa Schlager-Allsvenskan 2005.
1. Malmö FF - Sanne Salomonsen. Rivig pubrock från ett land söderut med kapitalstarka intressen som back-up. Frågan är om det går att pressa in alla farliga kurvor i en trång, djupt urringad schlagerklänning. OM arrangemanget funkar utan brustna sömmar blir de svårstoppade.
2 IFK Göteborg - Alcazar. Profilstarkt lag som ändå relativt nyligen tvingades kvala. Kan gå hela vägen, och för flera i dagens trupp är det sannolikt sista chansen. Nyckelorden är inspiration, svett och Pet Shop Boys.
3 Hammarby - Shirley Clamp. Kult! En sann underdog med stor, varm, moderlig famn. Läckrast kläder i hela finalfältet! Visst frågetecken för materialet. Når sannolikt inte ända fram i år heller men får många hjärtan att smälta på vägen. Trivs bäst en bit utanför strålkastarljuset.
4 Halmstad - Nordman. Hamnar, i likhet med Roger Pontare när det begav sig, högt upp utan att någon jävel begriper varför. "Örjans var min vall" eller vad låten nu heter är skit, men det beror nog åtminstone delvis på arenan.
5 Djurgården - Katrina & The Nameless. Försöker leva på gamla meriter, men få gör vågen längre och de förlorade namnens skugga hänger över framträdandet. Har dessutom Christer Björkman-komp i ryggen. Kan ändå nå långt, men faller de blir fallet tungt.
6 Elfsborg - Jimmy Jansson. Tänker ungt, men med en jävla massa västsvensk cash i ryggen och en större scen kan det bli rätt hyggligt ändå. Håller på allvar på att bli en kommersiell produkt. Grattis, eller nåt.
7 Helsingborg - Nanne Grönvall. Avundsjuk / man är så avundsjuk / på att Malmö har miljoner / Rosenberg och SM-tronen. Spännande på papperet, men känns svagare och svagare för varje genomlyssning. Och orkesterledaren har mycket att bevisa.
8 Häcken - Caroline Wennergren. Årets uppstickare, fortfarande långt ifrån ett houshold name men har något spännande och färgsprakande på G. Töfting i bossatakt kan vara ett genidrag eller vansinne. Kan i princip hamna var som helst.
9 Örgryte - Martin Stenmarck. Försöker addera lite Las Vegas-glitz och glamour till ett ganska slitet varumärke, men det räcker nog inte längre än hit. Hur länge varar förtroendet för den nye koreografen?
10 Landskrona - Fredrik Kempe och Sanna Nielsen. En farbror med hårfästesproblem och en junior ska lyfta hela tillställningen. Räcker det någonstans?
--------------------------------------
11 GIF Sundsvall - Papa Dee. Försöker vara lite Bob Marley of the north, men för sista gången - snus är inte ganja.
12 Kalmar - Kee Marcello och Alannah Myles. Har ett par intressanta namn, men helheten känns svajig. Attityden hos delar av bandet kan milt sagt ifrågasättas, det har varit problem med att få folk till replokalen, och största namnets boots ryktas ha blivit för små.
---------------------------------------
13 Gefle - Wallstones. Kom, sågs, försvinner nu, snart bortglömda igen.
14 Assyriska - Cameron Cartio. Kaxig och romantisk på samma gång, snackar på ett språk ingen förstår och är i slutändan fullkomligt chanslös.
---------------------------------------
Som en bonus bifogar jag också några glimtar från Nalle Knutsson-Ettan.
I bokstavsordning:
AIK - Anne-Lie Rydé. Ständigt haussad i förhandssnacket, underpresterar å det grövsta när det gäller. Fast nästa år, då jävlar... eh, visst nej, det var förra året. Timeout från strålkastarljuset på obestämd tid.
Boden - B-Boys International. Ungefär lika malplacerade som, tja, en bandyklubb i närheten av polcirkeln i svensk elitfotboll. Men plus för kaxigheten.
BP - Group Avalon. Big up, BP... satsar ungt och internationellt men har förmodligen mest att komma med som plantskola.
Degerfors - Arja Saijonmaa. Bedagad diva som en gång hade enorm star quality, men mycket av charmen försvann när Mål-Otto inte fick förnyat kontrakt.
Falkenberg - Date. Så hemvävt, så folkrörelse, så *gääääääsp*
Frölunda - Pay TV. Måste betala åskådarna för att de ska komma. Är förmodligen egentligen inte alls på allvar, men skrattar sig till toppen nästan varje år.
GAIS - Nana Hedin. Kommer ständigt att vara en underdog, oavsett vilka som drar i trådarna. Men charmar alltid någon och förtjänar att ta lite plats.
Ljungskile - Cecilia Wennersten. Dansade en säsong, nu en skugga av det som var.
Mjällby - Rickard Engfors & Katarina Fallholm. Ambitionerna finns där, men kan ens Sören Cratz få det här att svänga?
Norrköping - Linda Bengtzing. Håller på att stöpa om hela sin image, vilket kan räcka långt i svag konkurrens. Lär fightas i toppen.
Trelleborg - Mathias Holmgren. Lite grå, lite intetsägande och så hemvävd en schlagerklubb kan vara utan att vara mogendans.
Väsby United - Josefin Nilsson. Gillar man inte branschen så ska man inte ge sig in i den. Gillar man inte att få skit i media ska man inte åka bil med en packad Persbrandt.
Västerås - Camilla Brinck. Egentligen inga större fel, bara slätstruket. Det finns för många andra som gör samma sak, fast bättre.
Åtvidaberg - Jessica Folcker. Strulade, sålde sig till big business, får för överskådlig framtid finna sig i att spela andrafiolen.
Örebro - Bodies Without Organs. Det spelar ingen roll hur man mixtrar och trixar, spelar man utan kulor så går det åt helvete till slut.
Öster - Josef Özer. Trallvänlig klubb med relativt bred, om än nischad, fanbas. Men kan Peter Wibrån tjusa ormar?
---
mmmkay_vafan (som för säkerhets skull vill påpeka att han förstås EGENTLIGEN tycker att fotboll är Mozart, frijazz, blues, hiphop och ett fett rock'n'roll-långfinger på samma gång, och definitivt inte schlager. När Bajen är som bäst är de i första hand The Stooges, ca 1973).