Hellas sista säsong - sista delen
Andra och sista delen av intervjun med Micke "Hella" Hellström.
Frånsett höftskadan har du varit relativt förskonad från skador. Har du någon förklaring?
- Jag har alltid försökt vara disciplinerad och seriös såväl på som utanför planen. Dessutom har jag haft en bra kropp som tålt den tuffa träningen. Min spelstil har säkert också hjälpt mig på vägen, jag har inte direkt varit någon Max von Schlebrügge i närkampsspelet.
Har du fått konkreta anbud från andra klubbar?
- 1991 blev jag uppringd, och hembjuden, av Stefan Söderberg i AIK. Tommy Söderberg tränade dem och visst var det smickrande att AIK visade intresse. Men det var aldrig aktuellt eftersom Hammarby redan då var klubben i mitt hjärta. 1995 ringde Tom Prahl, som på den tiden tränade Trelleborg, och kollade läget. Mer än så var det inte.
Vad är det som gör Hammarby unikt?
- Svaret finns i Hammarbys historia. Det verkar alltid ha funnits en passion och lidelse bland supportrar och fans som varit, och är, snudd på unik i Sverige. En myt har skapats kring klubben och när man träffar våra fans märker man hur stolta de är över att vara hammarbyare. Dessutom tror jag att arbetarklassprägeln på klubben har stor betydelse för helheten.
Vad säger du om Söderstadion och publiken?
- En fantastisk arena och en ännu mer fantastisk publik. Det är en upplevelse varje gång vi spelar hemma. Att publiken verkligen gör allt för att hjälpa oss märks extra tydligt vid jämna matcher, då är deras stöd både grymt starkt och extra viktigt.
2001 kom äntligen guldet. Berätta mer.
- Det var helt overkligt. Inte att vi tog guld, men att allt gick vår väg. Vi hade en stark trupp, marginalerna med oss hela tiden, samt ett nödvändigt flyt för att nå ända fram. När Karl-Erik Nilsson blåste av matchen mot Örgryte på Söderstadion och jag såg tårar i ögonen på många av dem som vällde in på planen var glädjen över att jag bidragit till deras glädje helt enorm. Jag kände en otrolig stolthet att ha vunnit Allsvenskan med Hammarby.
-Jag måste också nämna känslan när vi kom till Medborgarplatsen för att ta emot hyllningarna där. Då förstod jag ännu mer vad vi hade lyckats med och jag kände mig som en rockstjärna när jag stod på scenen, om någon i det läget gett mig en gura hade jag förmodligen börjat lira.
Berätta mer om de internationella matcherna.
- Det mest fascinerande är egentligen att man verkligen märker hur mycket som krävs för att lyckas internationellt. Det räcker inte med att se det på TV, det måste absolut upplevas.
Vem är den bäste du har mött?
- En som jag alltid har haft den största respekt för är Patrik "Bjärred" Andersson. Den uppstod redan i junioråldern och handlar inte bara om det rent fotbollsmässiga, hans pondus, karaktär och inställning är svår att inte bli imponerad av. När vi mötte Villarreal i höstas tyckte jag att Riquelme var ruggigt bra.
Christer Fursths avslutning i Bajen blev känslosam med stora hyllningar. Hasse Eskilssons slut blev däremot tyvärr väldigt anonymt i och med att han aldrig kom tillbaka i laget efter skadan. Har du några funderingar över hur du vill att ditt avsked till Hammarbypubliken ska se ut?
- Jag kan inte påstå att jag har några exakta funderingar. Jag hoppas bara att fansen uppskattar det jag har gjort för Hammarby, att de vet att jag alltid har gjort mitt bästa. Det behövs ingen storslagen ceremoni, risken finns att jag bara känner mig generad om det blir en sådan. Men visst, innerst inne skulle det vara en härlig känsla att få känna att man betytt mycket för dem.
I förra numret av Hammarbyiten framkom det att det bara är du och fyra till i A-laget som betalar medlemsavgift. Hur ser du på det?
- Jag blev mycket förvånad och ser det som en självklarhet att man betalar sin medlemsavgift. Att man spelar i A-laget betyder inte att man därmed ska komma undan att betala.
Hur ser dina framtidsplaner ut?
- En del lösa idéer finns det men ingen riktigt konkret. I alla fall inte än.
Är det intressant för dig att spela på en lägre nivå?
- Nej, men jag har anbud från två korplag där kompisar spelar och jag kommer att spela för ett av dem. Det får räcka.
Vill Hammarby ha dig kvar i en ledarroll?
- Jag fick frågan av Greger Casselborg när vi var i USA om jag kunde tänka mig att börja träna något av ungdomslagen. Jag sade vänligt men bestämt nej eftersom jag inte har den minsta lust att bli tränare. Vad jag däremot kan tänka mig är att för Hammarbys räkning åka runt i Stockholmsområdet och leta upp talanger till klubben.
Läge att konkret ta tag i film- och teaterintresset?
- Det är tveksamt eftersom det mer är ett intresse och hobby än ett yrkesval för mig. Jag är lite sugen på att ta steget in i medievärlden hos till exempel Canal+. Jag har en liten krok ute och kanske blir det napp, Canal+ har varit duktiga på att ge före detta spelare chansen som expertkommentatorer.
Innan vi skiljs åt vill "Hella" än en gång påpeka hur oerhört nöjd han är att han inte slutade 1996.
"Kanske har jag visat andra att man verkligen kan vara en klubb trogen, och att när man väl slutar kan titta tillbaka på många fina minnen och ha en stark dragning till klubben. Jag ångrar inte att jag aldrig flyttade på mig, och jag är mycket stolt över att ha tillhört Hammarby".
"HELLAS" DRÖMELVA:
- Det har passerat ett antal spelare genom åren och det här laget bygger mycket på känslor. Det är svårt med minnen som berör nuet, och frågar du mig om två-tre år kan det mycket väl se annorlunda ut. Det blir en 4-4-2 uppställning med mig själv som vänsterback.
Målvakt: Per Fahlström
Backlinje (från höger): Alexander Östlund- Petur Marteinsson- Magnus Lefvert- Mikael Hellström
Mittfält (från höger): Leif Strandh- Lars Asp- Peter Berggren- Jens Gustafson
Anfall: Patrik Andersson- Dan Sahlin
Texten är tidigare publicerad i Hammarbyiten Nr 1, 2005. Hammarbyiten är Hammarby IF:s medlemstidning. Har du inte fått tidningen? Klicka då här.. För att maila skribenten Klicka då här.
