CHANS
En berättelse i elva delar av HANS SJÖBERG. Del 6: Hammarby-Halmstad juni 1975.
Läs även del 5.
När Lennart "Nacka" Skoglund gav ut sina memoarer 1956 så var han bara 26 år gammal. Gertrud berättade att folk frågade varför han inte väntade, varför han hade så bråttom. "Men Lennart, förstår ni pojkar, han bara flinade. Nu är man ju topptrimmad, sa han. Bäst att passa på, sa han. "För man vet aldrig på vilket sätt man lämnar slagfältet."
Wille är död. Min farfar. Han var ute i kolonistugan och skulle ta bussen hem, men på vägen ner till hållplatsen ramlade han ihop bara. I solskenet. Hjärtat. Kan det bara sluta slå? Gertrud gråter. Kjelle gråter. Jag tror inte på det. Det är en film. Snart kommer det någon och säger att det inte ska vara så här: "Vi tar om. Han måste få finnas kvar. Vi gör allting bra igen." Kom nu någon.
Det är i juni 1975, Hammarby möter Halmstad på Söderstadion. Det är bara tre dagar sedan Wille dog, men vi är där. Kjell och jag sitter på varsin sida om Gertrud. Folk kommer fram, alla kände Wille, hans plats nere på fiket på Folkungagatan är täckt av sommarblommor. Lagen springer in. Applåder. Spelar inte Billy Ohlsson? Allting fortsätter. Stabben Ahlner, speakern, ropar i högtalarna att före avspark ska vi vara tysta en stund allihop. Han säger:
"Wilhelm Carlsson är död. Det kom upp en grabb här till mig och berättade att Wille är borta. Wille var en av Hammarbys mest trogna supporters, i med- och motgång, i alla år. Men nu står hans plats tom. Så nu ska vi sörja en stund. Hej då, Wille. Hoppas du kan se matcherna där du är nu." Under den tysta minuten står alla som i givakt, spelarna och 7 000 människor på läktarna, och det är alldeles stilla. Jag ser på min vän Kjell Hansson. Det är han som har varit uppe i speakerbåset. Gertrud är så rörd att hon skakar. Jag skulle vilja krama honom. Några måsar flyger i cirklar långt där uppe på himlen. "Hej då, Wille." Domaren blåser. Minuten har gått. Matchen börjar.
Hammarby börjar bäst. Roger Fransson och Janne Sjöström är nära flera gånger. Strax före paus gör Kenta Ohlsson 1-0. Det är en ful match. Efterslängar hit och dit. Domaren blåser av när Kenta är fri och vi förstår inte varför. Halmstad kvitterar. Alla står upp och skriker på domaren. Det är kaos. Hans Selander i Halmstad ger Mats Werner en örfil efter en närkamp. Werner skallar ner honom. Selander ligger i gräset och blöder. Utvisning. Slut. 1-1. Hem.
Det är klart att det är en tillfällighet att min farfar och "Nacka" Skoglund gick bort samma sommar. Men jag har tänkt på det där. Jag tror att det är vissa människor som gör lite större avtryck än andra i tiden. Det har ingenting med VM-guld eller Nobelpris att göra. Man minns dem och pratar om dem. "Minns du när han ..." Wille och "Nacka" var nog båda sådana människor. Kjelle också. I alla fall för mig. Han hade någonting som nästan känns gammaldags och borta nu. Han hade hjärta.
Nästa avsnitt: England P-Sverige P, maj 1976.
Läs del 7 här.
