Omgång VI: ”Vilken underbart grisig start”
Jag måste erkänna: Jag har blivit förd bakom ljuset, manipulerad och totalt grundlurad.
Saken är nämligen den att parallellt med att jag alltid garvat åt Gårdarnas förmåga att aldrig äga matcher, knappt skapa några målchanser värda namnet och att deras respektive lagdelar nästan alltid stått sig slätt gentemot motståndarlagets, så har de alltid på något märkligt sätt åkt hem med 3 poäng trots allt detta. Det ryggas, smalbenas, tåfjuttas och armbågas in bollar i parti och (slut)minut. Man blir synnerligen inte kallad Turgår´n för intet. Rajalakso eller inte. Det går inte att bortse från historien.
Nej, modellen för att kamma hem Fat Cat-bucklan till Södermalmska domäner igen har alltid inför varje säsong obönhörligen likt ett mantra varit:
* Snygga anfall
* Skapande av många målchanser
* Anfallarna måste göra mål
* Ägande av hela matchen
* Inget matchtapp under någon del av matchen
Alla vi grön-vita supportrar vet tyvärr att även om ovanstående förutsättningar uppfylls är ingalunda tre poäng den givna poängskörd (Ofta knappt ens en ynka poäng) som gör att man åker hem med ett smil, läser 343, går in på Forumet eller ringer polare för. Det är snarare så att några stilpoäng tar SvFF överhuvudtaget inte alls hänsyn till när det skall delas ut medaljer av mer ädla valörer.
Jag fick en stark förnimmelse som slog mig som den värsta kapningen av Jonas Wirmola då jag summerade de första fem omgångarna. Ta en flukt på denna lista:
I (LSK) - 3 friska
II (GIF) - 3 friska
III (GAIS) - 0 sjuka
IV (AIK) - 1 sjukligt sjuk
V (HEL) - 3 friska
Total poängskörd: 10 poäng av 15 möjliga. OK, eller inte. Knappt någon avsevärd spelmässig dominans men poängen är likväl utdelade och förevigt inetsade i den Hammarbyitiska historieboken och summan på det allsvenska kontot smakar mumma.
Men vänta nu, säger vän av ordning. Vad insinuerar du? Håller vi på att bli ett grön-vitt Trelleborg, Vasalund eller Spårvägen som lever enligt tråkreceptet: ”1 del gnetspel, 2 delar maskning och 5 delar tjongfotboll?” Nej, det är inte det jag säger, men visst sjutton är det skönt att vi ändå bärgar hem tre leriga poäng från t.ex. Ljungskile. Alla vet hur förutsättningarna var och hur det såg ut. Det är nog som Erkan uttryckte det efteråt: ”Vi hade aldrig fått hem tre poäng förra året.” Det kändes även lite ”så där” då man bevittnade luftpastejerna i första halvleken mot Giffarna. Men här står vi då trots allt med 10 pinnar (Nej, jag har inte glömt Gnagetmatchen, tänk dessutom om …)
Min slutkläm är denna: Det känns lite annorlunda och en smula ovant detta år och då framförallt på det sätt poängen trots allt i en strid ström rullar in. Även om Tony verkar ha, en av Bajentränare sällan skådad koll på situationen i matcherna är det naturligtvis inte bra för vare sig min omgivning eller mina nagelband. Än mindre för mitt blodtryck.
Räds nu icke för alla de dryga blåränder som nu lurar bakom TFT-skärmarna och tror sig få vatten på sin kvarn. Hur gärna de än önskar kan vi ändå aldrig heta Tur-Hammarby. Ni hör ju, det blir ju tungvrickning direkt. Turgår´n däremot svävar som den allra skönaste sommarbris i gomen och lägger sig som den finaste silkesduken på en bädd av det mjukaste dunbolstret i örat. Icke helt olikt originalnamnet heller. Det är och förblir ett lika givet uttryck i fotbollsvärlden som ”Idas sommarvisa” är på skolavslutningen och ”Tryggare kan ingen vara” är i kyrkan. Ett statement som heter duga. Det kan inte ens ett nytt grön-vitt guld ändra på.
Jag vill summera det hela med ett högst spontant och nykomponerat ordspråk: ”Hellre tre poäng när vi knappt var värda en – än noll poäng när vi knappt var värda tre”
Hammarby – ett förväntat bottenlag som huserar i toppen. Kalmar – ett tillfälligt toppenlag som hör hemma i botten.
Mot Kalmar som ett nyblivet brunkargäng!
Eder grisfilosof,
