Den rubbade själsbilden
Jag kommer alltid att komma ihåg vad jag gjorde när slutsignalen ljöd den 21 oktober 2001. Jag kommer att bära den säsongen med mig så länge jag lever.
Om vi tar vårt tredje, fjärde eller elfte guld totalt och kanske andra eller tredje i följd, kommer jag fortfarande att vårda minnet av varje enskilt tillfälle på det sättet?
Svaret är naturligtvis nej, det är då man blir lite "mätt" och börjar uppträda som en djurgårdare eller icasupporter. Vilket av gulden var det jag firade med sonen, vilket var med grabbarna på krogen? Eller vilket av dem var det jag gick i mellanstadiet och vilket var i högstadiet? Jag undrar hur upphetsande en ligaseger är för en rosenborg-supporter?
Det första SM-guldet kommer alltid att ha sin speciella plats i hjärtat, det kan ingenting ändra på. Men vad jag försöker angripa är att det är det som gör oss till så mycket större människor än de tidigare nämnda, med mer tvivelaktiga preferenser, och det är det som på något sätt skapat en identitetskris bland oss. Vi är allt annat än bortskämda med titlar, men vi har den starkaste själ som går att tänka sig. Just för att vi gläds över så lite.
Det finns ett element ibland oss som inte har riktigt samma bakgrund, de är yngre och var inte med under de svåra åren, de är naturligtvis lika välkomna i "familjen" och ett viktigt tillskott till läktarkulturen, det är förstås medgångssupportrar jag talar om.
Jag vill naturligtvis att Hammarby, föreningen i mitt hjärta, ska vara framgångsrik, och jag önskar seger i varje match, men jag är fortfarande inför varje säsong glad att vi slipper möta Boden, Hertzöga och fan och hans moster i lägre serier. Jag skålar varje gång vi passerar 30 poäng och framför allt när vi definitivt säkrat en plats ovanför kvalstrecket.
Men, jag är rädd för den dag, om den kommer, då vi blir så vana vid framgång att ett oavgjort resultat hemma följt av en förlust borta gör att vi tappar i publik, att vår fantastiska hemmaarena inte längre är den härligaste att vara på, och att, Gud förbjude, vi har storhetsvansinne både i organisation och bland supportrar. Se bara på Solna Svart! (Skål för gnaget, snart på en grusplan nära dig!)
De tidigare nämnda medgångarna och det faktum att en del av oss andra kanske blivit lite kräsna och förväntar oss bländande spel tillsammans med stora resultat, observera, bara en del, tack och lov, gjorde ju också att vi tappade publik i höstas. Man kan tycka vad man vill om det, själv skulle jag inte frivilligt missa en match även om vi låg sist inför sista omgången, men det är oroande. I ärlighetens namn måste sägas att jag ser ganska få matcher live, då jag är bosatt för mycket söder om söder, men sedan PPV kom in har jag inte missat mer än någon match per säsong. Den som tycker att det gör mig till mindre värd att tänka och formulera mina tankar får gärna ha sin åsikt, men i mina ögon kan man vara lika mycket bajare utan årskort.
Känslan från 2001, att nästan själv tvivla in i det sista på att vi verkligen kunde vinna allsvenskan, den är inte kvar. VI HAR VUNNIT ALLSVENSKAN! Och jag har inte riktigt själv kunnat finna en lika trygg känsla inför någon av de senare säsongerna. Först nu börjar jag inse att varje säsong även efter 2001 är lika värdefull som alla tidigare oavsett hur det går, jag får ju äntligen se mitt lag spela boll igen!