Pålle och Charlie ordnade festen
Hammarby vann derbyt mot Djurgården fullt rättvist. Slutresultatet skrevs till 2-0 efter att Paulinho och Charlie Davies gjort målen i den andra halvleken. Hammarby skapade de bästa chanserna och Djurgården inkasserade sin första förlust.
Det här var kvällen då allt stämde för mig. Från början till slut. Att få stå som segrare mot Djurgården är bland det bästa jag vet, alla kategorier. Det är liksom en känsla som sprider sig från topp till tå. Endorfinerna rusar i kroppen och pulsen är fortfarande hög. Lycka!
Rutiner är vanligtvis väldigt viktiga för mig. Idag gjorde jag dock helt annorlunda. Jag stod inte i klacken, jag var inte där förrän 10 minuter innan matchstart och jag hade dessutom köpt en helt ny halsduk dagen till ära. Det kändes bra hela vägen och resultatet blev ju strålande. Det kanske är läge att se över sina rutiner?
Det är svårt att samla tankarna till en matchanalys. Jag känner mig extremt okunnig just nu. Bara passionerat lycklig och nästan hög. Fotbollssupportern Pernilla åkte hem från Mordor med ett flin som gick från öra till öra och vet ni, flinar fortfarande. Lär förmodligen sova med leendet hela natten. Och definitivt gå med det hela dagen på jobbet i morgon. Livet som bajare är alltid skönt, men det är som skönast efter en derbyseger. En seger som vi dessutom inte ska be om ursäkt för. Tvärt om, Hammarby var det bästa laget och vann fullt rättvist.
Jag fascineras över José Monteiros försvarsarbete. Idag gör han återigen igen en så gott som felfri insats och tillsammans med Kleber Saarenpää såg arbetet ruskigt stabilt ut. De gånger Djurgården skapade något i första halvleken kom det efter det att bajenspelare halkat till. David Johansson, som jag hackat på, gör en stabil och säker insats.
Djurgården är väldigt uddlösa. Qurinho och Jones Kusi Asare skapar inte något alls. Jones är en spelare jag annars har grym respekt för i matcher mot oss, men idag hölls han i schack fullständigt. Naturligtivs är jag medveten om att Djurgården saknade flera nyckelspelare men samtidigt väljer jag att bortse från det eftersom det bara är de tillgängliga spelarna som kan göra jobbet.
Inledningen av derbyt upplevde jag som riktigt mesigt. Jag tror inte att jag noterade en enda tackling första tio minuterna. Knappt någon frispark heller. Båda lagen kände försiktigt på varandra genom att bolla runt i backlinjen och försöka vinna mark framåt. Den första halvleken är ingen explosiv, högoktanik match där lagen skapar högkvalitativa chanser men Hammarby skapar på slutet en riktigt farlig möjlighet.
Haris Laitinen kunde ha fått en sömnlös natt efter den missen. I den trettiofemte minuten spelar Paulinho ut en fin boll till Erkan Zengin som tar emot inne i straffområdet. Han tittar upp, slår inlägget hårt bort mot bortre stolpen där Haris är helt sopren och har helt öppet mål, bara att lägga in bolljäveln men han slår den rakt upp på Dembo Tourray! Jösses, vilken chans! Där jag satt på Norra övre hade jag inte en chans att se situationen till fullo. Tog bollen i stolpen? Ribban? Räddning? Ingen av oss såg chansen ordentligt och först i paus kunde vi få rapporter om vad som hände. Nu såg jag precis reprisen på canal+ och jösses, vilken möjlighet.
Bajenguden är god. Rättvisa skipades i andra halvlek.
Djurgårdsspelarna var ute tidigt inför den andra halvleken, flera minuter före bajenspelarna. Hammarbyspelarna var dock de som såg hungrigast ut när Eriksson blåste i gång den andra halvleken. Direkt i inledningen laddar Petter Andersson på ett skott som dock Dembo räddar till hörna. Djurgårdspubliken ropar på straff när Batan ramlar i momentet senare, men Jonas Eriksson friar. Omöjligt att se situationen där jag satt men TV-bilderna visar att han faller rätt enkelt.
Efter en hörna rensar David bollen så när i egen kasse, bollen till ny hörna. Här inleds en period av relativt bra djurgårdsspel och oron börjar sprida sig i magtrakten. Samtidigt sitter bänkgrannen och diskuterar vad man skulle välja av ett SM-guld eller segrar i alla derbymatcher under en säsong. Svårt val, mitt föll dock på SM-guld.
Så kommer då det förlösande målet. Paulinho Guara är den som gör det så viktiga 1-0. Förarbetet står Erkan Zengin för när han med hög fart tar sig framåt, skjuter ett hårt skott som Dembo lämnar retur på rakt ut. Där finns Paulinho som får en tå på bollen, tar sig förbi Dembo och skjuter in bollen i mål. Norra läktaren exploderar! Måltorkan är över och det är ”Pålle” som gör det – kan det bli bättre?
Direkt efter målet oroade jag mig för att Hammarby nu skulle backa hem. Alldeles för tidigt för det, tänkte jag, men jag behövde inte oroa mig. Idag var det inte tal om att backa hem och lägga sig på försvar. Hammarby fortsätter att försöka spela sitt eget spel och gör det bra. Strax efter målet får Paulinho ett jätteläge igen. Nicken räddas undan bra av Dembo i djurgårdskassen och återigen är det Erkan som står för det fina inspelet.
Publiksiffran stiger bara precis över 20 000. Det är uselt. Ni som stannade hemma gjorde ett felval, ni missade en magisk afton. Och alla ni som stod på Norra nedre ska ha en eloge för er insats.
Tony Gustavsson ska ha beröm för sina byten idag. Haris Laitinen och Erkan Zengin byts ut med drygt tjugo kvar. In kom Claudio Dadomo och Sebastian Castro Tello. Erkan gör en bra match offensivt men jag tror att Tony ville ha större delaktighet i försvaret sista delen av matchen. Kul att se att Erkan hittat formen igen. Ett par minuter senare får en trött Petter Andersson kliva av och in kommer Christian Traoré, som då går ner som defensiv mittfältare och låter därmed Louay Chanko ta rollen som offensiv.
Djurgården satsar framåt vilket leder till ytor bakåt. Och äntligen får Charlie Davies göra ett mål som verkligen betyder något. När han, distinkt, trycker dit 2-0 efter fint samarbete med Paulinho brister det för mig. Armarna rakt upp i luften, vrålet stiger upp och tårarna rinner. Det här är ren och skär lycka. Tack Charlie, tack Bajen!
De sista minuterna är en enda eriksgata. Klacken är i kalasform. Jag mår så bra som jag kan göra och njuter till fulla drag. Inte ens fem minuters övertid får mig att känna det minsta oro. Djurgården kändes helt ofarliga och vi kunde enkelt spela av övertidsminuterna.
När signalen för full tid ljuder är det bara underbart. Seger, rätt målskyttar, hållen nolla och sommarvärme. Vi står kvar länge och hyllar spelarna och de ser ut att trivas där framför klacken. Charlie drar en ”Söder bröder glöder” på amerisvenska och klacken svarar förstås. Kärlek!
Synd att jag inte kan ta mig till Årsta i morgon. Ni som har chansen, kila dit vettja. Träningen börjar 13.00. Dagen efter derbysegrar brukar träningen vara härlig att skåda. Kalvar på grönbete, liksom.
Tack Hammarby!
