Gästkrönik@: "Dagen efter derbyt"
Signaturen Testaccio inkom med en gästkrönika om gårdagskvällens magi och de känslor som väcks.
Jag blickar ner mot den västra läktaren. Det är ett par minuter efter 2-0-målet och den värsta euforin, vrålet och kramkalasandet med okända har avtagit, lagt sig en aning. Just nu bara sjungs och hoppas det.
Där sitter hon. Bland alla vilsna djurgårdare, som de flesta är på väg att nästla sig genom utgångarna så sitter hon där. Jag antar att det är hennes man som gör henne sällskap bredvid. Han sitter still. Hon, med sin gröna halsduk virad om sig, kan däremot inte hålla sig. Det är något tillbakadraget, men hon kan ändå inte slå ifrån sig känslorna. Hon gungar försiktigt, hon klappar händerna lätt och ser ut att sjunga med det hon hör från oss på norra. Man kan se leendet även från det här avståndet. Jag får en känsla av att hon skulle vilja komma upp till oss ett tag. Om bara för en liten stund. Om än bara för de här minuterna som finns kvar av den här kvällen.
För att fira med oss. Dansa med oss. Sjunga med oss.
Bara för en liten stund.
Jag ska inte döma ut folk som inte åkte ut till Solna i går i det här sammanhanget. Jag kan bara säga att jag inte förstår hur hammarbyare som verkligen bryr sig vågar att inte göra det. Hur man vågar ta risken att missa den där känslan som bara kan infinna sig efter en vinst där ute. Den som aldrig, aldrig kan framkallas i tevesoffan. Jag tillhör dom som faktiskt tycker att Derbymatcherna är som gjorda för just Råsunda. Med två identiska kortsidor, där publikmatchen liksom är på lika villkor.
Jag hatar Råsunda för att den gjort en så mycket ont genom åren, men jag gillar den ändå som bas för Derbymatcher. Det är väl trots allt det där onda man gått igenom som gör att man mår så bra när det går vägen. Så förbannat jävla bra.
Och man behöver man inte vara alltför grönvit för att tycka att vi i går tog över djurgårdarnas hemmamatch. Vi smekte hela arenan. Berusade den. På plan. Och på läktarna.
Idag torsdag, så här en natt efter, är det kul att stiga upp när klockan ringer. Det är fantastiskt att lämna barn på dagis, man liksom svävar in på Konsum och matinköpslistan är som poesi. Solen har aldrig lyst mer och alla människor man möter på gatorna är snygga.
De måste vara bajare.
I tisdags gick min dotter som är sex år på fotbollsskola för första gången. Då ställde jag mig frågan om det kan finnas något vackrare än just sexåringar som på en majgrön gräsmatta för första gången delas upp i två lag och som sedan allihopa rusar efter en och samma boll...
Liksom rusandes mot hela livet som ligger framför dom. Hela världen står där med famnen.
Det finns inte ett hinder. Bara möjligheter.
Det är bara att springa.
Kan det finnas något finare och större än det?
Jag tror knappt det trots allt.
Men en derbyseger på Råsunda är fan så nära man kan komma.
