Trötta sportjournalister
Det blir mer och mer uppenbart hur vissa luttrade sportjournalister känner sig hotade av den kunskap, passion och de insikter som finns bland SvenskaFans skribenter.
Jennifer Wegerup, på Sportbladet, är så där osannolikt, övertydligt ironisk i fredagens krönika, som man är när man precis upptäckt vad ironi är, att man tror att hon driver med oss. Så stilistiskt andefattigt får man inte formulera sig om man är krönikör på ”Nordens största dagstidning”. Även om man jobbat på ”Gazzetan” och aldrig missar ett tillfälle att nämna just detta. Men vad ännu värre är. Wegerup hävdar att ” Journalister ska inte drivas av passion. De ska vara objektiva och kritiskt granskande” Ja det låter väl jättefint men problemet är att alla fotbollsjournalister faktiskt, man kan inte alltid tro det, haft ett liv innan de blev journalister. Eller föddes de som objektiva journalister? Nej, givetvis har de som alla andra fotbollsintresserade människor utvecklat känslor för ett speciellt lag långt innan de tog plats på sina redaktioner. Alla journalister som nu hävdar att de inte håller på, eller åtminstone inte har mer sympatier för ett visst lag ljuger.
Det är mer trovärdigt om man är ärlig med sina sympatier och det är inga problem. Man kan agera objektiv journalist även om man som Daniel Sjöberg (Wegerups kollega på Sportbladet som håller på AIK), Robert Perlskog (Hammarbysupporter på TV4) eller Jan Majlard (Djurgårdssupporter på Svenska Dagbladet), för att bara nämna några exempel, är hyggligt öppen över vilka lagkänslor man har. Vet man det, när man läser eller lyssnar på vederbörande, kan man ta innehållet på mer allvar än någon som påstår sig vara ”neutralt, objektiv och absolut inte har några som helst känslor för ett klubblag”. Jag förstår att Wegerup inte ”drivs av passion” när man läser hennes trötta alster. Det måste kännas hotande att läsa så oändligt mycket mer initierade och kunniga artiklar om de allsvenska lagen skrivna av supportrar på ideell basis.
Även den obegriplige Jan Majlard, på Svenska Dagbladet, ondgör sig över supporterskribenterna i onsdagens krönika och skyller sina snudd på oläsbara krönikor på den stress han utsätts för i form av en deadline. Äntligen fick vi som mödosamt försökt finna någon röd tråd i Majlards krönikor förklaringen till den otydlighet som han gjort till sitt signum. Tidsbrist alltså. Att det var så enkelt.
Mats Olsson, på Expressen, hävdade att de hade varit ”roligare att se färg torka” än att bevittna den första halvleken i derbyt mellan Djurgården och Hammarby. För det första är den liknelsen så mossig att herr Olsson själv i jämförelse känns som en fräsch figur i sina bästa år. Och för det andra, så dålig var den inte. Kan ingen befria Olsson från sitt uppdrag att följa den allsvenska fotbollen? Åtskilliga gånger har jag sett honom sitta på pressläktaren och demonstrativt, djupt sucka över den brist på underhållning som bedrivs på planen. Om de nu är så jobbigt och frustrerande, kan du inte lämna över till någon annan som åtminstone vill skriva om den allsvenska fotbollen?
Problemet för vissa av krönikörerna är att deras existensberättigande försvinner. Det finns ingenting ni kan skriva om Hammarby som jag inte redan vet. Vill jag läsa om motståndarna hittar mer korrekt fakta, fritt från spekulativt dravel, här på SvenskaFans.
Givetvis ska man inte dra alla sportjournalister över en kam. Det om något vore idiotiskt. Det finns en mängd kunniga och mycket läsvärda sportjournalister i Sverige som Bank, Niva och Orrenius för att nämna några. Man är man gammal och trött (vissa är mentalt äldre än vad som står i deras pass) och saknar passionen att skriva om det man är satt att bevaka ska man ta ett steg tillbaka.
