Ljungskile - Varbergs BoIS0 - 1
Platt fall för Hammarby
Den sköna derbysegern följdes av en riktigt vidrig 4-1 förlust på Borås Arena. Hammarby blev utspelat av hemmalaget och frågetecknen efter dagens match är många. Idag var det ett tafatt och dåligt Hammarby som inte ens gav Elfsborg en match.
Vissa matchrapporter är så oändligt förskräckliga att plita. Det här är en sådan matchrapport. Efter ett fantastiskt derby var det så dags att köra över Elfsborg. Visst, himlen mörknade lite när flera skador dök upp men nog skulle vi kunna inkassera tre poäng på den nya, fina konstgräsplanen i Borås mot laget som låg sist i allsvenskan. Plättlätt väl?
Jomen tjena. Vi fick oss istället en lektion i hur spelet fotboll ska spelas. Vi mötte ett hungrigt Elfsborg med hur mycket spring i benen som helst. Där fanns kreativitet, vilja, och även kunnande. Av det såg vi absolut ingenting i Hammarby.
Matchen inleddes på sämsta tänkbara sätt. Redan i den sjätte minuten gör hemmalaget mål på en inövad hörnvariant. Hörnan från höger slås snett inåt bakåt längs backen och där dyker Samuel Holmén upp och får en gudomlig träff. Ante Covic är helt chanslös och 1-0 i baken.
När Pablo Pinones-Arce kvitterar till 1-1, även det efter en hörna då han styr in Micke Anderssons skott, trodde åtminstone jag att vi skulle få se Hammarby vakna. Men icke då. Innan pausen hinner Hasse Berggren göra två rätt identiska mål och bajenförsvaret ser helt borta ut. Kanske att vi kunnat klara av att vända matchbilden om Micke Anderssons stolpskott gått innanför ramen på övertid men marginalerna är inte på vår sida.
Elfsborgs anfallare löper konstant. Sjöhage och Berggren river upp stora sår i vårt försvar och avståndet mellan Hammarbys spelare och lagdelar blir på tok för långt. Fredrik Stoor har det riktigt jobbigt på sin högerkant matchen igenom. Lägg därtill en helt obefintlig inställning hos så gott som samtliga spelare så förstår ni varthän det barkar.
Petter Furuseth-Olsen var helt osynlig i den första halvleken. Han som brukar ta flera löpningar stod helt still. Vi som såg söndagens träning är inte förvånade då Petter där såg ut att ha riktigt ont i sitt lår.
Anders Linderoth bytte i pausen ut Björn Runström och gav plats åt Erkan Zengin.
Nichlas Hindsberg och Haris Laitinen får komma in. Ut går Furuseth-Olsen och Patrik Gerrbrand. Detta sker med halvtimmen kvar och direkt efter bytena får Elfsborg en jättechans. Vi är i den 62:a minuten och ribban räddar oss från ett debutantmål. Sjöhages skott tar i virket och bollen rensas efter visst palaver undan. Puh.
4-1 kommer dock. Med knappt 10 minuter kvar kan Daniel Alexandersson enkelt löpa förbi Fredrik Stoor och slå bollen över en utrusande Covic. Alexandersson var en av planens stora giganter och målet var riktigt grant och usch vad det kändes hopplöst idag. Det var länge sedan jag såg ett sådant håglöst Hammarby! Vad ska vi skylla på? I sällskapet där jag satt fanns allt från derbybaksmälla till förgiftat vatten. Något fel är det ju. Är det så illa att det sitter i inställningen. Vem är ledaren? Någon, allra helst några, måste kliva fram och visa vägen. Idag såg det ut att vara riktigt jobbigt att vara fotbollsproffs i Hammarby. Tunga ben, inget hjärta, och inget verkade vara roligt. Jag vill ge godkänt till Micke Andersson. Jag tycker även att David Johansson och Ante Covic skötte sig okej. Resten får underkänt.
Nu får vi hoppas att de skadade spelarna repar sig till matchen mot BK Häcken på måndag. Det syntes idag att de behövs. Jag vill dock avslutningsvis lyfta på hatten för Elfsborg. De genomför en i stort sett felfri insats och hos deras spelare syntes lika mycket hjärta som bajenspelarna visade i andra halvlek mot Djurgården. Självklart rankar jag den segern högt, men trots allt räknas alla poäng lika mycket i slutändan. Vi måste kunna prestera bättre i de mer vanliga "lunk-matcherna" för annars kommer vi att parkera därnere i tabellen där vi just nu huserar.
Det kommer inte att bli lätt att somna ikväll. Och det värsta av allt är att de sista bilderna som kablas ut efter matchens slut är de som lär ligga kvar på min näthinna. De bilder där en leende Petur Marteinsson efter slutsignalen klappar om Hasse Berggren. Visst, de må vara hur mycket polare som helst men i mina ögon sticker det när man efter en 4-1 förlust går och skrattar.
För, ingen bajare kan väl vara glad efter detta?
