Loserlaget Hammarby
Det kom en gästkrönika med funderingar kring vad som händer och sker i Hammarby
Så var det återigen dags att vädra tankarna efter en tids funderande och grymtande.
Hammarby IF, laget i mitt hjärta, laget i era hjärtan är inget annat än ett loosergäng. Ja dessvärre så är det den dystra sanningen. Hur mycket jag än vrider och vänder på mina tankegångar så blir resultatet detsamma.
Det enda som faktiskt kan förknippas som positivt i denna förening för stunden är supportrarna, och även ”dessa” kan man ju ifrågasätta med dess splittringar och den oenighet som faktiskt råder på läktaren. Men nog om det och låt oss fokusera på varför Hammarby måste anses som en förening av låg status.
Hammarby mäktade ju med, som vi alla vet, att knipa det åtråvärda guldet för några år sedan. Guldet som blev föreningens första någonsin och plötsligt skulle världens alla dörrar öppna sig för oss. I alla fall trodde jag och mina vänner det. Natten då guldet firades diskuterades realistiska nyförvärv flitigt i takt med att öl efter öl konsumerades, och vid varje nytt välvalt namn vattnades det nästan i munnen och man kunde knappt vänta tills säsongen var igång igen.
Konstigt nog så dök det aldrig upp något nyförvärv av rang, eller jo, det vart ett lån utav en ettrig norrman som såklart flyttade hem efter en misslyckad säsong för klubben, men som personligen spelade in sig i hjärtat på oss supportrar. Även en okänd finne och en inlånad dansk dök upp och var det dessa som skulle bygga grunden till det ”Nya storlaget Hammarby”?
Svaret är och var ju rätt så uppenbart. Nej!
Vi föll hårt och tungt, nästan så vi trillade ur allsvenskan och istället för att läsa positiva nyheter fick man istället höra löst prat om att klubbens ekonomi var krisartad och allt det som skulle blitt ett underbart år och en nylanserad grund för ett nytt och vinnande Hammarby, blev som alltid då det gäller Hammarby bara platt fall och uppgivenhet.
Sedan dess har det väl gått upp och ner och vissa spelarköp har vart bättre än andra. Men man blandar fortfarande klass köp med medelmåttor. Som en förening med ambition att ligga i toppen och att slåss om guldet krävs det att man köper spelare som stärker laget på direkten, inte bara breddar ut truppen. Något som Hammarby verkar ha svårt att förstå. Jag är inte naiv och säger: KÖP!, när det inte finns pengar till det. Men om det inte finns pengar, varför spenderar man då pengar på spelare som inte tillför föreningen ett skit? Är det för att öka försäljningen av säsongsbiljetter? Knappast! Det är ogenomtänkta chansningar, och visst, alla köp är väl lite utav en chansning. Men har man heltidsanställda människor eller frivilligt arbetande intressenter så borde man kunna följa upp dessa spelare innan eventuella affärer.
År 2003 visade faktiskt Hammarby framfötterna och värvade just det jag eftersökt, klasspelare i form utav Alexander Östlund, Fjörtoft, Dede och Mikkel Jensen (även om hans form verkar kommit av sig på senare tid). Återigen började ljuset i tunneln synas, bara för att nu i efterhand läsa om tex lönen Fjörtoft lyfte i Hammarby, för att sedan återigen bli påmind om den prekära ekonomiska situationen inom föreningen. Visst balanserar jag lite på ett hårstrå i min strävan om ”klasspelare” kontra ”inte riskera föreningens ekonomi”. Men att Hammarby kan tänkas gå med på en lön, som när du inkluderat vissa framförhållna skatter och dylikt hamnar på ca 200.000skr i månaden så ryggade i alla fall jag bakåt med en slags avsmak i munnen.
Antingen så är man tyst och överöser spelare med pengar, men att höra Hammarbys styrelse gång efter annan prata om hur spelare näst intill drömmer om att få spela för Hammarby och dess publik ter sig ju föga intressant om styrelsen är beredd att krydda deras ”drömmar” med drömkontrakt? Borde vi inte ha ett rätt bra förhandlingsläge? Eller saknas helt ryggrad och stake vid kontraktsdiskussioner?
I Sverige finns inte oljan, guldet eller vad fan det nu är vissa länders klubbar tjänar pengar på. Vi måste dra ner på våra utgifter bland spelarna (INTE på en materialares som Börjes, som för övrigt får och har mer respekt än någon utav dagens styrelsemedlemmar bland oss supportrar). Om en allsvensk spelare i dagens Hammarby lyfter mer än 40.000skr i månaden med tanke på hur de spelar är det ett hån mot oss supportrar. Hur kommer det sig att år efter år ska vi punga ut prishöjningar på biljetter för att föreningen ska kunna ha råd att betala spelare vi egentligen inte ens behöver inom truppen? Är det bara så att just Hammarbys spelare har dåliga säsonger gång efter annan? Skära på kostnaderna var det va?
Visst, erbjuder vi låga kontrakt kanske vi inte får våran gubbe. Men det ter sig väl även det föga intressant, då när det kommer till spelare Anders Linderoth verkligen velat ha, som tex Sören Larsen (visst, det är lätt att vara efterklok) så väljer en sådan spelare en annan förening på grund av av, eller iaf delvis, för att Hammarby inte visar tillräckligt med intresse. Man ska självklart inte tro på allt som står i tidningarna, jag har inte hört från Hammarbys styrelse att så var fallet. Men jag har heller inte hört dom dementera uppgifterna och det är ju skrämmande. Visst säger man att all publicitet är bra publicitet, men det vet i katten…
Skall man kunna bli en vinnande storklubb så måste man vinna på alla plan. Man måste vinna dragkampen om spelare. Man måste vinna kontraktsdiskussionerna och hålla ner lönerna. Man måste vara realist och inse att köpa dyrt, sälja dyrare är ett vinnande koncept. Men framförallt man måste våga för att vinna!
Att tro att en förening med mängder med lovande ungdomar med skapliga löner som först nu börjar finna vuxenlivets alla fördelar i form av bilar, kläder, krogen och uteliv skall bärga hem stordåd är bara dumt tänkande. Vissa blommar ut, andra faller bort. Man kan inte bygga en grund på orutin, oavsett deras vilja att bli bättre. Det Hammarby behöver och behöver fort. Det är 2-3st klasspelare med rutin. Spelare som med deras blotta närvaro får övriga spelare att få en nytändning. Spelare med Alexander Östlunds vinnarmentalitet.
Fast då krävs ju förstås att vi har en styrelse som är villiga att börja lyssna på oss supportrar och se till våra begär och behov. Den dagen man återigen börjar visa upp en trupp man vågar hoppas på, den dagen kommer folket att återigen börja strömma till mot arenan och våga hoppas på bättre tider. Som nu går man mest omkring i en dimma och hoppas säsongen skall vara slut snart och att vi mäktar med att hålla oss kvar!