Tack för en historisk afton
Vem hade trott att en match mot Gefle i slutet av juni skulle förvandlas till en klassiker?
Jag lyfter på hatten som jag inte har och gratulerar alla bockbrännare. Grattis Gefle, grattis till en väl genomförd match och tre poäng.
Grattis Hammarbys A-lag. Ni är det första allsvenska lag som i ett seriemöte har lyckats förlora hemma mot Gefle i år. Om ni tycker det känns jobbigt kan jag glädja er med följande: om jag är rätt informerad så är ni det första lag som förlorat hemma mot Gefle i allsvenskan sedan 1938. Känns det bättre nu?
Grattis ni 10219 som letade er till Söderstadion denna fina sommarkväll. Till er vill jag utropa ett särskilt stort grattis, ni har nämligen bevittnat något historiskt. Ni har bevittnat det nya ”Herzöga”. Matchen man om fem – tio år kommer att använda som måttstock för vad som är riktigt uselt. Ni kommer kunna säga ”jag var där” och känna er som verkliga rävar bland alla nyinflyttade oljerockar och småkids.
Hittills har snacket gått ”i den här matchen var Bajen riktigt under isen men det kunde vart värre. Det var inte som mot Herzöga.” Men från och med nu är alltså Gefle det nya Hertzöga, förutsatt såklart att inte våra stolta kämpar lyckas överträffa sig själva innan säsongen är slut.
Sägnen säger att killarna i laget kvällen innan hemmamötet med Hertzöga den där ödesdigra augustidagen 1992 hade varit på Hotel Malmen och slagit klackarna i taket. Om det stämmer eller ej finns det säkert andra som är mer lämpade att svara på. Vi får väl se om sägnen tio år från nu hävdar att midsommarfirandet låg bakom Gefle förlusten.
Senast vi möte Gefle var på Skytteholm i våras. Då körde Bajen över allt motstånd och vann med klara 4-0. Efter matchen skrev jag följande:
”Det enda som bekymrade på väg hem från Solna var en sak: motståndarna. Ingenting i Gefles spel håller allsvensk klass. Jag har sett division två lag stå för bättre motstånd.”
Det stämde visserligen då men jag borde ha förstått att min högfärd skulle straffa sig.
Vad är då problemet i Hammarby? Varför förlorar vi? Anders Linderoth säger sig inte veta varför och det i sig är såklart ett problem. Jag orkar inte älta mer angående att vi fortfarande inte hittat någon permanent lösning på den lucka Andreas Hermansson lämnade efter sig. Inte heller orkar jag tjata om naiviteten att släppa två landslagsmässiga, Salle och Karl-Oskar (i sina bästa stunder), spelare och tro att hålen de lämnar efter sig ska läka igen utan åtgärd.
Istället vill jag framhålla en enda faktor: inställning.
Det är här det brister och det skär i mitt grönvita hjärta att erkänna det. Vi förlorade mot Elfsborg när de inför matchen låg sist i tabellen. Vi förlorade mot både Sundsvall och Gefle när de låg på en trettonde plats. Vi spelade oavgjort, med en man mer i en dryg halvtimme, mot ÖIS när de låg elva. Samtidigt har vi tagit poäng och spelat jämnt mot flera av ”topplagen”. Är det här en slump?
Självklart är det inte det. Det handlar helt enkelt om att spelarna går på myten om sin egen förträfflighet och tror att det räcker med att ställa ut skorna mot motstånd som de ”borde slå”. När de väl kämpar, som mot DIF eller HBK, kommer både poängen och glöden. När de ska ”ta tre enkla” ser de ut som de inte ens är intresserade av att ha bollen, än mindre springa sig svettiga.
Stora delar av den här säsongen har känts som en enda stor ”90-tals revival”. Men det finns en skillnad. Då handlade det om deltidsarbetande plåtslagare, postiljoner och lärarvikarier ofta med begränsat fotbollskunnande men som kämpade in i det sista. Åtminstone är det så jag vill minnas det. Nu är det tvärt om.
Jag lånar följande från signaturen ”Pepper” på forumet:
"Råkade hamna bredvid en ledare i Hammarby Handboll. Vi snackade om mycket, men det jag alltid kommer minnas var när han berättade om spelarnas inställning till klubben, men framförallt fansen. Han sa: - Grabbarna har märkt att om de bara kämpar tills de har blodsmak i munnen så är Bajens fans nöjda med insatsen."
Precis så är det. Det finns en av gårdagens spelare som i mina ögon inte behöver ta åt sig av det som står i denna text och i det som basuneras ut på forumet: Suleyman Sleyman.
”Sulan” är inte truppens mest tekniska spelare. Han slår inte de bästa inläggen och hans avslut är i nio fall av tio mer eller mindre helt ofarliga. Men det spelar ingen roll – han har hjärta och inställning. Man ser på honom att han älskar det han gör och att han är stolt över att göra det i bajens färger.
Det är därför ”Sulan” rakryggad kan gå fram till klacken efter årtiondets största debacle och applådera den buande klacken. Hade det inte varit för hans initiativ har jag svårt att se att någon annan spelare hade klivit fram mot vår läktare istället för att snabbt fly fältet.
Jag går hellre och ser ett lag med elva ”Sulan” på plan än jag går och ser ett lag med den inställningen som visades igår. Visst ”Sulan elvan” kanske skulle slå bort en del bollar och kanske inte göra några mål men de skulle garanterat hellre svettas blod än ge upp. Det är det jag vill se. Det är det som är ”Hammarby andan” för mig.
Stoltheten ligger inte, som vissa andra lags supportrar verkar tro, i att segra – stoltheten ligger i att veta att man gjort sitt yttersta.
Enda problemet med "Sulan elvan" är att samtliga spelare skulle få kramp i vaderna sista kvarten...
Jag avslutar med en uppmaning: alla ni som inte planerar att se nästa bortamatch på plats (vilket så klart är prio ett) strunta i TV:n den här gången. Ge er istället ut på en löprunda – då kan vi åtminstone vara säkra på att det finns några Bajare som springer medan matchen pågår.