Mål(vakts)kris eller?
Bajensommardås funderingar från hängmattan i skuggan av en glödande sol.
Det är inte helt enkelt att följa med i Bajendebatten härute ute på vischan. På textTV kan jag ana att det samtalas en hel del om Patrik "Totte" Gerrbrand. Många har säkert uttalat sig utan att egentligen veta någonting, kan jag tänka. Min personliga åsikt, utan att veta ett jota, är att det nog är mest synd om Totte att Pétur bröt benet. Med en frisk Pétur tror jag att Gerrbrand redan varit i England. Vi får hoppas på att han kan skaka av sig ilskan och besvikelsen över att detta proffståg gick honom förbi, utan att han fick visa sin enkelbiljett och att satsningen i hösten blir ännu hårdare.
Kan fortfarande se bilder i huvudet från 2002 (var det då?) när en skadad "Totte" sprang varv efter varv runt Årsta IP´s gräsmatta. Ett mördande tråkigt slitgöra, speciellt i sommarhettan. Minnet är så lustigt att rätt som det är byts "Tottes" ansikte ut mot Hindsberg, Stoor, Johan, Hella, Elvis och Bobic med flera. Det är många som trampat runt varv efter varv, kikandes längtansfullt på de ystra bollspelarna som fått lyckan att deltaga i bollövningarna och gemensamheten.
Sedan såg jag, innan jag drog iväg, att det fanns forumskribenter som längtansfullt lekte med tanken att Hasse Berggren fortfarande spelat i klubben. Tyvärr blev behandlingen av honom 1999 då han spelade skadad och sedan citerades fel i kvällspressen orsak till att han drevs iväg från klubben. Jag tänker inte gå in på några detaljer, men jag hoppas att Hasse någon gång i framtiden kommer att få upprättelse i Bajenland. För vi talar om en fotbollsspelare som var proffs långt ut i fingerspetsarna. Frågan är om det funnits någon spelare, på senare tid, som gått in med samma frenesi på både matcher och träningar. En positiv förebild som alltid peppade sina medspelare. Här har vi en spelare som höjde kvalítén på träningarna med sin blotta närvaro.
Jakten efter feta rubriker i kvällspressen fick oanade konsekvenser för klubben i fråga och den berörde spelaren eftersom många supportrarna valde att svälja texten okritiskt. Det blev Hasse Berggren och rubriken "Guldsits" ett talande bevis på.
Jag är mycket stolt över att Hasse Berggren har representerat min klubbs färger, trots att det inte blev så många matcher som jag skulle ha önskat.
- En anfallets Pétur!
Den senaste hetsen i pressen som jag tyckt mycket illa om är rubriken med ordet "Målkris". För att skruva till det lite extra så läs följande påhittade artikel:
Mål(vakts)kris i Hammarby
Ante Covic kom till Hammarby en kall vinterdag i februari 2002. Som en av två målvakter skulle han kämpa om titeln "förstemålvakt i Hammarby". Den andra målvaktens namn var, som alla säkert kommer ihåg, Erland Hellström. Det tog ett par månader för Ante att visa att han skulle vara tränare Anders Linderoths givna val.
- Men var det verkligen rätt?
Säsong 2002: 20 matcher 0 mål
Säsong 2003: 24 matcher 0 mål
Säsong 2004: 26 matcher 0 mål
Säsong 2005: 13 matcher 0 mål
83 matcher i följd utan att Ante har gjort ett enda mål. 166 halvlekar utan ett enda mål. Sjutusenfyrahundrasjuttio minuter utan en enda balja. Vad tusan är det frågan om.
När ska Ante Covic göra sitt första mål? Hur länge ska styrelsens tålamod hålla?
Antes styrka är inne i den egna boxen, men det är tydligen inte mycket bevänt med slagkraften i motståndarnas postbox. Skärpning!!
Två förluster i rad
Först var det måltorka och i synnerhet måltorka för våra anfallspelare som var den stora kvällspressgrejen. När det sket sig och anfallspelare började göra mål då glömdes det omedelbart bort och så ändrades intresset till varför inte Hammarby kan vinna två raka fotbollsmatcher. Nå´t skit ska det alltid fokuseras på!
För egen del så har jag under våren haft en olustig känsla av att vi inte kan torska två matcher i följd. Här i hängmattan har jag äntligen fått tid att syna min känsla och mycket riktigt.
Vi har inte torskat två matcher i följd sedan 26 september i fjol. - 17 omgångar utan att fixa en sådan enkel sak! Eller 18 omgångar rättare sagt eftersom vi vann över Landskrona i söndags och det omöjliggör två förluster i rad när serien vänder och vi möter Landskrona på Söderstadion. Så här ser det ut:
2004
Omg. 23
Landskrona-Hammarby 0-0 (0-0).
Omg. 24
Hammarby-AIK 1-1 (0-0).
Omg. 25
Elfsborg-Hammarby 0-1 (0-1).
Omg. 26
Hammarby-Kalmar FF 0-3 (0-1).
2005
Omg. 1
Assyriska-Hammarby 1-2 (0-2).
Omg. 2
Hammarby-Kalmar FF 0-0 (0-0).
Omg. 3
IFK Göteborg-Hammarby 1-0 (1-0).
Omg. 4
Hammarby-Malmö FF 1-1 (0-1).
Omg. 5
Helsingborg-Hammarby 2-1 (2-1).
Omg. 6
Hammarby-Djurgården 2-1 (0-1).
Omg. 7
Elfsborg-Hammarby 4-1 (3-1).
Omg. 8
Hammarby-Häcken 3-1 (2-1).
Omg. 9
GIF Sundsvall-Hammarby 2-1 (0-1).
Omg. 10
Hammarby-Örgryte 0-0 (0-0).
Omg. 11
Halmstad-Hammarby 1-2 (0-1).
Omg. 12
Hammarby-Gefle 0-1 (0-0).
Omg. 13
Landskrona BoIS-Hammarby 0-3 (0-1).
Omg. 14
Hammarby-Landskrons BoIS
Egentligen är det obegripligt att vi som tydligen är ett sådant skitlag kan misslyckas med den simpla bedriften att förlora två raka. Vad gör vi för fel?
Senast vi klarade av att förlora två raka matcher var söndag den 26 september 2004 borta mot MFF. Men inte ens då kunde vi göra en skitmatch, vi var märkligt nog tvungna att spela bra så att den bedriften omedelbart föll i glömska. För den som är intresserad så var det följande två NOLLpoängare i följd jag talar om:
Omg. 21
Ons 22 sept: Hammarby-Örgryte 0-1 (0-0).
Omg. 22
Sön 26 sept: Malmö FF-Hammarby 4-3 (3-1).
Och om det är någon som undrar så JA, det kan finnas ett visst inslag av ironi i denna krönika, men absolut inte texten om Hasse Berggren.
Vi syns i Bajenvimlet!
PS! Läser på textTV om bombexplosioner i London och mår plötsligt väldigt illa.
