Patrik Andersson, del IV
Om Ica, hundar och karriären efter Bajen.
Om vi ska prata om din karriär efter Hammarby, du gick till Enköping, hur funkade det?
- Hm, man måste ha hjärtat med, jag tror det. Jag gjorde det mest för att Berggren och de övertalade mig. Egentligen borde jag ha börjat med att reparera ryggen redan då. Hade jag haft något annat då eller femton mille på banken hade jag nog inte spelat där. Så enkelt är det. Sen är det alltid roligt att träffa nya människor, men jag var bara där i tre månader. På sommaren ringde de från Motala och frågade om jag inte ville spela där istället eftersom jag inte fick spela så mycket i Enköping. Det är ju bara nio mil härifrån så det ville jag, då kunde jag pendla härifrån.
- I Motala, där fick jag ett jäkla fint mottagande och bra kontakt de månader jag var där. Lite tråkigt när du vet att du inte är så stark och du har ont i ryggen så du inte kan gå ur bilen egentligen. Ändå kommer det tretusen till första matchen, då blir man besviken. Besviken att du inte kan hjälpa de bättre, för de låg ju så dåligt till då. Ändå, det var mycket roligare att spela där än i Enköping. Jonnie Efraimsson var massör i Motala då. Men man var inte sig själv, man skulle inte ha spelat egentligen, det skulle man inte ha gjort. När brosket är borta mellan två kotor och det inte finns något som tar emot, då ska man inte lira.
- Direkt efter Bajen skulle jag ha börjat reparera mig egentligen, istället för att gå ut på plan. Men man är ju inte ensam om att ha gjort det felet, att fortsätta för länge. Det är lätt hänt. Som nu, det klart att man saknar det, allting runt omkring. När Börtjja ringer halv tio och vi sitter och snackar fotboll och de ska ut träna efteråt.
- Det har jag lärt mig nu efteråt att när man spelar fotboll och hockey, man lever i en skyddad värld. Du behöver inte bry dig om någonting, du tjänar så pass skapligt att allting ordnar sig och du får göra det du tycker är roligast. Som Kent, gamla IFK tränaren sa, du ska ta tillvara alla tillfällen du får att spela fotboll, det är en så pass kort period. Man tror ju inte det, man tror att man ska vara tjugofem hela tiden men tiden går så jäkla fort.
Hur var det med Aberdeen?
- Ja, -99 var det, det hade gått skapligt för mig, jag gjorde lite mål och så och vi hade precis klarat oss kvar. Då ringde Aberdeen och var intresserade av mig. Men jag hade aldrig riktigt det där som Eskilbubba hade att man sticker iväg bara. Det kanske jag skulle ha gjort, 2000 blev ju inte mitt år. Då var det inte heller så bra mellan Cratz och mig, sista halvåret. Men det jag ångrar, fast jag kunde inte göra något åt det så ångrar är väl fel, det var ju många år tidigare i IFK, när Mechelen med Klasse Ingesson ville ha mig. Då fanns det ett färdigt kontrakt skrivet och de kom upp och skulle titta på en match, men jag hade en bristning i vaden och kunde inte ta ett steg, jag var borta i två månader så det blev inget. Det var synd, det hade jag velat prova på. Dels för pengarna, det hade varit bra pengar inte minst nu när man har slutat. Det har blivit bättre nu men då blev man inte rik på pengarna i allsvenskan.
Apropå, det ja, du fick jobb hos Göran Paulsson när du kom till Hammarby, hur gick det?
- Fråga Göran! *Stort garv* Ring honom i kväll får du se. Han var bra, Göran gillar jag som fan som människa, hans son också. Men jag var nog den sämsta arbetare han har haft sa han. Göran, vad säger du? sa jag. Jag måste säga det sa han, det här går inte. Men roligt har vi haft det här året.
Det finns ju en bra historia där. Den är bra, den står jag för. Jag gillar inte hundar sådär enormt mycket, men sent på kvällen kommer Petur ner, vi bodde ju grannar då, och säger att jag ska ha boxern i morgon.
- Nä, det går inte, jag är ju hundrädd sa jag, jag kan inte ha hunden.
- Nä, du är inte hundrädd längre sa Petur. För han brukade bara släppa hunden, han sket ju i det. Det blev ju bättre och bättre också. Unnur ska plugga och jag har landslaget, du måste ta hunden, sa han.
- Jamen, jag ska jobba, sa jag.
- Då får du ta med den säger Petur.
- Jag kan ju inte ta med den till en ICA butik sa jag.
- Jo, sa han, sen släppte han in hunden till mig.
- Jag kunde ju inte sova med den besten hos mig, det var ju omöjligt. På morgonen fick jag gå upp och åka genom Stockholm, in med den i baksätet på Toyotan. Och han börjar skälla, jag tänkte att nu krockar jag, krockar jag inte nu då krockar jag aldrig. Och sen ut då till Lidingö. Så kom jag in med hunden på lagret, och alla stannade upp därinne. Vad i helvete, har du en boxer med dig? Göran hade inte kommit än, han kom väl vid tio nånting.
- Är det nån som har nyckeln till Görans kontor? sa jag. Ja, det var det någon som hade, så jag släppte in Offi där. Sen efter någon timme kom ju Paulsson. Han var ju tokig, boxern, han kände sig väl inte hemma där, han började skälla så det hördes över hela ICA. Göran stod bara och tittade. Sen öppnade han dörren, då står väl en sju åtta man längre bort och tittar på Göran, och han står och tittar och hunden står och tittar tillbaka.
- Vem i helvete har satt in en hund på kontoret, vad är det för en jävla idiot? skrek Göran
Då svarade hans grabb, ja du farsan, vem tror du det kan vara? Göran var blixtsnabb:
- Andersson, för helvete, vi får ju slå igen hela ICA-butiken! Jag fick ta hunden och åka därifrån igen, fick leta upp en annan granne som fick ta hunden. Vi skulle träna vid tre men Paulsson var där klockan ett och skulle berätta för alla. Det där tar han upp varje gång vi träffas, har du köpt dig nån Boxer än? säger han.
- Paulsson är en bra kille, gjorde mycket bra för Hammarby. Jag tror säkert att han kommer in igen. En sån stor kraft ska man ta tillvara på, han är ju stor inom ICA med allt vad det innebär.
Läs vidare här.