Arbetarna lita ej på ledningen
Jag vet att det är derbydags och att man kanske inte ska bråka en dag som denna. Men jag kan inte låta bli, det här kommer att vara aktuellt oavsett om vi i kväll slår DIF med 6-0 eller förlorar med 9-1.
När min Farmor, för övrigt en äkta Söderböna, fyllde sjuttio för några år sedan fick hon bland annat en inramad fotokopia av Dagens Nyheters förstasida från den dag hon föddes. Bland de nyheter DN:s redaktör valt ut för att locka läsare finns en stor svart rubrik ”Arbetarna lita ej på ledningen”.
Då, i slutet av tjugotalet, var det en nyhet värd att uppmärksamma - idag skulle den aldrig nå någon förstasida. Terrorbomber, allsång på Skansen och nakenfyllechocker håller den formen av nyheter borta.
Frågan är om arbetarna litar speciellt mycket mer på ”ledningen” idag än då. Jag tror inte det. Det ingår på sätt och vis i arbetarens natur att misstro sina chefer, vilket i sig nog kan vara ett sundhetstecken. Om någon forskare någonsin skulle vilja studera detta fenomen vet jag det ultimata stället att börja: arbetarklubben nummer ett – Hammarby IF.
Här hamnar allt som sker omedelbart under lupp för kritisk granskning. Ständigt ett misstänksamt vakande öga som nitiskt följer var rörelse och som omedelbart rapporterar eventuella snedsteg. Är de som följer utvecklingen inte nöjda med utvecklingen kommer kraven om folks avgång som ett brev på posten.
Att kräva någons avgång är jävligt enkelt. Att presentera en hållbar lösning på de problem man anser vara anledningen till att någon ska lämna är oftast betydligt svårare. Det är lätt att kräva någons huvud på fat – det är svårare att presentera en lämplig efterträdare som dessutom är med på noterna och villig att ta jobbet.
En sak kan dock ingen snacka bort och inga omständigheter förmildra: förtroendet för den nuvarande ledningen har sakta men säkert minskat. Den sista tiden har detta eskalerat till att hos många supportrar numera vara ett utbrett missnöje.
Anledningarna till detta ökande ogillande är flera. Direkt brist på resultatmässiga framgångar är grogrunden. Hade vi vunnit varje match och legat i topp hade folks smärttröskel varit betydligt högre. Men nu är det inte så. Vissa saker känns viktigare än andra:
* Ekonomin som aldrig lyckas generera vinst.
* Avskedandet av Börje, en ikon och trotjänare, som konsekvens av att andra inte klarat av att sköta sitt jobb.
* Bristen på slagkraftiga nyförvärv som fyller luckorna efter Hermansson/Dedé, Salle, Kaos och Totte.
* Att först konstant avsäga sig behovet av ”riskkapital” för att fem år efter att Dif köpt Källström inse att man kanske visst kan behöva hjälp av utomstående. Lagom till att man tappat det positiva surr man hade åren efter guldet.
Ett ständigt problem är tyvärr att det skapas ett onödigt stort missnöje beroende på bristande kommunikation och ibland rent felaktig information. Ta exemplet med Kleber Saarenpää:
Nyheten att Kleber ska träna med Hammarby slås upp på hemsidan som det största som hänt på år och dag. ”Titta vi har hittat en landslagsback!”. Thomas Andersson verkar kanonnöjd och passar på att hylla hans otroliga meritförteckning samt bagatellisera hans skadeproblem. Uttalanden i stil med att Kleber inte ”omöjliggör andra värvningar” fick den mest härdade att börja gråta.
Folk har i veckor, månader, sett andra klubbar göra vad som på pappret ser ut som kanonvärvningar av meriterade spelare och har suktat efter att något liknande ska hända här. Så kommer djurgårds Kleber inhaltande.
En vecka senare, när så gott som alla insett att den som anser Kleber vara i skick att spela allsvensk fotboll likväl kan plocka ihop en drömelva med Jesper ”motionscykel” Blomqvist och Moses Nsebuga, så kommer de kommentarer vi hade velat höra från första början. Anders Linderoth meddelar på sitt vanliga buttra sätt att folk missuppfattat det hela och att Bajen bara är hyggliga och låter Kleber låna en träningscykel så att Hindsberg och Petur har någon att snacka med.
Ingen stor nyhet, inget man har anledning att slå på stora trumman för. Bara en chansning som om den går hem kan bli lyckosam och om den inte gör det knappt kostat en spänn.
Men då är det redan för sent. Då har redan folk skrikit sig hesa och krävt att alla ska avgå. När sedan Henrik Appelqvist i samma veva får hjärnsläpp och säger ”Varför ska inte vi ha lika stora kostnader som Malmö” ja då inser man att alla dessa pengar som ”försvinner” inte gått till någon kurs i mediaträning och kommunikation.
VD Henrik Appelqvist, tränare Anders Linderoth och assisterande tränare Thom Åhlund
Kommunikationen med fansen måste bli mer genomtänkt. Den måste bli mindre affärsmässig från Appelqvist sida. Kommentarer som ”inom våra ekonomiska ramar” är helt rätt i alla branscher utom fotbollsbranschen. Alla vet att vi inte kommer att värva någon vi inte har råd med men genom att fälla en sådan kommentar påminner man bara folk om att våra ekonomiska ramar är detsamma som tvingade klubben att sparka Börje.
En annan sak som ständigt stör mig är att var gång någon inom Hammarby talar om ett tänkbart nyförvärv så säger man sig ”prata OM honom” inte MED honom. Hur ska spelaren veta att det sitter ett gäng lirare borta på Söder och pratar OM honom. Jag kanske överreagerar.
Vem är det egentligen som bär ansvaret för de lyckade och misslyckade värvningarna? Är det tränaren, sportchefen eller VD:n?
Tränarna pekar ut spelare de vill ha men begränsas hela tiden av VD:ns ”ekonomiska ramar”. Sportchefen är med på ett hörn men är samtidigt inte den som varken väljer ut spelaren eller slutförhandlar med honom. Vad exakt är han då ”chef” över? Om det är själva införsäljningsbiten så verkar det inte gå något vidare.
Det är lätt att säga att alla spelare som väljer bort Bajen gör det på grund av pengar. Jag tror dock att det finns en annan viktigt del. Förmågan att måla upp en positiv bild av klubben och dess omgivning. Lova guld och gröna skogar. Fina dagis för ungarna. Sköna lirare på Årsta. Härliga supportrar och god mat från fru Werner. Sälja in klubben och dess ”mjuka värden” helt enkelt.
Är det bara pengarna som fick Larsen att välja DIF, Sigurdsson att välja Stoke, Graulund att välja Heif och Mattias Svensson att välja EIF trots att Bajen uttalat var intresserade? Kanske måste vi anstränga oss mer. Det går inte att ta ett nej eller ett ”jag vill fortsätta utomlands” på allt för stort allvar. De är fotbollsspelare vi pratar om, klart de går att övertala.
Kanske är det så att man bör se över den här delen av organisationen. Kanske är dagens tränare/sportråd/sportchef/VD –lösning inte den optimala. Kanske finns det kostnader att sänka även här? Skulle det kanske gå att stryka ett led? Vore det inte bättre att utöka Linderoths arbetsuppgifter åt sportchefs hållet istället för att låta honom ta över vissa av Börjes uppgifter.
Vill man ha arbetsro inför hösten finns det bara en lösning: plocka in två bra nyförvärv. En anfallare och en back som stabiliserar truppen och tillför spets. Lyckas man med det kan man nog reda ut det här och jobba vidare. Gör man det inte...
Slutligen: bloggen ”grönvita sidan upp” är det bästa som hänt på Hammarby Internet fronten på länge. Jag hoppas att den som ligger bakom orkar hålla samma höga nivå under en lång tid. ”Jag lyfter på hatten som jag inte har..."
