Några ord från träningen i dag
Efter att ha arbetat i drygt en vecka har abstinens infunnit sig. Känslan kommer varje år ...
... efter sommarledigheten. Konstigt nog blir man lika överrumplad varje gång. Man blir lätt bortskämd under semestern. Nu är den slut och man ska man trampa i ekorrhjulet fram till nästa semesterperiod. Men det är väl bara en tio månader kvar. Så för att stilla bristen på Hammarby så jag var tvungen att ta en dag ledigt och ta tur ner till Årsta för att insupa atmosfären och uppdatera mig.
Jag måste säga att Årsta är oerhört vackert i solsken. Och gröna träningskläder gör inte synen sämre. Grönt gör sig verkligen bra i den guldgula solglansen. De flesta grabbarna var redan ute på planen en halvtimme före elva. Några få höll på med att fixa till ”utrustningen” in i det sista och Hasse Eskilsson satt i lugn och ro och läste tidningen uppe i lokalen. Jag frågade hur han kände sig. Han svarade något i stil med: ”Det lossnar nog snart”. Jag svarade med ett litet leende: ”Menar du benet?”. Skämt åsido, det sitter nog kvar.
Johan Andersson hade fått någon bacill av sin lille Hampus, så han var hemma och kurerade sig. Så är det att vara småbarnförälder. Hur många är det? Tjugo infektioner per år, eller? Peter Markstedt var också hemma och förkyld. Han hade förmodligen smittats av sin tjej. Hon ser ut att vara något år äldre än Hampus. Men jag vet inte säkert. Erik Wedin tränade inte heller. Annars var alla på plats.
Sören började med en lite längre genomgång än vanligt. Han pratade om landskampen i går och han framhöll den som ett utmärkt exempel på att man aldrig ska ge upp, att aldrig vika ner sig. Det var något grabbarna skulle ta med sig till den resterande delen av allsvenskan. Sören betonade att alltid spela ”ända in i kaklet” för att citera en glad förbundskapten från i går. Och han forsatte: ”tur är inget man får, det är något man förtjänar”. Vid det här laget pratade han så där härligt med hela kroppen som han gör när han är engagerad. Högt fortsatte han: ”Det är här under träningen vi lägger grunden till hur vi spelar i matcherna”. Och så avslutade han anförandet med att betona vikten av att alla gör sitt yttersta. Alltså även de som inte spelar i förstaelvan. Det är oacceptabelt orättvist mot de som vill att inte ta i till hundra procent. Det är bara att instämma.
Grabbarna fick ansvaret att värma upp och töja själva. Och som en liten uppmuntran på vägen ljöd Sören stämma igen: ”Det borde väl inte vara några problem. Vi är ju i VM.” Ermin svarade tyst: ”Inte än.”
Första övningen var passningsövningen med ”gula gubbar”. Jag tycker att Börje skulle ha målat breda svarta sträck på dem med tanke på matchen på måndag. Men plastgubbarna fick tjäna som Häckenspelare ändå. Och jag måste säga att det såg riktigt bra ut. Gruppen med bland annat Suleyman, Ermin, Pablo och Micke Hellström var riktigt, riktigt duktig. Kan vi prata i spelet och hålla den farten på bollen nu på måndag också, så ska det nog kunna gå vägen.
När övningen var klar och de gula gubbarna skulle plockas bort skrek Börje till Thomas. ”Hur många har du?” Thomas svarade: ”Jag har sex.” Det ska bli intressant att höra Thomas utveckla hur han gör. Sex med platta plastgubbar. Ja, vi har väl alla våra böjelser.
Ny övning. Spel 7-mot-7 på en liten plan. Den var inte större än 30 x 20 meter. På begränsningslinjerna så agerade ”vilande” lag väggar. Det gäller som Sören sa tidigare i veckan att få fart på kroppen och huvudet. Även den här övningen såg bra ut.
Den största delen av träningen ägnades sedan åt spel 7-mot-7 på den ena planhalvan. I ytterzonerna fanns det spelare som snabbt skulle slå inlägg. Det var en härlig kamp och vi fick se flera mål. Jag minns ett speciellt. Det kommer ett hårt inlägg från vänster. En spelare hoppar rakt upp i luften och får till ett sånt där underbart häng som gör att man tror att tyngdlagen tillfälligt satts ur spel. Spelaren hänger kvar länge. Man ser hur halsen sträcks innan pannan möter bollen. Med en millimeterprecis och maximal kraft styrs bollen rätt upp i Lasses högra kryss. När spelaren landar och vänder sig om för att ta emot hyllningarna ser jag att det är Kennedy. Vilket mål! Och det med huvudet. Jag har inte sett honom göra så någon gång tidigare. Ett nickmål av Kennedy. Jo, jag tackar. En repris på måndag tack.
Den gemensamma träningen avslutades med ett ”idiotpass”. Som vanligt fortsatte en del av killarna själva efter träningen. Suleyman och Micke Hellström körde armböjningar och situps. Ermin gick och hämtade ett gäng gula gubbar och en kasse bollar och placerade ut dem i ena straffområdet. Jag tror han tänkte dem som Häckenspelare. Patrik Manzila frågade om han fick slå några inlägg. Och då sken Ermin upp. Tillsammans höll de sedan på i en timme. Det är så man ska göra. Träna på det man behöver.
På måndag är det match igen. Det är skönt. Ja, det är speciellt skönt nästa vecka eftersom det är två matcher. Och båda är hemma. Först gäller det Häcken. Och det ska alla veta. Det är en svår nöt att knäcka. Eller det har åtminstone varit så. Vi har försökt nio gånger utan att lyckas. I sådana här sammanhang finns det ju många som använder ord som ”tradition” och ”trend” i negativ bemärkelse. Tradition betyder något i stil med: ”något som yttrar sig i regelbundet återkommande händelser med i stor sett samma resultat.” Och trend skulle jag kunna översätta med: ”utvecklingsriktning av något”. Visst skulle åtta oavgjorde matcher och en förlust mot Häcken peka mot att det blir svårt på måndag. Traditionen och trenden är väl solklar. Ok, vill man tänka negativt så är det väl så. Men jag vill påstå att fotbollen är inne i ett trendbrott just nu. Att traditioner bryts som aldrig förr. Två aktuella exempel hämtar jag från veckan som gått. England vann på bortaplan mot Tyskland. Och Sverige vann borta i Turkiet. Tänker jag så, så vill jag tro att det sker ett trendbrott även på måndag.
Hej på en stund /
