- -
Festen som kom av sig
Som sagt, det finns dagar och det finns dagar. Festen som kom av sig känns som en bra sammanfattning av dagens upplevelse.
Förluster gör ont. Förluster där spelet dessutom är uruselt gör ännu ondare. Jag vet faktiskt inte var som är värst med dagens upplevelse. Förlusten eller det faktum att det såg så otroligt tafatt ut av de grönvita. Här följer en av de mest oinspirerade matchrapporter jag skrivit.
Nästan lapp på luckan på Söderstadion, solen sken, hela ”Medis” badade i grönvitt innan matchen. Marschen sägs ha varit en succé och allt var ju liksom upplagt för en påskhelgsfest.
Men icke.
Det kändes som att allt gick snett idag. Det finns nog inte bara en enskild orsak till debaclet men jag lämnar Söderstadion med en dov smärta i mellangärdet. Orosmolnen tornar in ovanifrån och jag vandrar hemåt med känslan av att det här kan bli en riktigt lång säsong.
Det kändes oinspirerat, räddhågset och tafatt ut nere på innerplan. Gefle spelade som Gefle alltid spelar, full fokusering på försvarsspelet och ligga och hugga på snabba omställningar. De har dessutom stor nytta i Hasse Berggren som stångas och har förmågan att hålla fast bollen medan lagkamraterna kan lyfta upp. Något sådant fanns inte hos Hammarby idag.
Vi hade otroligt mycket boll. Såg noteringen i paus om ett bollinnehav på 68% men många av de procenten handlar om bollhantering i backlinjen. Vi saknar ett offensivt kantspel. Det rullas vackert runt mellan spelarna men ingen sätter av framåt. Maic hade tendenser, men han är för omständlig och väger för lätt. Castro-Tello glimtade till med ett par fina instick men många gånger hamnar han avigt och får inte med sig bollen i fart. Castro-Tello gör en godkänd första halvlek med framspelningen ut till Emil i förarbetet till 1-1 som kronan på verket men han blir alltför osynlig i andra halvlek.
Generellt upplevde jag det som att det löptes alldeles för lite. För många alibilöpningar och för lite löpningar i maxtempo. Vi satte liksom aldrig motståndarna riktigt på prov.
Charlie Davies skapar ju viss oreda, men karln är på tok för ensam. Stundtals såg det rätt dråpligt ut med Charlie ensam inne i boxen med säg åtta marinblå geflespelare runt omkring sig. Vi kommer till anfall med alldeles för få spelare och alldeles för dålig fart. Vi blir lättlästa och skapar inga farliga chanser. Charlies mål kom på ett vackert anfall, en av få gånger det riktigt blixtrade till och bollen gick med fart.
Gefle ska ha cred för det de gör. De spelar absolut efter sina resurser och när Jawo sprintar ifrån både Traoré och Armas och får slå in 2-1 lite väl enkelt så kändes det sannerligen som ridån gick ner.
Det som smärtar mig mest så här bara någon timme efter matchen är att spelarna inte kändes taggade. Det såg oroväckande håglöst ut. Jag saknade den där rätta uppoffrande inställningen.
Det här var naturligtvis inget bra resultat. Jag är dock mer oroad för hur det hela genomfördes än resultatet i sig. Nu är det upp till bevis för Tony och hans mannar. Och låt oss slippa höra något om otur, solen i ögonen eller andra lama bortförklaringar.
Dagens höjdpunkt var avtackningen till Suleman Sleyman i pausen. Den höll hög klass och det kändes riktigt skönt att få tacka av ”Sulan” på det sättet.
