- -
Rättvis seger för Blåvitt
I måndags var det derby och party party för Bajen. Ikväll stod IFK Göteborg som motståndare på Söderstadion och frågan var om Hammarby, som denna säsong har blandat och gett, kunde flyta vidare på måndagens vinst eller om baksmällan skulle komma?
När jag förutspådde om att trepoängarna skulle börja trilla in efter derbyt så var det väldigt uppriktigt menat. Det kändes verkligen som att ”nu fan – nu vänder skiten”. Lika bra att ta sig an de stora och tunga lagen direkt (när vi så enkelt vann över ett medelmåttigt) Bring on the big dawgs, liksom. Så när jag stod där på Söderstadion, bland haschdoft och gladsång, så kändes det fortfarande jävligt positivt.
Två förändringar i backlinjen var gjorda, Monday James klev in i mittförsvaret som ersättare för skadade och José Monteiro för (petade?) David Johansson. Åter igen satsade Tony på två anfallare och mer tyngd där framme genom Nathan Paulse och Charlie Davies, vilket jag tycker att han bör fortsätta med.
Inledningsvis så såg det bra ut för Bajen, det var snabbt kortpassningsspel och hela laget kändes taggat. Men när 8 minuter hade gått och IFK Glenn…sorry, Göteborg redan hade fått två farliga chanser började jag bli lätt orolig. Bägge farligheterna var nästan identiska med varann dessutom, ett tidigt inlägg från kanten som en anfallare slängde sig fram på. José fick jobba ordentligt redan från start och såg tyvärr rätt darrig ut. Göteborgs chanser fortsatte att komma medan Bajen mest fick koncentrera sig på att försvara sig. Efter tjugo minuters spel har IFK haft minst 5 kvalificerade chanser som alla hade bidragit ordentligt till stenen i min mage och den begynnande diarrén i min kalsong. Mina positiva tankar innan matchen var som bortblåsta och ersatta med en ängslig oro. Jag fruktade ett tag att Bajen skulle bli överkörda med 0-6, som det där brögänget från Östermalm, men som tur var så mattades IFK:s bombardo av en smula och Bajen fick ordning på försvarsspelet, även om Göteborg hade klart mest boll.
Hammarbys första riktiga chans gick till Charlie, när han fick bollen serverad av IFK:s backlinje efter hög press från de grönvita. Amerikanen avancerade några meter och avlossade sen kanonen men skottet ven utanför stolpen istället för in i mål. Det hade varit så skönt, så skönt om det hade blivit mål där, då kanske Bajen hade kunnat spela ut mer och tagit över taktpinnen...men det blidde icke så dessvärre. Göteborg fortsatte att passa runt bollen väldigt fint och många, för Bajen, svårhanterliga kombinationer med väggspel och djupledslöpningar radades upp. Hela Blåvitt verkade känna och hitta varandra väldigt bra i passningsspelet – vilket annars brukar vara Bajens melodi men verkligen inte ikväll. Många passningar från de grönvita gick till adress okänd och det korta, snabba spelet lös med sin frånvaro. Ju längre halvleken led så stack Bajen upp mer och mer och nosade på målet, även om de flesta gångerna – måste det erkännas - var det på halvchans. Det var sällan något riktigt spel som låg bakom farligheterna utan de kändes nästan som att de uppstod för att Göteborg slarvade. Halvtimmen in i matchen fick Paulse ett bra läge när Bajen för en gångs skull hade mycket folk med i boxen under ett av sällsynta anfall. Tyvärr när Nathan lägger an för att skjuta så kommer José inspringandes i honom, han måste ha trott att han kunde nå bollen och inte sett Paulse bland röran av spelare. Hur som helst, det som kunde ha blivit ett bra skott och kanske till och med mål blev bara pannkaka.
Castro-Tello såg pigg ut under halvleken och försökte hela tiden komma runt med sin fina teknik men det ville sig inte riktigt. Tio minuter innan halvtid testade han skott – vilket fick alla tummar upp i min bok, det är tufft att skjuta – som tyvärr gick strax utanför. Men talangen finns där hos Castro och han kommer att bli väldigt nyttigt inom sinom tid. Bajen fick några få chanser till innan halvleken var finito men inget som resulterade i mål. Det sista som hände innan paus var att Göteborg höll på att kontra in ett ledningsmål och att Charlie testade på hur det egentligen känns att rida på en kille som heter Glenn (i en närkamp så hamnade han på något sätt på Göteborgsspelarens rygg medan denne fortsatte att gå. Det hela såg väldigt roligt ut, tyckte jag med min dåliga humor och fnissade lite som en tjej åt spektaklet)
Hammarby lyckades tygla Göteborgs anfall efter de första tjugo men hade ändå inte mycket att säga till om i första halvlek. De få chanser som uppstod för Bajen blev halvfarliga och på så sätt kändes det som att de var med i matchen även om Blåvitt hade större delen av spelet. Stefan Rehn med bihang verkade ha gjort sin läxa efter förra omgången och satt tung bevakning på Charlie som inte fick mycket ytor alls. De lägen han fick uppstod ur intet och det får man väl erkänna kan vara svårt att kräva mål på varje gång. Paulse, å andra sidan, var riktigt bra och kunde – hand i hand med Monday James - titulera sig ”Hammarbys bäste spelare” om någon hade frågat mig. Att han förmodligen lär snitta ett mål per säsong rör mig inte i ryggen så länge han fungerar så bra som han gör som targetspelare. När samtliga i Bajen, förutom James och Armas, är tre äpplen höga så är det skönt med en stor, stark kille där fram som drar på sig bevakning och skapar ytor åt andra. Låt oss alla minnas radarparet Markstedt och Herminator och hur de kompletterade varandra. Paulse och Charlie får gärna gå deras fotspår, tack.
Andra halvlek startade – givetvis – med en chans för Göteborg när Selakovic rann igenom lite för enkelt och sköt utanför. Dock verkade Hammarby ha fått ordning på sitt passningsspel och såg ut att ta sig in i matchen. Några fina kombinationer blev till ännu finare besök i motståndarnas straffområde. ”Fan, va skönt…nu kommer vi” hann jag tänka. Tills unge Robin Söder fick bollen och valde att smeka in den i krysset från typ en mils avstånd. Det kändes som så långt ut eftersom det var inte ens en chans. Jag tyckte att José verkade ha kontroll över situationen men vad hjälper det när Söder-pojken gör så där? Man får väl buga och säga att det var riktigt snyggt. Ska man försöka tänka positivt i nedstämdheten som sköljde över en så släpper jag bra gärna hellre in snygga mål än några fjösare eller Petter-Hansson-mot-Grekland-mål. Då kan man åtminstone stå rakryggad och känna att ”vi gjorde allt vi kunde”. Klockan visade 55 spelade minuter och det kändes plötsligt som om resten av matchen skulle bli väldigt lång och jobbig. Klacken gjorde sitt och höll humöret upp trots baklängesmålet och jag gissar – fast jag egentligen vet – att det var det som gjorde att Bajen inte föll ihop totalt.
Blåvitt fortsatte att äga mycket boll och spelade runt fint med väldigt stor rörlighet bland spelarna. Precis som i första halvlek så fick Bajen mest jaga boll och försvara sig. I 64:e minuten byttes Helg in mot Söderström, som mest hade synts till när han gnabbades med Bjärsmyr i IFK. Kanske var det effekten av nytt blod på plan som gjorde att Bajen för en stund lyckades hitta sitt spel och avancera in på offensiv planhalva. Charlie vädjade efter straff, efter att han fallit lätt i straffområdet, men domaren förbisåg hans skådespelarinsats och dömde frispark åt IFK. Uppåt matchminut 70 så hade Bajen nästan tagit över spelet helt från Blåvitt och pressade på, vilket utmynnande i Den Stora Chansen. Efter att Charlie testat skott så hamnade bollen precis framför fötterna på en framrusande Lollo. Denne drog på ett tungt skott men givetvis så gjorde målvakten en cp-räddning - han bara flaxade till så det ut som – och skottet styrdes ut. Bollhelvetet ville helt enkelt inte in i målet, skulle det visa sig ju längre matchen pågick.
En sinnesslö och förmodligen efterbliven idiot som sett för många tuffa filmer på YouTube kastade kort därefter in en smällare från Östra läktaren och matchen fick avbrytas en stund. Svårt att se från klacken vad som hände sen men jag hoppas innerligt att gärningsmannen fick duktigt med smisk så att han inte gör om det. Vad fan är poängen med att kasta in något – utöver bananer mot Skansen – på plan egentligen? Hjälper det Hammarby på något sätt att vinna matchen? Jag är verkligen för användande av bengaler under match men för fan under kontrollerade former. Det ska inte vara så svårt att inte kasta in något på plan. Det är enbart negativt för Bajen och jag tror nog att du, din lilla pajas som kastade in smällaren, kallar dig Hammarbyare om någon frågar. Vill du betala böterna som Hammarby kan få? Fan, man kan inte knåpa ihop en matchrapport nuförtiden utan att någonstans behöva skriva om något offer som inte kan uppföra sig. Det är Bajen och Söderstadion det här handlar om – inte ”En Annan Del Av Köping”. För många får lida för några få idioters misstag.
Ursäkta för sidospåret där, men man blir ju så lack på dessa småbarn. När matchen blåstes igång igen så behöll Bajen initiativet och skapade fler chanser, kanske inte jättefarliga men det var åtminstone ett steg i rätt riktning. Mikkel höll på att ställa till det big time när han, på en god skottchans, började fumla med bollen och tillät Hysén den yngre att roffa åt sig bollen. Den forna Djurgårdaren lade i högsta växel mot Bajens mål och Mikkel…ja, han är bra på mycket men någon sprinter är han ej. Han hamnade på efterkälken direkt och det såg ut att bli friläge mot Poppen men Lollo kom springandes hemåt som värsta Tasmanian Devil och hann störa tillräckligt för att Hyséns skott skulle gå utanför. Fy fan, man blir ju tårögd av sånt uppoffrande spel som Chanko visar upp. Han sprang så jävla snabbt och jobbade så hårt att jag blev trött av att se honom.
När klockan tickade upp mot de kritiska övertidsminuterna så var det Bajen för hela slanten. Det blev inte mindre än fem hörnor i rad ( ! ) för de grönvita men – en kväll som denna – så blev det självklart inget mål. Alla hörnor var farliga och vassast chans hade Armas (eller om det var Paulse) med sin nick men den rensades givetvis på mållinjen. Efter några skottförsök från både Emil och Mikkel så blåste domaren av matchen och säsongens andra hemmaförlust var ett faktum.
På väg hem i den kalla vårluften hinner man reflektera över saker och ting. Förluster grämer en alltid, men vissa är lättare att hantera än andra. IFK var ikväll ett bättre lag tyvärr, hur mycket det än smärtar mig att erkänna det och vann rättvist. Bajen var inte jättedåliga men inte heller bra. För många passningar var det som gick fel och kylan i avsluten saknades. Att förlora med ett uddamål (som dessutom var ruggigt snyggt) mot en av guldkandidaterna, samtidigt som vårt eget spel inte alls fungerar bra, är inget jag tänker gräva ner mig över. Självklart är jag inte nöjd med en torsk – jag vill att Bajen ska vinna oavsett hur det ser ut – men jag försöker alltid att se positivt på det. Det finns förluster som svider värre. Alla derbyn i början av 2000-talet som exempel, när Bajen kunde äga hela matchen – ändå vann DIF eller AIK på straff. Eller när lag som Gefle kommer på besök och lyckas sätta den enda chansen de får under en kontring och sen backar hem. Ledsen, Sofie min kära, men sådana förluster mot ”skitlag” känns betydligt värre.
Trots torsken ikväll håller jag humöret uppe och ser fram emot avancemang mot Åtvidaberg och tre pinnar mot GAIS. Säsongen är långt ifrån förlorad och spelet kommer att infinna sig snart. Vad kännetecknar för övrigt en sann Hammarbyare? En som alltid stöttar sitt lag i såväl motgång som medgång. Skit i tabellen. Hos mig är Bajen bäst ändå.
Tills jag dör – Bajen.
