Min tid som semesterbajare
Semester är skönt. Men det är även en smula plågsamt att inte kunna följa sitt kära Hammarby på nära håll.
När vi redan i november började titta på semesterplaner i tjejgänget så insåg jag att jag hade ett val att göra. Antingen prioritera Hammarby och vänta i spelschemat eller att helt enkelt våga slänga sig ut i ett fritt fall och bara acceptera att matcher kommer att missas. Jag visste ju att det var ett uppehåll för U21-EM så jag försökte lite fint hinta om att en utlandssemester kring midsommar väl vore ultimat. Fick inget vidare gehör för det och tog då beslutet att faktiskt hänge mig åt vännerna före Bajen.
Så, redan innan jul var huset bokat, flygbiljetter inköpta och semesterplanerna spikade. Tre veckor i södra Spanien med vänner, sol, bad och väldigt lite bajen live. Hur överlever man livet utan Bajen inop skinnet och hur går man till väga?
Här följer därför en högst personlig redogörelse för tre intensiva bajenveckor på bortaplan. Att bli kallad för plastbajare räknade jag med. Och kommentarerna från folk hemmavid lät inte dröja när jag meddelade att jag skulle fly landet i detta prekära tabelläge och mitt under pågående säsong. Och jag förtjänar varenda kommentar, för smet, det gjorde jag.
Mitt resesällskap bestod av 3 tjejkompisar samt Cissis två döttrar. Fyra vuxna (vuxna förresten, vad betyder det? När är man vuxen?) och 2 sköna kids packade sina väskor, landade i Alicante, lyfte ut två hyrbilar och satte kosan mot den lilla staden Calpe en timmes bilfärd norröver.
Sol, sol och åter sol. Vädret har varit helt perfekt. Många strandtimmar har passerat och många tankar på Hammarby och livet i övrigt. Vårsäsongen vevades om och om igen men även i perspektivet om att allting kan förändras snabbt. Johannes skrev om det ofattbara på barabajen.se när bajaren Per Svensson så tragiskt omkom i en trafikolycka. Ulrika som var med på resan har jobbat tillsammans med Per. Jag kände inte Per men har pratat med honom vid flera tillfällen och vi stod ofta nära varandra på Söderstadion. Många tankar och diskussioner under veckorna har förts på temat om att vi inte får ta något eller någon för givet. Någonsin.
Calpe visade sig ur hammarbysynpunkt vara en synnerligen sympatisk, lite sömnig semesterhåla. Alla stadens lyktstolpar och staket var målade i grönvitt. Det var helt klart ett inspirerande ställe att vistas på. Grönvita färger var helst man tittade.
Jag hade naturligtvis lagt ut krokar på flera håll om att få matchrapporter i SMS-form. Första missade matchen var den mot Häcken. Jag fick rapporter om ett stabilt försvarsspel men att det såg blekare ut framåt. Att saknaden skulle bli stor efter Charlie Davies visste vi ju redan eftersom effekten blev solklar redan under hans bisarra avstängningsperiod. Emil Johanssons namn nämndes i flera meddelanden som ljuset i mörkret. Jag satt med telefonen nära under middagen och när det mot slutet började pipa till hoppades jag så innerligt. Men ridå. På övertid lyckas Häcken få in två kassar och mitt semesterhumör sjönk rejält. Helvete, förluster kan man liksom aldrig fly ifrån. De smärtar även på distans.
Jag repade snabbt mod eftersom vi i nästa match ju skulle ta oss an jumbolaget Örgryte. Inte för att jag trodde det skulle bli enkelt, men en seger räknade jag med. Ni hör ju redan där hur fel det låter. Räkna med en seger, sen när ska och kan vi bajare göra det?
Den matchdagen började dock med en högst obehaglig upplevelse. Guppandes på en luftmadrass i poolen kände jag plötsligt att något kröp på min vänsterarm. En hastig blick ditåt och på min underarm satt den största spindel jag sett i frihet. Den kändes gigantisk! Ett illtjut och snabb viftning fick bort eländet.
Var det ett omen, hann jag faktiskt tänka. Jag hade ju legat där och tänkt positiva bajentankar inför match och så dyker detta odjur upp. Nästa dag fiskade Marina upp ett dött, svart äckelpäckel ur poolen och för att bevisa hur äcklig spindeln var förevigades det med ett skakigt mobilkort. Vi la en 1 euromynt bredvid så att proportionerna skulle märkas.
Jag vet, det är ett uselt kort men ni SER ju hur stor spindeln var, dessutom med äckligt håriga ben och hårig kropp. Avskyvärd!
Den första rapporten som kom på matchkvällen var att några turister tagit Peters platser på Norra. ”Den här matchen kan sluta hur som helst” skrev han. Strax därefter kom besked om att Allbäck gjort mål i inledningen av matchen och först trodde jag att det var ett galet skämt. Tänk om det ändå hade varit ett skämt.
Klumpen i magen visste knappt några gränser när det till slut stod klart att vi torskat hemma mot ÖIS. En tanke till alla er på plats, det måste ha varit riktigt vedervärdigt att genomlida och kanske framförallt att traska hemåt efteråt. Det finns få saker som är värre än att vandra hemåt från Söderstadion men den typen av förlust i ryggsäcken. När Bajen spelar riktigt dålig fotboll, då är vi många som mår rejält dåligt.
Dagen efter förlusten mot Örgryte fanns det ändå skäl att fira. Ida fyllde 9 år. Idas mamma är grymt fotbollskunnig, distriktsförbundskapten för ett stadslag i Stockholm och väldigt fotbollsintresserad. Dock AIKare. Ida däremot, hon har förstått vad livet går ut på. En hammarbytröja stod högt på önskelistan och all heder åt hennes mamma som traskat in i bajenshopen och gjort sin dotters önskan till viljes. Blicken när Ida öppnade sitt paket där i sängen på födelsedagens morgon var helt obetalbar. Ni ser ju själva på bilden hur den sanna lyckan lyser och jag behöver väl knappast tillägga att hon bar tröjan med stolthet resten av resan. Själv har jag lovat henne att vi ska kila ner till Årsta och skaffa henne lite autografer. Vem vet, kanske kan jag ödmjukt be några av spelarna att spela lite boll med henne. Fotboll är Idas största intresse och hon är dessutom grymt duktig. Ska bli spännande att följa hennes framfart.
Lycklig tjej!
HTFF skulle starta höstsäsongen med hemmamatch mot Värmbol, tvåan i serien. Vinst där och allt skulle se riktigt bra ut. Jag måste dock ha gjort bajenguden rejält ursinnig när jag prioriterade en Spanienresa före föreningen för återigen tvingades jag genomlida matchrapportering som slutade med förlust. Den här gången kom motståndarnas segermål på övertid och som lök på laxen ett eget stolpskott i slutsekunden. Skit, piss och helvete helt enkelt.
Inför matchen mot Örgryte i Göteborg hade jag inte längre några större förväntningar. Jag hoppades naturligtvis på tre poäng men inte heller denna gång blev vi bönhörda. Jag har förstått i efterhand att Hammarby gjorde en rejält miserabel insats och att hemmalaget hade flera bud på att göra segermål. Att vi faktiskt ska vara glada för en poäng i den matchen.
Dagen efter den mållösa matchen mot Örgryte tittar jag till mobilen. 2 missade samtal och 14 olästa SMS. Att det hänt något i Bajenland stod klart innan jag ens hunnit läsa det första messet. Att Mikkel skulle lämna för BP var en chock. Första känslan var katastrof och oförstående. Det lugnade väl sig något efter att ha hunnit prata med några vänner och läsa en del mail nere på internetcafét men det gnager fortfarande en stor olustkänsla över att Mikkel lämnar för ett lag vi helst ska ha bakom oss. Kapten i matchen mot Örgryte för att dagen efter lämna klubben? Onekligen ännu en källa till oro och klump i magen. Då kändes det kanske en aningens smula bättre dagen efter när beskedet om värvningen av Vlado Zlojutro nådde mig men jag har fortfarande svårt att förstå att Mikkel ska spela i rödsvarta kläder.
Det faktum att vi tog 1 poäng på tre matcher där jag – som så många andra – hoppats på 9 ligger kvar med fadd eftersmak. Det kommer bli en lång, hård och jobbig höst.
Jag smet ner till Årsta direkt när jag kommit hem. Min bajenabstinens behövde stillas. Det märks att det är hårda tider. Den där glädjen saknas känns det som. Det märks att spelarna är pressade och stämningen är allt annat än hög. Å andra sidan hade det väl varit konstigt och provocerande om så vore fallet med tanke på det ytterst prekära tabelläget. Och sen då det som verkar vara en otroligt infekterad situation internt i klubben. Det blåser ingen medvind direkt.
Jag hoppas att vi på måndag kan få chansen att tillsammans skapa upprättelse. Att spelarna kommer in med höga huvuden, att åtminstone någon av de 11 som ska göra jobbet törs titta upp mot norra och peppa igång klacken innan match. Allra helst skulle jag vilja få samtliga spelare fram till klacken precis innan avspark. Dra igång oss, visa oss att ni behöver vårt stöd. Jag är helt övertygad om att ni möts av en skön energi.
Det blir en svår nöt att knäcka på måndag men det är inte omöjligt.
Tillsammans är vi Hammarby.
