- -
Skön, enormt skön, derbyseger
När slutsignalen äntligen ljöd var jag helt slut. Inget bra spel men otroligt skön seger. Tack Hammarby!
Känslan är naturligtvis fantastisk. Att få vinna ett derby trots att man spelar ganska dåligt, i ett sjukt prekärt läge och efter flera raka förluster är underbart. Det var med väldigt lätta steg jag tog mig bort från Mordor och in mot Södermalm.
Hammarby gjorde ingen vidare match, framförallt inte i den första halvleken. Djurgården var snabbare och rappare. De pressade oss hårt och vi ägnade oss åt att sätta upp långbollar som ingen tog hand om.
Desto skönare när då målet föll. Jag uppfattade aldrig att det var självmål förrän jag såg reprisen. Andreas Dahl visar än en gång hur bra han är med fötterna. Han slår flera precisa frisparkar och hörnor även idag. Jag har inte riktigt koll på vem av gårdarna det är som stöter in bollen i egen kasse. Jag har fullt upp med att jubla.
En stund efter målet lyfte vi upp spelet men sen tog Djurgården över taktpinnen igen. Det var riktigt skönt när domare Eriksson blåste för pausvila. Vi hade onekligen en stor dos flyt som ledde med 1-0 i paus.
Jag måste få berömma tifogruppen då jag tyckte att dagens tifo var riktigt mäktigt. Som så många andra är jag förtjust i konfetti, det är läckert när det regnar ner papper från ovan i en ström som nästan aldrig sinar. Lägg därtill en sjukt stor och ”enkel” OH-flagga med ett enda tydligt Hammarby IF på. Jag kan inte låta bli att undra var någonstans det finns en så stor yta att tillverka den på. Starkt jobbat av tifo-gruppen!
Publikbild där iaf OH-flaggan syns
I den andra halvleken ryckte Bajen upp spelet samtidigt som Djurgårdens intensitet minskade. Det var ingen bra fotboll som bjöds idag och det är ett hån att Stockholmsklubbarna väljer att ta 490 kronor på långsida, det är fasen hutlöst. Bara drygt 15 000 åskådare på plats är naturligtvis en katastrofalt dålig publiksiffra. Jag tycker dock att vi som stod på Norra stundtals gjorde riktigt bra ifrån oss. Folk hemma i TV-soffan tyckte åtminstone det enligt rapporterna per SMS. Som vanligt är det svårt att få till det där ordentliga trycket på Råsunda och ett skäl tror jag också är de svindyra biljettpriserna. Det är många som hamnar på kortsidan fast de allra helst skulle vilja sitta men det är på tok för dyrt. Dessa sjunger för lite och bidrar inte till att höja stämningen.
Rami Shaaban är förbannat trygg att ha i målet. Det är onekligen skönt att ha honom som sista utpost. Igor Armas är underbar. Det är få spelare som spelar fotboll med den inställningen och den viljan. Han är helt fenomenal i nickduellerna även om det ibland blir lite mer tokigt med fötterna, men de små misstagen kan jag gott leva med. Frågan är väl bara hur länge vi får behålla Igor Armas hos oss. Den värvningen är jag så sjukt nöjd med. Tack också till det medicinska teamet som fått honom spelklar till derbyt trots lårskadan. Han behövdes onekligen idag.
José Monteiro hade en tuff inledning av matchen. Djurgården anföll ofta centralt och det märktes att José inte matchat så hårt. Jag tycker dock att han spelade upp sig och i den andra halvleken agerade hela backlinjen i stort sett prickfritt. Kul att se David Johansson leverera bra boll för andra matchen i rad!
Däremot oroar det mig att vi inte gör mål på de chanser som vi skapar. Nathan Paulse hade gyllene lägen, Vlado borde nog också ha hängt sin chans. Det finns fler chanser som borde resulterat framförallt mot slutet av matchen. Nu blev det herr Självmål vi fick förlita oss till och det är som sagt en källa till oro.
Skönt att höra att Claudio da Silvas befarade spruckna mjälte nu är ”degraderad” till en muskelskada. Han har, enligt Tony Gustavsson, fått lämna sjukhuset vilket naturligtvis känns skönt. Återstår att se hur pass allvarlig skada det rör sig om.
Det är med ett stort leende på läpparna som jag snart tar kväll. Jag är otroligt tacksam för att ha fått uppleva ännu en seger med Djurgården. Har det någonsin hänt att vi tagit fyra raka segrar mot DIF tidigare?
