Gästkrönika: 2009 var året Bajen handlade om allt utom fotboll – men det var på planen man fick betala
När jag sitter här i en känsla av overklig tomhet, som om jag befann mig i fritt fall, kan jag inte låta bli att fundera var allting började. Var började den kedja av olustiga händelser som handlade om allt annat än fotboll och som 2009 satte det idrottsliga på undantag? Det har varit supportermakt, intern maktkamp, ekonomisk sanering, hot, uppsägningar, avgångar och pajkastning.
Styrelsen kastades ut med buller och bång. Den så kallade "Bajengruppen" bildades, och med en ärelysten entusiasm plockade man in en ny styrelse. Nu skulle det in bra namn som hade de rätta kunskaperna och hjärtat på rätt ställe. Ett stort frågetecken sattes snart framför båda dessa egenskaper i och med den oväntade anställningen av Michael Andersson som VD. I en förening som valt att sära den ekonomiska och administrativa driften från den sportsliga, väljer styrelsen att direkt bryta upp det genom att rekrytera en VD som direkt ska in och peta i det sportsliga. En VD som dessutom varit i högsta grad inblandad i ödesår i två andra klubbar. Någonstans här började man glömma bort fotbollen. Den av Bajengruppen tillsatta styrelsen besätter VD-posten med en kompis utan vare sig rätt renommé eller kvalifikationer. En ny ärelystenhet sätter genast prägel på organisationen.
Den nytillsatta VD:n tar genast fokus på två saker: intern maktkamp och den så kallade elitlicensen. Den tandlösa papperstigern elitlicensen, som egentligen bara drabbat Örebro i ett justitiemord enbart en infekterad och godtycklig organisation som SvFF kan stå för, är det viktigaste fokuset för klubben. Allt annat får offras. Vi ska vinna oss kvar i Allsvenskan i excelarken, inte på planen. Så resoneras det i ledningen, som i samma andetag slår split i den sportsliga organisationen och inleder en kraftmätning, präglad av avsaknad av kommunikation och en envis arrogans.
Frön av oro sås, både inom organisationen och genom media. I en klubb tyngd av ekonomiska bekymmer måste man lita till en stark tro och trygghet i det sportsliga. Den tron och tryggheten luckras effektivt upp av den maktkamp som nu får ta plats i föreningen. Resultaten viker. Ledingen säger att man säljer de spelare som går att sälja, eftersom elitlicensen är det viktigaste. AIK, Djurgården, båda klubbar som uppvisat lika dåliga eller sämre resultat, OCH som inte har samma möjligheter att balansera upp resultatet genom spelarförsäljningar är uppenbarligen inte lika rädda för "vargen". Med tanke på vad IFK, HeIF med flera klubbar klarat sig ur kanske inte Hammarby heller skulle behövt vara så rädda...
Ledningen och den "nya" styrelsen har helt missat vikten av kommunikation i en medlemsägd organisation. Extra tydligt blir detta på årsmötet då en styrelseledamot ställer sig upp och skäller ut en medlem som vill ha klarhet i vad som egentligen hände med "transferkorgen". Något som endast den skicklige bloggaren Osynliga handen faktiskt lyckats svara på. Läs även dennes färska inlägg om elitlicensen.
Allt mindre i Hammarby handlar om vad som händer på planen. Och uppenbarligen vill den nya ledningen ha det så. För man talar gärna om hur mycket supportrarna förstör och kostar pengar, men inte gärna om hur mycket pengar det kostade att laget lade sig ner och dog i 2008 års avslutande matcher. Man säger att sponsorer drar sig ur, en omsättning som viker utan jämförelse (tappade vi mer än 30%?), trots under omständigheterna ok publiksiffror. Man säger sig inte heller ha tid att arbeta med intäktssidan då man ska spara sig ur krisen. Alla som vet det minsta lilla om ekonomi vet också att det är så man svälter ihjäl sig, då man hamnar i en sparandespiral med fallande intäkter som ställer nya sparkrav.
Man missar samtidigt inte en enda möjlighet i att mellan raderna i varje uttalande skylla det mesta på problemsupportrarna. Aldrig är det fel på jobbet som görs i styrelserummet, på VD-kammaren eller i marknadsavdelningen. Man talar inte heller om vad som sker på planen. Det är ekonomi, elitlicens, problemsupportar, maktkamp. Varv efter varv efter varv.
På planen går Hammarby en plågsam tärande långsam död till mötes.
En kvällstidningsman tas in som styrelseordförande och missar inte chansen att efter en kort tid få avgå på löpsedlarna. Den vingklippte chefstränaren sparkas och Thom Åhlund tas in som en nödlösning, långsiktigheten är som bortblåst. När man nu inser att det inte är budgetarna som kommer avgöra Hammarbys öde, utan att det faktiskt är på planen, då är det redan för sent. Den VD som doppat fingrarna i varenda syltburk och upphöjt elitlicensen till gud fader själv väljer att avgå för att han inte "är villig att ta det långsiktiga slitsamma jobbet som behöver göras". Även han fick sätta sitt tydliga spår, så "mission accomplished", antar jag.
Så sitter man här då. Tom. Det finns många att skylla, många anledningar till att det kunde bli såhär. Att välja att föra en maktkamp i organisationen är givetvis en anledning. Det uddlösa experimentet med "släpande forward" en annan. Dålig karaktär och svaga nerver på planen, javisst. En domarkår som konsekvent väljer att ha sina sämsta dagar när de dömer Bajen, det har spelat sin roll. Även supportrarna som valt att föra maktkamp, om man så gjort det från Södra läktaren och i media, eller från västra hörnet av Norra, de har gjort sin del med. Att sälja ut all kvalitet och ersätta med budgetlösningar är väl dock den överskuggande faktorn.
Återstår nu gör bara rädsla. För allvarligt talat tror jag att den kollektiva känslan nu är en rädsla för att sejouren utanför Allsvenskan kan bli längre än en säsong och kosta klubben mer än vad man kan mäkta med att komma tillbaka från.
Låt oss därför kollektivt göra 2010 till fotbollens år. Året där fokus åter hamnade på de 90 + tillägg som ska avhandlas i 30 omgångar. Året där vi visar att de 90 + är lika viktiga oavsett division. Sluta inte komma till Söderstadion. Visa att fotbollen står i fokus och att Bajare inte är medgångare som bara kommer när det ser bra ut i tabellen. Dessutom blir varenda biljettkrona än viktigare för ett grönvitt återtåg. Jag vill också be styrelsen, supportergrupperingar och alla andra som försöker påverka vad som sker i Hammarby att låta 2010 bli fotbollens år i Hammarby. Vi har smärtsamt fått genomlida resultatet av att fokusera på annat.
Nu gråter vi, skriker, deppar och ältar en stund. Sedan tar vi nya tag och försöker resa oss ur askan.
Väl mött i Superettan 2010.
