Gästkrönik@: "Sträck på er!"
Signaturen Testaccio inkommer här med en krönika som replik på gårdagens gästkrönika angående publiken.
Med anledning av den gästkrönika som publicerades efter matchen i söndags och den debatt som varit på diverse forum om publiken/tålamod/gnäll på Söderstadion vill jag inkomma med några rader.
I mina ögon är det nämligen rätt ordentligt magstarkt att säsongen 2010 skriva en krönika som just klankar ner på Hammarbys publik.
Den publik som trots de senaste årens ras/misshandel av klubb och tiondeplacering i Superettan efter mediokert spel: Har högre publiksnitt än de flesta i Allsvenskan. Den publik som står och sjunger som aldrig förr, i ur och alla skurar som överhuvudtaget finns. Som i massvis åker land och rike runt och sätter färg på hela Superettan på den ena mindre idrottsplatsen än den andra. Som utan att klaga gladeligen betalar in delar av sina surt förtjänade pengar i olika Bajen-sammanhang för att dra sitt strå till stacken i den ekonomiska härva som deras älskade klubb hamnat i. Som bara tappert kör på trots att det ser ut som det ofta gör på planen. Gång efter gång. Trots att de får smäll på smäll på smäll.
Inför varje match står de där igen. Stämmer in i ”Just idag är jag stark”, trots att de knappast känner sig speciellt kaxiga – bara fortsatt stolta över att tillhöra sitt älskade lag. Sedan fortsätter de att sjunga i 90 minuter, oavsett hur spelet ser ut. I match efter match efter match. När man på nåder vinner mot Väsby hemma firas det som om det vunnits ett derby (ett riktigt alltså). Minst.
Jag måste säga och tycka att vi (för det är ju vi!) fan i mig är fantastiska. År 2010 borde det komma in en gästkrönika varenda eviga dag om hur tappra, bra och vackra vi är. Jag menar det faktiskt. Så här kommer i alla fall en.
Jag tycker till och med att de allra flesta av oss på Söderstadion, och jag har varit där varenda minut, liksom har börjat ”gilla läget”. Att det oftast inte är speciellt gnälligt på läktarplats. Att det oavsett resultat sjungs positiva sånger näst intill under hela matcher. Ibland nära in till absurdum till och med.
Istället kommer det alltså en gnällig krönika. Efter en match då våra tiondeplacerade Superettanhjältar mött ett historiskt uselt jumbogäng. För faktiskt: det är svårt att beskriva vilket begränsat fotbollslag Trollhättan var och är.
Ett historiskt uselt jumbogäng som dessutom haft kommandot under en hel halvlek på Söderstadion, en halvlek där vi kommer undan med blotta förskräckelsen, efter en halvlek då vår tränare ännu en gång valt att sätta lagets mest formstarke spelare på bänken till förmån för någon som uppenbart tidigare inte levt upp till vad som krävs. Där vår tränare återigen mönstrat ett innermittfält som totalt saknar kreativitet. Efter en halvlek där absolut ingenting stämmer.
Mot...ett historiskt uselt jumbolag.
Jag bara menar lite försiktigt: nån-jävla-stans brister det, nånstans går gränsen även för en hammarbyare år 2010.
Ja, ungefär 40 minuter in i första halvlek, när vi fortfarande inte haft en tendens i spelet – mot ett historiskt uselt jumbolag (sorry) – kanske är det där gränsen på nåt sätt till sist går. För i nåt läge måste bara frustrationen ut, vi har liksom samlat på oss ett tag.
Jag tycker helt enkelt inte att det är så konstigt att reaktionen kommer.
Sedan tycker jag också att det i grunden är beklagligt att det hamnar, och uppfattas hamna, på människan Tobias Holmqvist.
Att han liksom blir symbolen ”när det brister”.
Det känns i sig inte bra nåt sätt.
Med att under säsongen 2010 säga att det är publiken som ska skärpa sig känns faktiskt...fel.
Väldigt, väldigt fel.
Är det någonting som Hammarbys tappra och fantastiska publik, helt enkelt vi bajare på Söderstadion säsongen 2010 inte behöver göra så är det just det.
Istället ska vi sträcka på oss. Vara stolta över oss själva.
Och som vi gjort mest hela säsongen:
Fortsätta stötta och sjunga för världens vackraste färger.
Nästan oavsett vad som händer.
