Helg och Sema: "Vi vill spela upp Hammarby i allsvenskan"
En längre intervju med Simon Helg och Maic Sema om livet som fotbollsspelare, om att bli igenkänd på stan, framtidsdrömmar och om relationen med supportrarna.
De gånger jag är nere på Årsta så har jag ofta slagits av att Simon Helg och Maic Sema antingen skrattar eller tjafsar med varandra. Det är åtminstone helt uppenbart att killarna trivs i varandras sällskap. Det har grott en liten tanke om att kanske göra en intervju med de båda två samtidigt och när jag väl tog mod till mig att fråga så var inte grabbarna sena på att haka på.
Vi satte oss utanför matsalen på Årsta och direkt när jag tar upp bandspelaren och aviserar att jag tänker spela in så tittar Simon och Maic på varandra och skrattar hjärtligt. Maic tittar länge på bandspelaren utan att säga något. Till slut kommer det:
- Är den på? Jag bekräftar att den rullar och han bryter ut i ett nytt stort skratt. Det känns nästan som ett förhör det här, flinar han.
Själv fick jag direkt en association till mitt vanliga arbete, som ju är mellanstadielärare, och det fullkomligt omöjliga uppdraget att försöka reda upp något med två "buspojkar" samtidigt. Tack och lov var det ju inte i den rollen jag var vid det här tillfället utan här skulle ju bara ställas frågor.
Maic Sema föddes i Lycksele 1988 och kom till Hammarby sommaren 2008 via det talangläger som Hammarby då ordnade. Maics föräldrar kommer från Kongo. I tidig ålder hamnade Maic i Norrköping och spelade fotboll i Sylvia.
- Det var syrran som började spela i Sylvia, hon är ett par år äldre än jag. Hela min familj är fotbollsintresserad. Brorsan lirar i IFK Norrköpings U-19 lag. Han håller inte på något lag på måndag, men jag förväntar mig att han i alla fall håller på mig, flinar Maic.
Simon Helg började sin karriär i Skogstorps Goif, strax utanför Eskilstuna. Så fort han nämner namnet Skogstorp börjar Maic att skrattar.
- Du hör, Skogstorp. Hur seriöst låter det?
- Lägg av, ler Simon, du är alltid på mig om det där. Du har ju inte ens varit där och sett Skogstorp med egna ögon. Först då kan du få häckla mig.
Simon gick som 15-åring till IFK Eskilstuna, innan dess hade han även hunnit göra säsonger i klubbens A-lag i division 4, för att sen då komma till Hammarby 2007 där han sin första tid tränade med A-laget men körde matcher med HTFF
Har ni alltid spelat på mittfältet?
- Inte alls, jag var forward hela min uppväxt, berättar Simon. Det var först när jag spelade i pojklandslaget som jag började spela på mittfältet. Idag ser jag mig dock som en utpräglad vänsterytter. Även Maic Sema spelade forward under hela sin uppväxt.
Gjorde ni mycket mål?
- Jo, det blev rätt mycket mål, säger båda två. Simon berättar sen att de i hans lag en period hade som taktik att låta en av lagkamraterna lyfta långa bollar på honom och att han sen var så pass snabb att han oftast sprang ifrån motståndarna.
- Första året vi spelade 11-manna fotboll tror jag att jag gjorde över 100 mål i serien. Visserligen var det många skitlag vi mötte men ändå ett hyfsat resultat va?
- Vi mötte betydligt bättre motstånd, gliringar Maic, men jag gjorde ändå mycket mål.
Tonen är genomgående rå men oerhört hjärtlig killarna mellan. Spelarna har precis varit lediga i två dagar, den enda semestern som blev den här sommaren.
- Jag har varit en sväng i Norrköping, berättar Maic. Det var jätteskönt att träffa familjen och vännerna.
- I och med att jag var skadad och inte kunde vara med i lördags så fick jag även ledigt från måndagsträningen, så jag har faktiskt varit ledig lite längre, säger Simon. Det har varit annorlunda i år nu när vi spelat hela tiden och inte haft något ledigt. Det blir intensivt att umgås hela tiden med lagkamraterna så den här ledigheten kom helt rätt i tiden.
På frågan om vad som är den största fördelen med att spela fotboll på heltid är Maic blixtsnabb med sitt svar:
- Det är ju fantastiskt att få ha det som jag tycker är allra roligast att göra som mitt arbete. Simon instämmer i det Maic säger.
När jag sen väljer att be Simon beskriva Maic som person och fotbollsspelare tittar de på varandra igen och brister ut i ett stort skratt. Jag måste erkänna att jag blir lite nervös för jag känner mig aldrig helt bekväm i rollen som intervjuare och när nu spelarna skrattar åt mina frågor ökar ju inte självförtroendet direkt.
- Hehe, flinar Maic. Vi misstänkte att vi skulle få beskriva varandra så vi gick här efter träningen och spånade lite innan om vad vi skulle säga.
- Ja, säger Simon, men tittar på mig och ber att Maic ska börja:
- För då vet jag vilken nivå han tänker sätta.
- Simon är en riktigt snäll kille. Han är alltid glad. Jag blir alltid på gott humör när jag är med Simon. Jag tycker även att han är bra på att komma överens med de allra flesta, det är en av hans styrkor som person.
Men allt är alltså så rosenrött? Har Simon verkligen inga dåliga sidor, inget du irriterar dig över?
- Nä, faktiskt inte, summerar Maic efter en stunds funderande och avslutar med sitt sköna skratt.
Jag har nog aldrig lyssnat igenom ett intervjuband som innehåller så många skratt av en och samma person som efter denna intervju.
Umgås ni mycket utanför fotbollen?
- Ja ibland, säger Maic. Simon fyller snabbt i:
- Ja, han ringer mig när han inte har någon annan att vara med. Skämt å sido. När man tränar så pass ofta och mycket som vi gör så träffas vi ju här på Årsta. Sen efter träningen så är det faktiskt rätt skönt att pausa från sina lagkamrater. Man har ju kompisar även utanför fotbollen.
Det har nu blivit Simons tur att beskriva Maic:
- Jomen, han är ju som jag. Det är nog för att vi är så lika som vi kommit varandra så pass nära. Han är skitglad och vi garvar alltid mycket tillsammans. Maic har ju alltid ett leende på läpparna, är snäll och trevlig mot alla. Han har dock en negativ grej:
- Maic saknar självinsikt. När Maic får höra Simons ord lägger han upp ett stort skratt. Simon fortsätter:
- Jag vet inte om det här är läge att ta upp just nu men äh, vad fan jag gör det. Kvadraten Maic, kvadraten! Du är hopplös. Idag var första gången på riktigt jävla länge som jag inte behövde vara i samma kvadrat som du. Och vet du hur skönt det var? Du är helt otrolig, jag kan bli så vansinnigt förbannad på dig under de övningarna.
- Får jag kontra då? flinar Maic och får ordet. Simon hävdar att jag är dålig på att visa mig i de spelövningarna. Själv hävdar jag att det är Simon som är dålig på att passa rätt. Simon slår dåliga passningar och skyller sen på mig. Jag är naturligtvis oskyldig.
Simon går igång lite när han fortsätter
- Jag passar ju fel för att du är en sån som sätter andra i skiten!
Grabbarna fortsätter att munhuggas om vem som har rätt och vem som gör fel men enas till slut att det kanske var bra att tränarna äntligen delade upp nya grupper så att de slapp varandra. För att bryta diskussionen lite får Simon i uppgift att beskriva Maics styrkor som fotbollsspelare.
- Jag tycker att Maic är ganska komplett. Han är bra på mycket. Han är svår att få tag i, han är kvick med bollen. Det är väldigt jobbigt att ha Maic i motståndarlaget när vi spelar smålagsspel. Dessutom har du ju en jävla massa flyt. Maic opponerar sig men Simon vidhåller:
- Du får med dig bollen på äckliga sätt, det ser skitsnyggt ut fast det inte alls var planerat så.
Maic bränner av ett bländvitt leende när Simon pratar om flytet.
- Ska det vara något du behöver förbättra så är det väl att du är lite tunn. Ett par kilo muskler Maic skulle inte göra ont.
- Simons styrka är framförallt hans snabbhet, han är snabb med bollen. Jag ser Simon som yttermittfältare då han verkligen kan springa ifrån sina motståndare, det har vi ju sett flera gånger. Han har ett bra skott, är snabb med bollen och bra teknik. Kanske behöver Simon träna på att värdera när han ska göra vad. Det kan vi nog båda två träna på.
- Samtidigt förväntas ju det av oss att vi ska våga göra saker, säger Simon, så det får ju inte bli att man slutar våga bara för att man ska värdera.
Här följer sen en diskussion där båda två kommer fram till att de presterat sin bästa fotboll när de inte kanske tänkt så mycket. Alltså kan det bli en fara i att man börjar tänka för mycket. Båda två anser nog att de stunder när allt flyter också är stunder då man faktiskt inte tänker så mycket
- När allt bara flyter så är det som roligast att spela fotboll, säger Simon.
- Ja, det kan ju verkligen låsa sig när man tänker för mycket, fyller Maic i, fast även om man vet att man egentligen bara skulle slappna av så är det lätt att man börjar grubbla när man är på plan om man till exempel gjort några misstag. Det kanske är därför vi spelat bättre i cupen mot Allsvenskt motstånd. Då har alla kunnat vara mer avslappnade och bara kört på. Det där måste vi verkligen försöka ta med oss, att vi kollektivt höjer oss och att det inte bara är en eller två per match som gör det riktigt bra. Vi måste försöka få med den där känslan vi haft i cupspelet in i seriematcherna.
Hur gör vi för att lyckas med det?
- Det är ju det som är så jävla frustrerande, säger Simon. Det finns inget enkelt svar på den frågan. Vi är medvetna om hur vi borde göra och vi får väl tillsammans i laget verkligen göra vårt yppersta.
- Samtidigt är det ju lätt chockartat som spelare att möta lag som man kanske såg på TV veckan innan och då tycka att de var riktigt dåliga. Sen när de kommer till Söderstadion så taggar de till som fan och gör årets bästa match, säger Maic.
Det kanske är så att vi i publiken ska skita i att bygga upp stämning?
- Nä, säger båda med ett skratt. Det är ju inte rätt väg att gå, vi måste hantera det på annat sätt. Vi måste lära oss hantera att det är årets matcher hemma och borta för många lag när de möter oss, säger Maic. Nu har det ju gått lite bättre för oss mot slutet och vi hoppas verkligen att vi ska fortsätta den trenden.
- Samtidigt får vi ju vara riktigt glada för att övriga resultat i serien går vår väg. Trots att vi spelat en dålig vårsäsong så ligger vi inte ohjälpligt långt efter, säger Simon. Vi har ju underpresterat vid flera tillfällen i år och på så sätt har vi ju haft flyt att serien är så pass jämn som den är. Nu är vi ändå med i jakten.
Maic, du har ju fått spela på flera olika positioner den här säsongen. Var trivs du bäst?
- Jag började som högerytter. Under försäsongen kändes det riktigt bra i den positionen. Där kunde jag konkurrera och jag hade tränarnas förtroende. Nu måste jag erkänna att jag faktiskt trivs ännu bättre centralt. I början på säsongen så tycker jag att vi hade två spelare centralt som var lite för lika i spelstil. Jag tycker nog att det har gagnat vårt spel med en tydligare fördelning på en offensiv spelare och en defensiv och jag känner att jag har kunnat bidra med det jag är bra i en mer central position.
- Men självklart kan jag även spela vänsterytter som nu senast mot Trollhättan, det är ju inget problem, men om du nu bad mig att välja så känner jag i dagsläget att jag trivs allra bäst i rollen som offensiv mittfältare.
Simon bor i Hammarby Sjöstad medan Maic bor i Skärmarbrink. Trivs ni bra i Stockholm?
- Jag trivs fantastiskt bra i Stockholm, säger Simon. Jag är väldigt glad att jag fick flytta upp hit.
- Min syster bodde här i Stockholm när jag flyttade upp från Norrköping. Jag fick lägenhet i Kärrtorp och hon bodde redan i just Kärrtorp så det var ju bra för mig. Dessutom hade familjen andra vänner här uppe i Stockholm. Jag hade tjej i Norrköping då och saknade naturligtvis mina närmaste polare, så när man hade två dagar ledigt drog jag ner direkt. Så är det inte längre, jag tänkte faktiskt på det nu när jag var där att när jag numera tänker att jag ska åka hem, så är det till Stockholm.
- Jag har aldrig haft några problem med att bo själv och ta hand om allt själv, fortsätter Simon, men just det faktum att man inte hade sina polare lika tillgänglig som jag var van med, det var faktiskt rätt tufft att hantera i början. Hemma i Eskilstuna hade jag koll på allt, här uppe kändes det rätt ensamt i början.
Vad gör ni helst på fritiden?
- Jag tar det mest lugnt, hänger med tjejen, säger Maic.
- Du sover hela tiden, flinar Simon. Eller ringer och SMSar. Äsch, jag är också bra på att ta det lugnt. Fast det är dubbelt, jag gillar när det händer saker också. Man får helt enkelt se till att få en bra blandning på det där.
Utnyttjar ni allt det huvudstaden har att erbjuda?
- Jag är dålig på det, riktigt dålig, säger Simon
- Medborgarplatsen är i alla fall stans bästa ställe. Mycket folk, alltid liv och rörelse oavsett när man är där. Nu sommartid är det ju riktigt schysst puls där, säger Maic. Simon håller med och fyller i att hela Götgatan är bra.
Blir ni igenkända när ni går på stan?
- Det har blivit mer och mer att det händer, fortsätter Simon. Det händer att folk kommer fram och säger "tjena Simon, bra match" och så.
- På tunnelbanan kan det komma fram folk och snacka, fyller Maic i.
Hur upplever ni det då?
- Det är skitkul, säger båda två i mun på varandra.
- Ofta är det unga killar som kommer. De spelar säkert fotboll själva så det är bara roligt att prata med dem säger Maic och fortsätter:
- Min kusin som är en riktigt bra polare också är från Stockholm men bor i Norrköping. Han var uppe och hälsade på sina polare i Farsta och gick in i en affär. Folk säger att jag och min kusin är lika, men så lika tycker jag inte att vi här. Hur som helst, in i den här affären kommer ett par killar och frågar honom om "är det du som är Maic Sema". Näe, svarar ju han, men säger sen att han ju är min polare. Då säger en av killarna att "hälsa honom att jag vill bli som han", "jag dribblar lika bra som Maic Sema". När jag fick höra det så blev jag ju skitglad. Det är naturligtvis jätteroligt att höra det.
Hur är det efter förluster?
- Jag visar mig helst inte ute efter en förlust, än mindre efter en period av flera dåliga matcher i rad. Då går i alla fall jag inte ut och rör mig på stan på samma sätt som när det går bra, erkänner Simon.
Vi hamnar i en diskussion om vad som får dem på gott humör varpå Maic direkt säger att glada människor gör honom glad. Att han gillar positiv energi och inte alls tycker om att umgås med folk som hänger med huvudet. Jag tar då mod till mig och erkänner att Maic har gjort en grej som verkligen har blivit ett sätt att få mig på gott humör. När jag känner mig låg så behöver jag bara gå in på youtube och titta på det klipp från omklädningsrummet där först Charlie Davies står och dansar men där sen Maic plötsligt dyker upp.
Maic skrattar högt:
- Det är ju inte planerat det där, det är väl det som gör det så bra. Det är Sebastian Castro Tello som filmar och som sagt, grejen var helt oplanerad.
Fast jag har ju hört att du även dansade i lördags efter matchen mot Trollhättan. Utanför krogen Willys. Simon tittar förvånat på Maic och förväntar sig att han utvecklar.
- Jag var ju på väg hem efter matchen och på krogens uteservering var det fullt av fans. De körde "Maic ge oss en sång", så körde vi en sång där varpå de sen följde upp med "Maic, Maic ge oss en dans" och det var ju självklart att jag gav dem det!
Simon vill veta vilken dans han gjorde och naturligtvis får vi se prov på det igen. Det är dock oändligt svårt att återge i skrift så den dansen kan jag inte ge er. Diskussionen slutar i att det kanske är en affärside för Hammarby att låta Maic arrangera danskurser. Kanske är det ett sätt att dra in kulor så här i klubbens kristider.
(se youtube-klippet här)
Arga då, blir ni det? Vad blir ni arga på?
- Svårt att svara på det, jag blir sällan arg, säger Simon. Klart jag kan bli förbannad om folk beter sig illa. Men jag är oftast glad.
Även Maic har svårt att ge exempel på situationer där han blir arg men kommer efter en stunds funderande fram till att om han blir arg så rinner det av oerhört fort.
Hur är det på fotbollsplanen?
- Jag är en helt annan människa på plan än vad jag är privat, säger Simon. Där kan jag tända till och bli skitgrinig, skrika och ha mig. Ibland kan jag komma på mig själv efter att jag har vrålat till någon motspelare till exempel att "vad fan håller jag på med". Det bara kommer, jag är så inne i det. Jag är nog i och för sig mest arg på mig själv på fotbollsplanen. Om jag gör slarvfel, när jag dräller med bollen i situationer där jag vet att jag egentligen borde gjort något helt annat. Då kan jag ju skrika ut en frustration.
Har ni fått ett direkt rött kort någon gång?
Båda två funderar en stund men kommer sen fram till att ingen utav dem har dragit på sig ett rött kort.
Maic, det finns en historia om när du först kom till klubben. En historia som innefattar en taxichaufför. Jag tänkte du kunde berätta om det. Simon tittar skeptiskt på Maic och frågar om han ska bli nervös nu, vad är det här för dumt du har hittat på?
- Jag blev hämtad på centralen av en taxisnubbe. Killen sträcker fram handen och jag presenterar mig. Sen börjar snubben prata engelska med mig och jag svarar ju, schysst som jag är, på engelska. Vi pratar på hela vägen bort mot Hammarbys kansli. Han pratar rätt knagglig engelska och jag med, men jag tänker att snubben är väl från ett annat land. När vi väl närmar oss Veterinärgränd så frågar han var jag kommer ifrån. Jag svarar på svenska; Norrköping, varpå killen då säger:
- Men då pratar du ju svenska?
- Ja, det är klart att jag gör. Varpå vi naturligtvis garvade.
- Men vet du, det där har hänt fler gånger, skrattar Maic. Bäst var ändå en annan gång när en snubbe börjar prata engelska med mig varpå jag svarar på svenska. Han kan inte ha tagit in det alls utan fortsätter diskussionen på engelska. Jag svarar än en gång på svenska men han kör engelska hela vårt samtal och avslutar med ett "bye" varpå jag säger "hej då". Det där garvade jag länge åt efteråt.
Är ni filmintresserade?
- Absolut, säger Simon, jag kollar mycket på film. Jag är mycket för humorrullar, gärna sjuk humor. Nacho Libre, the brother Salomon. Finding Neverland är också en bra rulle. Nu har jag en skräckrulle som jag ska ladda lite för att titta på men fan, jag vet riktigt om jag vågar, The Fourth kind. Jag får försöka hitta någon polare som vill kolla med mig för jag gillar inte riktigt att se sådana filmer själv. Och så får jag se till att ha flera komedier beredda som jag kan se efteråt.
Maic skrattar naturligtvis högt åt Simon men jag, som är fullkomligt livrädd för all typ av skräckfilm och gärna stänger av ljudet på filmer som blir för intensiva förstår precis vad Simon menar.
Maic är också inne på komedier, varför är jag inte förvånad, men vi hamnar sen i ett läge där vi enas om att det finns mycket bra komedi i TV-serieform.
- 2 1/2 men är ju riktigt bra, tycker båda. Scrubs och Entourage är andra bra serier.
Maic erkänner att hans tjej fått honom att börja titta även på Family Guy. Simon dissar honom lite och säger att den serien följer man inte, möjligtvis kan man slökolla om det inte finns något bättre.
Musikintresse?
- Bara jag hör musik händer det något i mig, säger Maic, jag börjar ju röra mig i takt med musiken direkt.
Uppe i omklädningsrummet är det reklamradiokanalerna som spelas. Det är alltid musik på men inte den musiken som någon av dessa två allra helst lyssnar på.
- Jag föredrar house, säger Simon. Det lyssnar jag helst på. Maic väljer helst hip hop och RnB men erkänner att Simon fått honom att uppskatta house också.
Söderstadion då? Är det förknippat med ångest eller glädje?
- Det är bara glädje, säger SImon. Det är alltid roligt att spela där, dit vill man alltid. Jag älskar Söderstadion.
-Maic håller med. Jag minns min första gång på Söderstadion. Det var jag och Johannes Hopf som satt på läktarna och såg vår första bajenmatch när vi precis hade skrivit på för klubben. Det var mycket folk på läktarna och jag minns tydligt att jag blev jävligt imponerad när spelarna kom in. Det var ett ordentligt tryck och jag och Johannes tittade på varandra och konstaterade att vi valt ett bra lag att spela för.
- Det är häftigt att fansen sjunger från minut ett och hela vägen igenom matchen, säger Maic. Jag gillar den där sammanhållningen som verkar finnas mellan alla er supportrar. Ni ger aldrig upp och det är ett enormt stort stöd!
Lägger ni märke till det som händer på läktarplats medan ni spelar? Hör ni ramsorna eller blir det bara som en allmän ljudkuliss?
- Jag gör det, säger Simon, jag har ju följt Bajen även innan jag skrev på för klubben. Inte så att jag var någon supporter med järnkoll på alla spelare men farsan och jag var ju uppe ibland och stod där på norra och nu som spelare kan det ibland hända att jag blir helt stum och glad av det tryck ni skapar. Det är grymt mäktigt.
Har ni några favoritramsor?
- Jag har två, säger Maic. "Vi är bajen från Söder.. Vi är grönvita bröder" och "Och fanan vår.. är grön och vit". Förresten, sen tycker jag om den där som ni kör. Hur ska ni ha´t, sen blir det helt tyst och det bara kommer hur högt som helst "vi ska ta´t". Den är häftig.
- Det är en sån ramsa som jag själv skulle vilja gå fram till klacken och skrika efter en match.
Ibland har jag tänkt att jag skulle vilja dra gång typ "hata AIK" men jag har inte riktigt vågat det. Och så ångrar jag mig när jag går därifrån, ler Simon.
Hur såg ni på framtiden när ni var yngre. Var det givet att det var fotboll ni skulle hålla på med?
- För mig har det varit det, säger Maic. När lärarna har frågat vad jag vill göra så har jag sagt att jag ska bli fotbollsproffs. Det är många lärare som förklarat för mig att "fotbollsspelare är inget yrke Maic". Simon nickar och säger att han känner igen sig i det Maic berättar.
Ni har haft fel lärare, säger jag och blinkar. Själv är det ju en önskedröm jag har att få ha en riktigt talangfull spelare som elev.
- Samtidigt har jag alltid fått höra av min familj att jag måste ha en plan B eftersom man inte vet om det tar slut med fotbollen så det var viktigt för mig att ändå sköta skolan, fortsätter Maic.
Simon tog studenten i våras.
- Jag gick första året i gymnasiet i Eskilstuna, sen flyttade jag upp till Stockholm och började i en skola här. Men det funkade inte alls för mig på den skolan, det var rörigt och jag trivdes inte. Jag kände också att det var jobbigt att behöva byta ytterligare en gång men kunde då läsa på distans mot min gamla skola i Eskilstuna. Det var dock jäkligt tufft. Rekarneskolan, som den heter, ställde upp på mig på ett fantastiskt sätt och har verkligen gjort allt för mig men jag hade svårt att göra jobbet själv. Framförallt när det gick dåligt för oss i höstas, då var det ingen lek att försöka lägga obefintlig energi på att göra skolarbete. Jag har läst på halvtid, det var därför jag tog ett extra år på mig och tog studenten först i våras.
Drömmar om framtiden?
- Jag vill lyckas med Hammarby först och främst, säger Simon. Självklart drömmer man om att få spela kanske i en ännu större liga men nu är det här och nu som gäller.
- Absolut, vi vill absolut se till att ta upp Hammarby igen, säger Maic.
Du Maic, jag måste fråga dig - välj själv om du vill svara - men när man är nära dig så ser man att du har riktigt stora ärr på ditt huvud. Vad har hänt?
- Det är en brännskada. Jag var 15 månader gammal när jag drog ner en kastrull från spisen. Det höll på att gå riktigt illa. Jag fick ligga på sjukhus ganska länge och har gått igenom många operationer genom åren. Jag minns ju inget av själva olyckan men jag tyckte det var jävligt jobbigt med alla läkarbesök och operationer som kom senare. Jag har ju fått göra flera hudtransplantationer. Jag hörde någonstans att en del supportrar tror att jag rakat märkena på min skalle, men så är det alltså inte. Det är ärr.
Vi sitter utanför matsalen på Årsta och här mot slutet blev Castro Tello, Saez Jarpa, Malke och Törnstrand "utslängda" ur matsalen av Yvonne Werner då hennes arbetsdag nu var över och dessa kortspelande grabbar fick därmed flytta ut. De ville åt bordet vi satt på och vi flyttade, snälla som vi är, lite åt sidan. Kortspelet såg oerhört prestigeladdat ut och Maic berättade att det är en del som spelar jämnt, men själv är inte särskilt intresserad av spel.
Inte ens TV-spel?
- Ja, jo, det spelar vi ju ibland. Det händer att Simon och jag brukar möta Vlado och Linus i FIFA.
Och hur går det?
- Simon och jag vinner jämnt, ler Maic med ett riktigt brett leende.
- De är helt okej, säger Simon, men inte tillräckligt bra.
Jag frågar om jag behöver källkolla detta med Vlado och Linus men grabbarna lovar på sin heder att de är helt sanningsenliga. Jag tror egentligen vad jag vill på den saken.
- Det är ju viktigt att vi inte förnedrar dem totalt så det kan ju hända att vi spelat lika någon gång, säger Simon. Du vet, vi är ju oroliga för att om vi vinner för stort kanske de börjar hänga med huvudet och ta med den dåliga stämningen hit till Årsta. Och det vill vi ju inte. Balans är ju viktigt.
När vi är färdiga går det upp för Maic att anledningen till att kortspelargänget kom ut var för att Yvonne ville gå hem. Därmed var ju ytterdörren låst. Därinne fanns hans lägenhetsnycklar och andra viktiga prylar.
Simon ruskar på huvudet och säger till mig:
- Så här är det alltid, förstår du nu vad jag har att göra med?
Maic ringer några samtal och får beskedet att Kiropraktor-Mulle bor i närheten men att denne är på Skansen och inte kan komma förrän tidigast om en timme.
Simon "förbarmar" sig och tar med sig Maic till bilen:
- Du kan få hänga hos mig så länge.
Jag tackar grabbarna för att de tog sig tiden och beger mig hemåt. Kvar sitter kortspelargänget och det märks att det är en stor dos vinnarskalle kring det bordet då det stundtals är riktigt högljutt.
Både Maic och Simon är spelare jag hoppas vi får äran att behålla i klubben ett tag. Just deras offensiva kvalitéer är något vi behöver. Och jag är övertygad om att båda två kan utvecklas och prestera mer än det vi sett hittills.
Nu på måndag väntar match mot Norrköping. Simon hoppas och tror att hans skadade lår ska ha hunnit läka. Sugen på att spela är han verkligen. Att Maic vill aspirera på en plats i startelvan är ju självklart med tanke på hans uppväxt i Norrköping. När dessutom Dahl och Castro är avstängda tror och hoppas jag att Maic är given i startelvan.
