Privatspanaren
Det blir bara bättre och bättre
Hade jag vetat att det skulle vara så här skönt att vinna allsvenskt guld hade det gärna fått skett tidigare. Jag trodde känslan efter guldet skulle trappa av vartefter tiden gick. Det har visserligen bara gått fyra veckor sedan matchen mot Örgryte på Söderstadion, men det stegras och växer hela tiden.
Den inre friden är obeskrivbar. Känslan att vinna och att veta att Hammarby vunnit allsvenskan är bland det bästa som hänt mig.
Det brukar heta att medaljen har en baksida. Jag har då inte sett av någon ännu, och tvivlar starkt på att det kommer att dyka upp någon. Folk med tendens att söka lätta förklaringar och ovilja till att tänka klart kommer givetvis ha guldet att skylla diverse bakslag på. Det blir dock lätt att leva med.
Däremot finns det ett scenario som jag har svårt att släppa och låta bli att spekulera kring. Inför den 25 omgången låg både AIK och Djurgården i slagläge. Hammarby låg i serieledning från och med omgång 15, med undantag för dagen Gud glömde, den 11 september. Hade någon eller än värre båda tvillingklubbarna gått om och tagit vårt rättmätiga guld ifrån oss hade det blivit svårt att resa sig.
Det är lätt att spekulera och överdriva, men ordet knäckt hade fått en ny innebörd. Myter och annat hade ältats in absurdum och jag hade för första gången i livet blivit genuint rädd för att aldrig få uppleva dagen då Bajen vann allsvenskan i fotboll.
Parentes.
På bussen hem från Sundsvall berättade Hagström om en dödsannons han fått syn på dagarna efter Örgryte. Ett klubbmärke och ett dödsdatum, 20 oktober 2001. Jag kan inte låta bli att koppla ihop den berättelsen och spekulationerna ovan.
Mer spekulationer.
Man har ju onekligen haft några år på sig att drömma om guldet. Jag ska inte redogöra för alla scenarior jag framkallat genom åren. Men visst har tanken om att sluta etta, före AIK och Djurgården legat högt upp. Men där måste jag faktiskt meddela något av ett antiklimax. Förlorarna är ointressanta - när man vunnit.
-
Att det skulle bli turbulent i spelartruppen utanför startelvan efter säsongen har stått klart länge. Styrelsen lyckades på ett tidigt stadium (relativt) få klart med de spelare som bedömdes som viktigast.
Nu pratas det om att låna ut spelare, spelare med kontrakt. En inte helt enkel uppgift. Allt ska klaffa. När det gäller Charlie Ejerholm och Ahmet Özdemirok, och i viss mån Tony Löfholm pratas det om att dessa ska få chansen att visa upp sig till och med februari. Ahmet och Tony har inga kontrakt. Ska dessa ställas på "bar backe" om de inte slår sig in i truppen?
Hammarby har de senaste åren inte haft någon form av talangutveckling, ren förädling, i a-truppen. Spelarna har inte fått träna på det som behöver vidareutvecklas. Den psykiska biten har varit eftersatt.
Anders Linderoth är anställd bl. a. på grund av ett gott rykte när det gäller att utveckla unga spelare. Jag hoppas Charlie och Ahmet får chansen nästa år.
Lyckas Hammarbys styrelse ordna det praktiska med Patrik Manzila och framförallt Daniel Bovbjerg blir jag imponerad.
