Att komma för nära himlen
Söderst@dion är glada över att Lasse Anrell givit sitt tillstånd till att få publicera hans två underbara krönikor från Aftonbladets bilaga "Söndag". Del Ett.
To Close to Heaven - för nära himlen. Jag vet nu vad det betyder. Jag är väl inte särskilt objektiv när det gäller fotbollslaget Hammarby men jag tillåter mig ändå hävda att ibland kan man upptäcka den mest omtumlande genialitet - där man minst anar det.
När slutsignalen hade gått efter matchen som gav SM-guld i fotboll – det var den 21 oktober – och det stod 11 000 människor och försökte ta på sin känsla och sången började tystna så spelade speakerbåset några gamla klassiska Bajensånger som Kenta Gustavssons ”Bajen är bäst” eller nåt med Lalla Hansson. Jag gillar att det var de gamla sångerna. Traditionens makt är oftast liten, men den här omtumlande dagen behövde den nog vara så stor som möjligt. Det var stil tänkte jag. Inte nyBajen. Mera träskBajen.
Som fjärde sång kommer nåt jag aldrig hört. Jag blir förvånad. Jag blir nästan chockad för plötsligt inser jag att det är Mike Scott som sjunger, mannen som jag sätter som en av 1900-talets största och känsligaste artister. Det är Mike Scott i Waterboys som sjunger och jag hör att han sjunger om att vara "Too close to heaven". Jag ryser. Rösten är som en frilagd skotsk nervtråd och sången är så vacker att jag inte har en aning om vad jag ska göra med mig själv.
Too close to heaven...
Köper skivan dagen efter. Den är alldeles ny och låten är tolv minuter lång. Skivan är det överblivna materialet från inspelningen av en klassisk cd som heter ”Fisherman´s Blues”. Överblivet. Sic. Det är små mästerverk.
Your trouble will be over…so will your pain, börjar texten. Och jag undrar vem som kände till den nya skivan och vem som insåg att den skulle spelas just då. Det är så stort och så genialt att jag känner att han eller hon satt soundtracket till ett liv.
Eller drömmen om att skaffa sig ett liv.
Sedan vidtar krogrundan och jag tänker på alla som är avundsjuka på att Hammarby som har ett geografiskt epicentrum. Jag träffar alla udda, jag träffar pojken som förlorat sin mamma det här året och åtminstone just då känner en slags lycka igen, hans blick är klar och vacker igen, jag träffar den gravida kvinnan som funderar på abort, trots allt, eftersom hon inser att hennes Hammarbypojkvän trots allt kanske inte blir äldre, jag träffar hundratals människor och åtminstone varannan frågar mig ungefär som tränaren Sören Cratz just då gör i tv: varför är jag inte gladare.
To close to heaven, kunde jag kanske svarat men jag svarar ingenting. Jag vet inte. Bli full, tänker jag. Eller nykter. Jag har försökt skildra den kollektiva ensamhetskänslan som det innebär att vara Hammarbysopporter i min bok ”Skaffa dig ett liv” men det är en svårdefinierad känsla. Den borde finnas där utan att tränga sig på.
Vaknar dagen efter med en oroande upplevelse av att jag blivit intervjuad i tv på natten. Har ett svagt minne att någonstans utanför restaurang Kvarnen kom det fram en reporter och sa att han var ifrån TV 4 och att jag nog borde vara så himla go och svara på hans frågor. Men herregud, jag kan inte ställa mig framför en mikrofon när jag druckit några öl, graden av upplösning i ansiktet och tankeskärpa blir så f ö r s t o r a d i tv, försökte jag: Glöm den grabben, sa tv-kameran och då gjorde jag det.
Sätter på tv: n och upptäcker mig själv med skälvande blick. Lätt skakad. Men jag tycker jag ser normal ut. Det syns knappt vilket tillstånd jag befinner mig i. Mitt under intervjun har dock någon kastat sig rakt på oss och kramat om mig och kameran. Det underlättar att dölja graden av otydlighet.
Var glad över att mitt välsignade tillstånd inte märktes. Men så lyssnade jag plötsligt på vad jag sa. Det var inte lika roligt. Jag har varit stramare i mitt liv. Vad är det jag står och säger?
Analysen börjar så här:
- På väg till matchen pratade vi om hur det kändes. Det var ju lite stort och okänt. Ett lag som inte vunnit nåt på typ 104 år skulle kanske just den här dagen vinna SM-guld och det inser ju alla som hållit på ett lag att det är en stor grej i ens liv. Klart vi pratade om hur det skulle kännas. Klart vi pratade om det. Jag pratade mest.
Läs Lasse Anrells andra krönika "När Hammarby miste oskulden" den finns här.
