CHANS
En berättelse i elva delar av HANS SJÖBERG. Del 11: Hammarby - Öster, oktober 1988.
Läs även del 10.
Jag har ett fotografi, det är den bästa bild jag vet. Den föreställer mig och min bäste vän Kjell Hansson. Vi står utanför Wille och Gertruds port. Solen skiner, vi kisar in i kameran och ler. Gertrud tar bilden. "Omelett!" Det är i juni 1967. Innan skolan börjar, innan första matchen. Ingenting har hänt och vi har allting framför oss.
Det är i oktober 1988 som allting ska ta slut. Vi vet det redan. Det är redan klart. Hammarby är avsågat. Nedflyttning efter 19 raka säsonger i allsvenskan. En epok är över. Sista hemmamatchen mot Öster är betydelselös. Föreningen bjuder alla på fri entré, som ett slags tack, och vi är mer än 5 000 där i höstsolen på Söderstadion. Det är som en begravning. Jag går dit ensam. Jag har inte varit på en match på flera år, men jag är i Stockholm för en fest, så det är klart att jag är där.
I pausen möter jag Kjell Hansson i trappan. Vi hälsar, han är sig lik. Frågar hur jag har det. Berättar att han spelar lite korpfotboll, för motionen och så mycket knät håller för. "Jag blev ingen stjärna", säger han och ler. "Du! Minns du de där spelkorten vi fick av Wille, som skulle föra tur med sig? 20 år sen. Jag fick en joker. Jag har haft det där kortet med mig i alla år, men inte fan hjälpte det. Det här är Lisa, min fru. Ja, vi ska ha barn i februari, vårt första. Vi bor borta vid Kocksgatan. En tvåa. Du är alltid välkommen. Vilket kort var det som du drog nu igen? Just det! Hjärter ess! Det är synd att det är så tyst i publiken i dag. Folk sitter ju med tårar i ögonen. Det är lugnt! Hammarby kommer alltid tillbaka."
I andra halvlek börjar publiken sjunga. Det handlar om att komma tillbaka, att komma igen. Glada sånger. Jag tänker på allting som hänt, på Åsögatan, Wille och Gertrud, som är borta båda två nu. Hammarby gör 3-0. Jag undrar var jag kan ha lagt det där esset. Någonstans måste det ju finnas. Det handlar bara om att leta tills man hittar det. Det är över. Efter slutsignalen är det som om publiken inte vill gå hem. De sitter kvar. De fortsätter sjunga.
"Hur är det med min älskling?", frågade min fru, när hon förstod att jag hade satt punkt. "Är det en sorglig historia?" Jag vet inte, jag tror inte det. Det hade kunnat bli. Varför ska det ta sådan tid allting? Man lämnar någonting, ger sig av, för att man tror att så är det. Det som händer mig nu är livet. Ta det! Ta chansen! Men jag gick vilse. Det var fel. Man har inte bara en chans, man har hur många som helst, och att försöka fånga dem alla höll på att ta livet av mig. Men jag hittade hem till sist. I ett gammalt fotografi och i dina ögon. Jag älskar dig. Jag är en lycklig människa. Jag har haft tur.
Nu ska jag ta reda på adressen, så jag kan skriva till min vän Kjell Hansson, och berätta för honom om allting. Och säga att jag saknar honom.
