Lagbanner

När det begav sig – Del Tre

Det här blir lite bakvänt men det bjuder jag på. Nu ska det handla om tiden innan den allsvenska säsongen 1939/40, som jag skrev om tidigare i veckan och laget som tog upp Hammarby till den högsta serien.

Jag har alltid framhållit hur viktigt det är stanna upp och ta lärdom av sin egen historia och sina traditioner, för att sedan ta det i beaktande när det är dags att gå vidare och framåt. Jag ska försöka göra det nu och inleder därför med ett gammalt exemplar av Hammarbybladet (Hammarbyitens föregångare), nr: 4 – 1962. Det är ett jubileumsnummer, Hammarby fyllde nämligen 65 detta år och tidningen innehåller en hel del intressanta artiklar som jag vill dela med mig av.
Mycket av det som skrevs i detta nummer stämmer märkligt nog in på förhållandena idag, tycker jag. Vi börjar med ett kort utdrag från ordförande Bernt Lindhs ledare, läs och begrunda:

Hammarby Idrottsförening har i vår nått den aktningsvärda åldern av 65 år, under vilken tidsrymd den existerat under sitt nuvarande namn. Egentligen bildades den redan 1889 under namnet Hammarby Roddförening, men vi har dock föredragit att räkna vår ”livstid” från 1897, då HIF såg dagens ljus.
1962 tillhörde Hammarby fotboll och bandy de högsta serierna och dit hoppades jag även få våra ishockeyspelare:


Detta kunde faktiskt vara skrivet i år (förutom åldern på klubben).
På nästa uppslag bidrar Sven ”Bagarn” Henning med egna minnen från sin aktiva tid i Hammarby.
– Underbart att läsa!

Domaren en blunddocka
I samband med en skolmatch på hösten 1936 inträdde i omklädningsrummet Hammarbys talangjägare nr ett, ”Kickan” Ström och värvade hur lätt som Hammarby helst ”Bagarn” H, till Hammarbys juniorlag i fotboll.
Här började Hammarby-epoken för mig på allvar. Det var som en dröm att hastigt och lustigt enrolleras i ett juniorlag, som på den tiden bildlikt talat översvämmades av JM-tecken i fotboll, bandy och ishockey. För min del blev det dock enbart fotboll, då jag aldrig riktigt förlika mig med framfarten på stålsko (kanske beroende på mitt dåliga balanssinne). Min idol på den tiden trots Svenne Berka, Stickan A, Berra, Ludde m.fl. ”gubbar” var och har alltid varit Åke ”Plutten” Andersson.

Eftersom Åke och jag tillhör 1918 års män så fick vi spela JM-fotboll tillsammans i ca 3 år och det var en underbar tid. Om jag inte minns fel så förlorade vi bara två matcher på hela tiden (det var då halva laget låg i mässlingen). En av dessa två matcher var tyvärr mot Djurgården (3-2 i baken), en match som jag aldrig kommer att glömma.
- Varför?

Jo, därför att på högerbacken i motståndarlaget uppträdde en herre vid namn ”Farsan” Sandberg (numera teknisk chef inom Sv. F. F.) som hade fått till uppgift att ta mig med hull och hår, bollen fick komma i andra hand. Den ordern lydde ”Farsan” med besked och det var tur för ”Farsan” att domaren var blårandig (eller var han en blunddocka). Då även jag hade massor av temperament så kan ju läsaren av dessa rader förstå att sammandrabbningarna blevo legio, jag ställde in siktet på ”Farsans” ben och han på mina. Oj, oj oj vilket kurr det blev på Hjorthagens idrottsplats. Att vi kom undan med livet i behåll var nog en ödets skickelse.

Som ett kuriosum kan jag tala om att bakom mig som vänsterhalv spelade snyggt och prydligt nuvarande UK-chefen Lennart Nyman, så det var i fint sällskap man befann sig minsann.
Jag nöjer mig med att här nämna några av kämparna i vårat gäng förutom ”Plutten” och Lennart Nyman hade vi Valle Johansson (hade säkert blivit landslagsspelare om inte hans högra knä gått sönder), Karl-Erik Johansson, Börje Karlsson, Olle Ohlsson, Karl-Erik Larsson, Herman Lazaroff, Kurre Norling, Måns Eriksson (numera tillhörande ishockeyns domarsocietet), ”Ankan” Ståhl, Rune Nilsson, Börje Pettersson, Charla Reuterwall (de båda sistnämnda värvade från Kungsholmens Läroverk, Charla numera i AIK: s styrelse), Georg ”Malajen” Pettersson, Olle Nyström, Villy Jansson (kulsprutan från Gröndal), ”Blarren” Nelzén och Gunnar Landelius m.fl.

Avstängd under resten av säsongen
Helge Andersson var lagledare under min första A-lagstid och efterträddes 37/38 av gamla trotjänaren ”Burret” Larsson, som nästan gjorde mig ordinarie vänsterytter på grund av mitt löd i dojorna (s.k. skryt) då något högst beklagligt inträffade under en match mot Sundbybergs IK. Mitt temperament var på toppen på den tiden och eftersom jag nästan hela matchen fick mina efterslängar och gliringar såsom ”snorvalp”, ”lillputte” ”degklick” av så stovila gossar som ”Inka” Östergren, Tage Hallman och målvakten Kalle Johansson, så var det klippt.
Jag blev uppriktigt förbannad och i ett lämpligt ögonblick fick jag korn på alla tre samtidigt. Jag tog sats, satte högsta fart och med en tigers ilska fick jag in en perfekt fullträff på dom alla tre samtidigt, inklusive bollen. Nätrassel som aldrig förr på Hammarby IP, bollen i ena hörnet och Tage, ”Inka” och Kalle i andra hörnet och med en ilsken bagare hängande i nättaket över sig. Blod och tårar över ”Sumpan”, publikens jubel, målet bortdömt, ”Bagarn” utvisad, inte bara för hela matchen utan även avstängd under resten av säsongen. Vilken tavla, vilken tablå, vilken cirkus Schuman och vilka tråkningar dom närmaste 4 månaderna.

forts. i del Fyra.

LåN2002-01-18 10:06:00

Fler artiklar om Hammarby

Projektet Hammarby Fotboll - Nya tider, del 9
Inför: Hammarby möter Västerås i Allsvenskans sista omgång
Intervjuer efter Hammarby-MFF 2 november 
Spelarbetyg efter Hammarbys kryss mot Malmö
Inför Hammarby - Malmö