5 sköna, en plump och en bubblare! (Emil Ekberg)

Ett fan, känd antingen internt, externt eller inte alls kommer under denna rubrik med ojämna mellanrum att lista 5 sköna minnen kopplat till Bajen. Om händelserna inträffat på planen, läktaren eller någon annanstans saknar betydelse. Man får också ta med en händelse man kunde varit utan, här kallad plump, samt en bubblare, alltså en som nästan platsar på någon av listorna.

Nu är turen kommen till Emil Ekberg, ett välkänt ansikte på Söderstadions läktare genom åren. Han får gå under epitetet "Allt eller inget-bajare". "Periodbajare" skulle också funka. Antingen säsongskort, bortamatcher och hela rubbet eller inte en match på flera månader. Ett tag gjorde det för ont att gå på matcherna. När han vid en av sina comebacker blev nedspydd över hela ryggen av en kille bakom honom i klacken tänkte han ge upp helt. 40 bast, tvåbarnsfar och praktiserande psykolog. Att då komma hem med en nerspydd jacka när man gör det som skulle verka som ett andningshål i vardagen krävde sin övervägan. Efter en handfull matcher förra säsongen är han nu på tåget igen och har säsongskort. Denna gång på familjeläktaren i sällskap av sin lille grabb. Bajen över allt!

Namn: Emil Ekberg Född: 1974 Gör: Leg. Psykolog Första Bajenmatch: Semifinal mot Elfsborg på Söderstadion 1982 Sitter/står: I år blir det familjeläktaren med min femåriga son som just fått livets första säsongskort. Favoritbajare genom tiderna: Jag har en speciell plats i mitt hjärta för alla som avgjort ett derby, för de matcherna är så sjukt ångestladdade.

5 sköna:
Gå uppför trappan till norra läktaren på gamla Söderstadion. Jag tycker att Nya Söderstadion är lika charmig som en PET-flaska om jag ska vara helt ärlig. Uppslutningen på läktarna har dämpat det nostalgiska hugget i bröstet en aning, och på sikt kommer det nog bli jäkligt bra, men jag saknar fula, skitiga, svettiga Söderstadion mer än vad som egentligen är rimligt. Det skönaste ögonblick jag vet är att gå uppför trappan till norra läktaren på gamla Söderstadion, sektion K och höra speakern säga ”Välkommen till Söderstadion, Hammarby Fotbolls Hemmaarena”. Varje gång, alla gånger, och jag kommer sakna det ögonblicket under resten av mitt liv.

Återväxten är säkrad. Jag var och kollade på en lägenhet med min son, som är fem år och heter Milton. Han ville ha den, men inte jag, varpå följande dialog utspelade sig: Milton: Om väggarna var grönvita då, skulle du vilja ha lägenheten då? Jag: Nja... Milton: Men pappa, Hammarby är ju vårat liv. Det är ju vårat liv!

Utklassningen mot Enköping. Det finns så många matcher man skulle kunna skriva om. Stämningar, vändningar, bragder, men den där matchen i Allsvenskan när det stod fem noll till Hammarby i halvlek och man bara kunde slappna av på läktaren. Den matchen. Den känslan, är man inte van vid som bajare. ”Dela om, ojämna lag” har aldrig varit mer träffsäker. ”Always look on the bright side of life”, och ”Kämpa Enköping” sitter kvar i minnet, tillsammans med ett litet leende att plocka fram när man behöver en dos bajenglädje. Matchen slutade 7-0.

Bortaresa mot Landskrona 2002. Anders Linderoths första säsong präglades av bottenstrid. Sista matchen för säsongen, Landskrona på bortaplan. Förlust kunde innebära degradering. Bussarna gick från Gullmarsplan kl 01.00 på fredag kväll. Jag trodde att jag skulle kunna sova på bussen. Det kunde jag inte. Vi steg av nio timmar senare, fulla som ägg. Då öppnade någon sylta dörrarna för Bajen Fans kl typ tio på lördag förmiddag. Förutom att någon stackars lokal slagskämpe fick lägga benen på ryggen utanför dörrarna röjdes det med (relativ) värdighet. Som jag minns det gick ett antal välkända bajensupportrar omkring spritt språngande nakna i lokalen (inga namn). Den som tackade nej till en jäger på lördagsmorgonen efter en hel natts krökande fick höra nedsättande kommentarer om sin manlighet, så jag sköljde ner pytt i pannan med ett par, ska vi kalla det frukostjärn. Sången på läktarna under matchen var som alla förstår mindre koordinerade än vanligt och ett antal supportar var på väg till bussarna i halvtid då de trodde matchen var slut. Bajen ledde med tre noll, men det är ju inte ett resultat som gör att man kan slappna av om man är bajare och har varit med ett tag. Det gick iaf vägen, bajen vann med 3-2 tror jag, tröjor kastades upp på läktaren och hemresan var något lugnare än nedresan. Vid hemkomst blev det segerbira på Gullmarsplan och sen behövde jag en vecka för att återhämta mig.

Värvningen av Nanne Bergstrand. Alltså de senaste fem åren, eller egentligen de senaste sju åren har varit så olidligt plågsamma. Grunden till det från min ganska oinitierade horisont är att man värvat i princip nybörjare till den viktigaste positionen i klubben, huvudtränartjänsten. Hur det kan bli så kan människor med mer insikt i processen svara på, men att det blev ödesdigert för föreningen har ingen kunnat ta miste på. Man lär sig liksom inte att bli allsvensk tränare i en klubb med den press som finns i Hammarby. Debaclet ledde till att jag, helt ärligt gjorde ett allvarligt försök att sluta följa Hammarby. Det var för plågsamt helt enkelt. Matcherna gick knappt att titta på. Jag fick barn och försökte intala mig att jag inte behövde gå på matcherna längre. Jag bryr mig inte så mycket om vilken serie vi spelar i, men när underhållningsvärdet är så lågt som det var där i några hemska år, då var min gräns nådd. När klubben presenterade Nanne Bergstrand kände jag mig som Al Pacinos karaktär i tredje gudfadernfilmen: ”Just when I though I was out, they pull me back in!”. Äntligen en tränare som kändes rätt för klubben, som att få en stor dos morfin just som man håller på att förblöda. Jag inser nu att jag aldrig kommer få Hammarby ur mitt system, och jag har slutat försöka.

Plump:
Rassen på derbyt. På läktaren ska det vara högt i tak, man ska få vara olika och det ska finnas plats för starka känsloyttringar som kanske inte skulle passa lika bra i fikarummet på jobbet på måndag morgon. Jag är inte guds bästa barn själv på läktaren. Ibland träffar man dock på människor som går över gränsen när det gäller aggressivitet och nedsättande kommentarer. Efter en tre-noll-seger mot Djurgården på Råsunda för ett antal år sedan gick jag och min kompis ändå hem med hängande huvuden efter att ha stått hela matchen bredvid en man som… inte alls mådde bra. Han hotade med våld, blev handgriplig och skrek oerhört aggressiva, rasistiska kommentarer till allt och alla. Jag tycker att det här är ett sorgligt inslag i mänskligheten. Ibland blir man påmind om det på fotbollsmatcher, andra gånger av folkvalda representanter i Sveriges Riksdag.

Bubblare:
Värdigt avsked. I somras fick jag möjlighet att ta ett eget, i mitt tycke värdigt avsked av Söderstadion. På en svensexa för en kompis drack vi bärs, grillade och lirade tvåmål på Söderstadions gräsmatta. Kanske att man fällde en liten hemlig avskedstår också, bland fyllan och skratten.