Del I: Billy Ohlsson – en gammal hjälte har kommit hem!
Vi har fått en ny styrelse som ska styra vårt grundstötta skepp säkert i hamn, så att vi kan reparera skadorna och sen ge oss ut på nya spännande äventyr. Kapten på skutan är Rikard Tallén och i besättningen hittat vi bland annat Billy Ohlsson …
Billy har alltid haft hemlängtan, en hemlängtan till Söder och till Hammarby. När han var aktiv som spelare och var på läger längtande han hem till Söder redan efter ett par dagar. När han blev proffs så ville han hem långt innan kontraktstiden gått ut. Andra erbjudanden fanns, men det var bara Hammarby som gällde. Sen han börjat sin tränarbana så har han längtat till Hammarby, det fanns ingen tvekan att ta sig an damlaget på Kanalplan när möjligheten bjöds. Nu har han varit ifrån Söder en stund och det har inte känts bra, därför tvekade han inte en sekund när valberedningen frågade om han ville komma hem igen, hem till Hammarby. Självklart vill han hjälpa till i den klubb han älskar mer än alla andra, och när den befinner sig i ett utsatt läge, då ställer man upp. Jag tror inte Billy kan vara utan Hammarby … visst känner vi igen känslan, var och en av oss på sitt eget sätt.
Vi har ju kunnat läsa en hel del i pressen om vårt kära Hammarby den senaste tiden. De flesta artiklarna har gått i dysterhetens tecken. En del hårda ord har satts på pränt. Det har målats upp en bild av interna stridigheter och sönderfall. Ekonomiska termer har dominerat debatten och likt en framdragande gräshoppssvärm kvävt alla möjligheter till en konstruktiv diskussion om det sportsliga. Nästan varje dag har jag med ångest i bröstet slagit upp tidningarna, letat bland favoriter på nätet efter deras hemsidor eller oroligt knäppt på fjärrkontrollen till text-tv:n och undrat vad jag ska få läsa för skit om mitt och ditt lag i dag. Det är lätt att bli paranoid och få en känsla av att vi är förföljda. Jag har haft en känsla av att jag tittat på ett naturprogram i tv där en del journalister spelat rollen av gamar och andra asätare som börjat kalasat på ens käresta långt innan hon förklarats död. Sånt gör ont, det är smärtsamt.
Men är det verkligen så illa? Vi har nyss på ett fullsatt årsmöte fått en ny styrelse med Rikard Tallén i spetsen. Där finns sen tidigare den gamle räven Björn Ekblom och Janne Aspefjord och vår ekonomiansvarige Henrik Appelqvist. Nya ordinarie ledamöter är Oliver Cabrera, Tommy Seidefors och vår gamle målkung – nr 10 Billy Ohlsson. Suppleanter är Christer Lönnegren och Patrik Ljungström. Kanske är Billy den som synts mest i media. Han har ibland där framställts som något av en gnällspik som inte alls gillat det han sett av Bajen. Han har sågat ledare och spelsätt. Han har haft synpunkter på Göran Paulsson, allt annat än positiva. Är det så illa? Är den tavla Billy målar upp mörkare än nattsvart? Eller kan han om han får en pensel i handen måla en bild av Hammarby klädd i mer färggranna nyanser? För att få reda på hur det egentligen ligger till så åkte jag hem till Billy en eftermiddag någon dag efter årsmötet. Och jag måste på en gång säga att det skulle visa sig bli en fantastiskt trevlig eftermiddag. Vi pratade länge och väl dels om hans spelar- och tränarkarriär, dels om det som hänt den senaste tiden. Billy spekulerar och pratar öppet och engagerat om idéer och tankar om framtiden. Jag ska försöka att i all hast förmedla en bild att vårt samtal, för det finns inslag som jag tycker alla bör känna till och jag väljer att börja med det som hänt den senaste tiden. För det är nog det som är mest intressant just nu. Men jag räknar med att om någon vecka komma tillbaka och berätta lite om hans tid som spelare och tränare.
Billy meddelade tidigt att han skulle ställa sig till förfogande för ett styrelseuppdrag om ett intresse från valberedning och medlemmar fanns. Fyra veckor före årsmötet kom så en direkt förfrågan från valberedningens ordförande Åke Öhrbom och Billy tvekade inte en sekund. Han ställde upp som ledamot i en ny styrelse. Det skulle bli många turer innan ett slutgiltigt förslag på styrelse kunde presenteras. Hur gick det till? Jag börjar med att fråga Billy om han kände någon i den tilltänkte styrelsen sen tidigare? – Nej, det gjorde jag inte. Men under den här perioden, sen valberedningen frågat mig och de andra, så kallade valberedningen oss samman och då fick jag ju möjlighet att lära känna de andra tilltänkta. I början så handlade det om Börje Andersson som ordförande. Och jag tyckte direkt att gruppen var helt enastående. Allt var bra: det fanns en bred kompetens, ett stor hjärta. En del fick man nästan hålla i, för snacket gick direkt att ”när ska vi börja jobba”. Vi träffades under en treveckorsperiod väldigt intensivt, så gott som dagligen. Allteftersom lärde vi känna varandra bättre och bättre, och jag kände att det fanns en oerhörd kraft i gruppen. Sen hoppade Börje av och tidningarna skrev allt möjligt. Då fick jag fick ta ”smällen” i och med att mitt namn var känt. Allt vinklades hit och dit. Jag fick bland annat frågor om Göran Paulsson och jag svarade att jag tyckte att Göran gjort ett jättejobb, men att det kanske var dags att kliva åt sidan. Tidningarna skrev inte en rad om att jag tyckte Göran hade gjort ett stort jobb och var ett namn att räkna med, utan de fokuserade bara på orden ”kliva åt sidan”. Jag tog väldigt illa vid mig av skriverierna, jag fick aldrig en chans att få fram det jag ville. Jag tycker fortfarande att Göran har gjort ett jättejobb med Hammarby, och att han har lagt ner ett stort engagemang och mycket tid. Så i min Hammarbyvärld finns det helt klart en plats för Göran framöver.
Forts. del II
