Veckans Höjdpunkt
När jag förra söndagen tänkte på den kommande veckan hade jag aldrig kunnat ana att veckans höjdpunkt och enda ljuspunkt rent fotbollsmässigt skulle bli en taxiresa.
Det kan låta märkligt men så är nu fallet efter denna vecka då den enda korrekta slutsatsen är att vi just nu är Stockholms sämsta allsvenska fotbollslag. Trist men tyvärr sant, åtminstone rent resultatmässigt.
Inför matchen mot Djurgården led jag av tidsbrist. Av olika anledningar befann jag mig en kvart innan avspark vid Slussen. En ovan situation för någon som annars brukar vara på läktaren minst en timme innan matchstart. För att inte missa allt för mycket av första halvlek hoppade jag in i närmaste taxi och den cirka tjugo minuter långa resan i denna bil blev helt klart veckans fotbollshöjdpunkt.
Det finns få saker som är så universellt som fotboll. Att träffa en person med ett genuint fotbollsintresse är alltid givande. Om sedan personen i fråga har en annan bakgrund, syn på spelet och livet omkring det blir det hela bara intressantare. En tjugo minuter lång konversation om fotboll kan i vissa fall vara mer givande än en evighet av samtalstimmar rörande på tok mer världsliga ämnen. I vissa fall som den här gången visade det sig att tjugominuters dialog om fotboll till och med kan vara mer underhållande än en hel match. Eller åtminstone en halvlek om den spelas på det sätt som Hammarby gjorde i veckan.
Min motpart i denna, nu något haussade, konversation var en kanske fyrtio år gammal taxichaufför vid namn Stevo med jugoslavisk bakgrund. När det framgått att jag inte var på väg till Solna för nöjes skull utan att det var en nära stundande match som var målet för resan kom den obligatoriska följdfrågan ”Vilka är det som spelar?”. I vanliga fall är detta ett tecken på att den man pratar med inte hyser något större intresse för fotboll. Ett allsvenskt Stockholmsderby kan endast undgå de totalt oengagerade. När jag förklarat att det framför allt var Hammarby som skulle spela samt att även Djurgården skulle vara med på ett hörn väcktes chaffisens intresse. Eftersom jag själv för tillfället var fullt fokuserad på den kommande matchen sa jag inget mer. Men efter en kort stunds tystnad tog chauffören nu åter till orda: ”Hammarby möter Partizan den 31:a.”
Mitt första antagande om att taxikusken inte var intresserad av fotboll var bara till del sann. Han verkade visserligen föga intresserad av den pågående allsvenskan men var desto mer intresserad av fotboll i det före detta Jugoslavien. Här fanns alltså en lysande möjlighet att ta reda på ingångsfakta inför det som kommer att bli årets händelse i svensk klubbfotboll. Jag började fråga Stevo om laget. Vilka är egentligen Partizan? Hur spelar dom? Vilka är deras supportrar?
Det visade sig att Stevo, trots att han var fullt övertygad om att Hammarby inte skulle kunna ta sig vidare till nästa kvalrunda, inte sett laget spela på bra länge. Vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på avståndet till hemmaarenan. Han var dock övertygad om att Partizan skulle spela en fin fotboll och att det skulle bli en bra match. En match som Hammarby inte skulle vinna. Han började därefter tala om vad som enklast kan beskrivas som ”den gamla goda tiden”, då Röda Stjärnan mött FC Bayern München i europaspelet och inte mindre än fem fullsatta plan lyft från Sverige för att supportrarna skulle kunna se matchen i Belgrad. Tiden då jugoslavisk fotboll tillhörde eliten i Europa.
Det här skapade viss förvirring för min del. Samme man som tidigare rest hela vägen tillbaka till Belgrad för att se Röda Stjärnan spela, och enligt Stevo även vinna, mot Bayern satt nu och talade varmt om lagets värsta konkurrenter, Partizan. Det visade sig att Stevo inte främst var en supporter av klubben Partizan utan framförallt av jugoslavisk fotboll i allmänhet. Som för att understryka min slutsats berättade han samtidigt som vi passerade S:t Eriksplan hur han nyligen agerat tolk åt det Slovenska laget NK Koper som eliminerats av Helsingborg ur Europaspelet. Och passade samtidigt på att förklara att det hela inte varit rättvist utan att skåningarna haft en hel del tur på sin sida. Stevo själv verkade dock nöjd över att han i samband med matchen haft möjlighet att äta middag med klubbledningen för de bägge lagen. Han förklarade att många jugoslaver kommer att bortse från klubbtillhörighet och stötta laget från sitt hemland när de nu skulle få chansen att se dem spela live.
Eftersom det inte visat sig lönt att fråga min nyfunne vän om detaljer kring just Partizan övergick jag till att försöka luska reda på annan nyttig information. Personligen har jag varit lite fundersam över det våld som uppenbarligen förekommer om inte annat så i samband med Belgradderbyn och frågades således Stevo om vad han trodde om säkerheten i samband med matchen. Droskförarens försök att övertyga mig om att jugoslaver inte gillar våld klingade tyvärr lite illa i mina öron med tanke på allt jag hört av mina kamrater som varit FN-soldater i både Bosnien och Kosovo. Givetvis gillar ingen våld, men på vissa platser i världen förekommer det i större utsträckning än annars. Stevo fortsatte att förklara att det enbart var i samband med matcher mellan Röda Stjärnan och Partizan som det riskerade att bli stökigt. Men tillade efteråt, att om någon ”alkoholist” betedde sig illa kunde det gå dåligt. Exakt vad han menade med detta vet jag faktiskt inte. Men jag tolkar det i stort som att vi Hammarbyare kan känna oss trygga så länge vi sköter oss.
För att byta ämne och få prata om något trevligare började jag fråga om det fanns något speciellt en tillfällig besökare i Belgrad med lite tid över skulle uppleva, exempelvis någon turistattraktion eller dylikt. Det Stevo framför allt rekommenderade var ett besök på en typisk serbisk restaurang. Han garanterade att man varken skulle bli besviken eller behöva gå hem hungrig. Det man skulle testa kallades, direktöversatt, för ”tåg”. Ett flertal mindre rätter som tog platsen efter varandra. Till detta skulle man dricka inhemskt vin eller öl. Det inhemska ölet skulle dessutom tillhöra det främsta som gick att frambringa. Han förklarade samtidigt att man oftast fick in ölen i flaska eftersom många ställen helt enkelt inte hade öl på fat.
Samtalet fortsatte med prat om trav, mat och bilar. Väl framme vid sorgens högborg kändes det tråkigt att tvingas avbryta en fängslande och trevlig dialog. Stevo förkunnade ytterligare en gång att det garanterat skulle bli en bra match den sista och att han skulle ta med sig många vänner dit. ”Jag har köpt femtio biljetter, vi blir en jäkla blandning av jugoslaver, araber och svenskar” avslutade han med ett leende. Att pröjsa några hundra samt tvingas missa de första nio minuterna av vad som skulle bli en förlust känns som en rimlig betalning. Speciellt med tanke på att Stevo avslutade resan med att ge mig sitt visitkort och samtidigt erbjuda sig att svara på eventuella frågor som kunde dyka upp för dem som ska resa ner.
Fotboll är så otroligt mycket mer än bara spelet på planen. Få saker är så globala som fotboll.
