Skåne till Danmark
Vissa lag berör mer än andra.
Som inbiten fotbollssupporter har man alltid ett speciellt förhållande till de andra lagen i serien. Vissa lag tål man bara inte. Andra berör i mindre grad. Vissa lag kan man näst intill glädjas med i framgång och tycka synd om när de är på väg att rasa ur. Som Hammarbyare är givna hatobjekt AIK, Djurgården och IFK Göteborg, dock inte nödvändigtvis i den ordningen. För min del har dock under den senaste tiden listan på osympatiska lag utökats.
Satt under gårdagen och funderade på när dessa känslor väcktes för första gången. Efter en lång stunds begrundande slog det mig: måndagen den 30 juli förra året. Hammarby möter jumbon Trelleborg på Söderstadion och vinner med 4-1. En match som för min del kommer att bli ihågkommen för två saker. Först och främst givetvis för den strålande segern med Johans redan historiska frisparksmål som höjdpunkt, men också för något som inträffade i matchens slutskede. En grönvit, jag tror det var Micke Andersson, blir nedgjord på offensiv planhalva och ligger kvar skadad. Trelleborgarna väljer dock att bortse från detta trots att de ligger under med 4-0 och redan förlorat matchen. Trelleborgarna anfaller istället för att spela ut bollen och lyckas dessutom via en Hammarbyspelare få in bollen i mål. 10 733 åskådare uttrycker sitt missnöje genom en visselkonsert som hade gjort Besiktas fans avundsjuka. TFF buas ut under matchens sista fem minuter för sitt osportsliga uppträdande och deras tränare tvingas efter matchen be om ursäkt för det inträffade. I detta ögonblick försvann alla ”Jag hoppas dom hänger kvar”-känslor och ersattes av ”Jag hoppas dom gör GAIS sällskap”.
Nästa match mot skånskt motstånd sker den första oktober samma år, denna gång mot MFF på Söderstadion. Resultatet blir dock det samma det vill säga seger med 4-1. Märkligt nog är många malmöiter övertygade om att Hammarby inte skulle ha vunnit om det inte varit för att Leif Sundell belönat Bajen med en straff efter en halvtimmes spel. Jag lyckades aldrig förstå hur man kan bortförklara en 1-4-förlust genom att skylla på att bollen inte alls träffat Jimmy Tamandis arm utan hans bröst. De flesta Hammarbyare var dock så upptagna i segerfirandet att de inte brydde sig om gnället från landets södra regioner.
Med andra ord startade trenden (för min del) redan förra året. I år har den förstärkts gång på gång. Det började i bortapremiären mot Helsingborg. Helsingborg som stad var det absolut inget fel på. Vi som kom ner redan dagen innan match hade en trevlig vistelse fram till dess att vi kom in på arenan. Att Helsingborg har Sveriges finaste arena i sin Olympia råder inget tvivel om. Tyvärr slösas Olympia bort på en riktigt tråkig publik. Matchen igenom var avsaknaden av stämning påtaglig. När Helsingborg till sist på ett mycket märkligt sätt lyckats vinna matchen blir det om möjligt ännu tydligare hur glädjelösa och bortskämda helsingborgarna faktiskt är. Vissa delar av publiken orkar knappt ens applådera, än mindre jubla, samtidigt som deras favoriter slagit svenska mästarna i hemmapremiären. Vi bortasupportrar som inte åkte med bussarna ner möts hela vägen från arenan ner till stadskärnan av smädelser och hån från infödingarna. Ett mycket märkligt beteende med tanke på matchbilden och resultatet.
Efter att återigen ha krossat Malmö på Söderstadion blev nästa sammankomst med ett skånelag den fjärde juli i år då nykomlingarna Landskrona kom på besök. Landskrona, som av media beskrivits som ett trevligt och roligt gäng, visar ganska snabbt att de inte enbart ägnar sig åt rent spel. Med Håkan Söderstjerna i spetsen filmar BoIS matchen igenom. Även deras supportrar, dagen till ära utrustade med speedwaytutor, utmärker sig negativt genom att spotta på en av Hammarbys spelare. Få grönvita hade något till övers för dessa skånska nykomlingar efter denna lilla uppvisning.
Sakta men säkert har således bägaren fyllts på och nu i helgen kom droppen som får den att rinna över. Hammarby reser ner till rikets tredje stad för att möta topplaget MFF, en svår match på pappret, speciellt med tanke på Peter Ijeh. Hammarbys taktik lyckas dock fullt ut och Ijeh hålls hela tiden utanför straffområdet där han är i princip ofarlig. Dessutom får Ijeh några ordentliga tryckare av Bajens försvarare i inledningen av matchen vilket uppenbarligen får honom ur balans. Det hela kulminerar när Ijeh tappar humöret och slår efter Suleyman Sleyman vilket renderar i ett rött kort. Att Anders Frisk på ett eller annat sätt skulle stå i centrum visste vi alla i samma stund som han steg in på gräsmattan. Att Sulan väljer att förstärka slaget är olyckligt men samtidigt får Ijeh och MFF ta konsekvenserna av sitt agerande. Matchen som på det hela taget är jämn slutar också rättvist oavgjort. Det intressanta är det som händer efter matchen.
Trots två raka förluster mot Bajen med sammanlagt 7-2 i målskillnad är inte malmöiterna nöjda med en poäng. Kort efter matchslut invaderas Söderst@dions forum av arga Skånepågar som tycker att det är upprörande att inte Hammarby tillät MFF att spela rolig fotboll. Och att deras kelgris Ijeh fått rött kort är minst lika hårresande. Detta följs upp med matchrapporter där Hammarby och Anders Frisk pekas ut som ansvariga för att Malmö inte fått vinna matchen. Malmö och deras supportrar verkar ha blivit inspirerade av stryktipsets reklamkampanj med ”13”-t-shirten. Zlatanpengar och målfarliga nigerianer ska uppenbarligen inbringa en sådan respekt att motståndarna helt sonika skänker Malmö segern. Allt annat är skandalöst. Efter detta anklagas Hammarby för det ena efter det andra. Tråkiga supportrar, dålig inställning hos spelarna, Linderoth kritiseras för sin laguttagning och sin taktik samt årets lågvattenmärke då spelarna anklagas för att vara dåligt grundtränade och därför ha dålig kondition.
Uppenbarligen har framgången givit de himmelsblå hybris. Jag minns inte att det var en lika stor uppståndelse förra året lagen möttes i Malmö. Även den gången blev en nyckelspelare utvisad men den gången vann MFF. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag tidigare tänkt tankar i stil med ”om inte Bajen kan vinna i år får gärna Malmö gå hela vägen”. Att dessa tankar nu, när malmöiterna visat sig vara förklädda djurgårdare med en märklig dialekt, är totalt bortblåsta är enbart ett faktum. Som sista skånelag har nu även MFF lagts till på listan över ”osympatiska motståndare”. En lista som numer alltså inkluderar samtliga skånska allsvenska fotbollslag.
”Vi kan något som inte ni kan, Vi kan säga R.”
På onsdag är det dags igen.
