Vart är vi på väg?
Jag föreslår att alla taggar ner lite och läser Sebbe Gustins gästkrönika. - Håll till godo!
Jag har alltid utgått ifrån att vi Bajare har som fokus nummer 1 att stödja våra hjältar på plan och oroa oss eller glädja oss åt tabellplaceringar, med mera...
Trots att alla vi är olika människor med olika smak, tycken och värderingar i Bajenklacken och på Söderstadion. Vi fans är Bajens själ, vi är samban, vi är Drakens andedräkt.
Vi är Hammarby kort och gott!
De flesta spelare (med ett par lysande undantag), ledare, personer i styrelser är personer som kommer och går, vi på läktarna är kvar.
Innan denna säsong var jag jäkligt orolig för att vi fans skulle glömma bort lite av vårt ursprung och bli blasé som, låt oss säga, en stor del av Djurgårdens hockey fans, då menar jag inte på det sättet att vi skulle önska en hög placering i serien eller en satsning på Champinjon ligan. Det finns nog inte många Bajare som inte önskat sig en hög tabellplacering. Utan det jag menar är kulturen kring oss fans; att vi alla skulle bli mer likriktade att vi skulle tappa i styrka, att fotbollen inte skulle vara vår största koncentration, att vi tillslut skulle självdö i internkäbbel (eller Internetkäbbel). Just nu till dags dato är jag ännu mera skraj för detta, nu när jag har en del av facit på hand.
Alla har rätt att tycka om precis allt och detta är en av de saker som jag personligen uppskattar mest med Sverige. Våran rätt till åsikt. Dock frågar jag mig ibland, är all den energi som frigörs på att tycka och då mest negativt om saker som ramsor, som tifo, som om man har en halsduk eller inte, något som det nånsin kan bli något konstruktivt av? Speciellt när tyckandet ofta är så hårt att man skulle kunna bli självskriven medlem i Jehovas Vittnes rekryteringsgrupp.
- Tyck som jag eller brinn i helvetet!
Det verkar som om inom Hammarby och även försök inom fotbollen i stort, pågå någon sorts toppstyrning på hur en supporter ska vara för att passa in i en lagom mall. Kommer denna toppstyrning att fortsätta kommer fotbollen självdö i en ännu större kollektiv död än vad Hockeyn har gjort.
En själ är fri, en samba dansas och sjöngs av glädje, en Drakes andedräkt måste kunna få andas fritt.
Vissa människor föds onöjda och hänger upp sig på petitesser. Andra människor blir onöjda och försöker bidra till att det som man är onöjda med blir bättre för en större grupps skull. Egoism kontra inte egoism?
När jag var yngre och stod i klacken tyckte jag att en av de grejer som var absolut coolast var, att till höger om mig stod en lirare i 60 års åldern, bredvid mig stod en stenad lirare och framför mig stod en slipsnisse. Alla var där av samma kärlek, alla dansade SAMBA, alla var en del av Drakens andedräkt och alla var Hammarbys själ.
Det är så en Bajenklack är för mig, det är så jag vill att mina eventuella framtida barn ska uppfatta klacken. Jag vill inte att dom ska bli tilldelade ett sånghäfte med Bajenramsor som får sjungas, att dom alla står i samma Bajentröjja och att alla tycker likadant.
Tack för ordet!
