I maktens korridorer - Del ett
Valtider innebär vissa annorlunda företeelser. En gång vart fjärde år tar politikerna helt plötsligt steget ut ur sina arbetsrum och gör sitt bästa för att påverka de grå massorna att favorisera just deras parti i det kommande valet.
Så plötsligt, dagen efter, försvinner dom igen för att inte träffas för än fyra år senare.
Därför tyckte jag, när jag tilldelades ett flygblad med en inbjudan till en idrottspolitisk debatt, att det var ett bra tillfälle att höra vad politikerna har att säga. Debatten gick av stapeln i tisdags kväll på Stockholms Stadion och arrangerades av Stockholms Idrottsförbund. Med tanke på hur många idrottsintresserade personer det finns i Stockholm skulle man kanske ha förväntat sig en fylld Torben Grut-sal med ivrande djurgårdare med frågor angående sitt älskade stadion. Grönvita med en uppsjö av frågor kring det nya Söderstadion och en och annan gnagare som vill höra efter om inte Stockholms kommun kan annektera Solna så att även de gulsvarta kan få ett äkta derby. Så var nu inte fallet.
I Torben Grut-salen hade arrangören ställt fram stolar för ungefär åttio personer varav hälften hade behövts. Publiksiffran denna kväll på Stadion var lite lägre än vanligt. Ungefär trettio personer hade letat sig dit. Auditoriumet dominerades av herrar i femtioårsåldern, vi under trettio gick att räkna på ena handens fingrar. Längst fram i salen tog så småningom panelen plats. Panelen visade sig enbart bestå av politiker vilket fick mig att fundera lite på mötets titel ”Idrottspolitisk debatt med politiker och idrottsledare”. Man får helt enkelt anta att publiken utgjordes av dessa idrottsledare. Av panelmedlemmarna var två stycken kommunalpolitiker från kranskommuner, två andra var förre detta idrottsborgarråd i Stockholm, dessutom fanns Mats G Nilsson, Stockholmsmoderaternas påläggskalv, och Py Börjesson från sossarna på plats. Dessa två är huvudkonkurrenter till att ta plats som borgarråd efter valet. I mitten slog sig givetvis allas vår Alf T Samuelsson ner.
Alf T har lämnat sin plats i stadshuset på grund av sjukdom och kanske var det därför han debatten igenom såg trött och uttråkad ut. Mötet leddes av idrottsförbundets ordförande Lars Liljegren. Om ni tycker namnet låter bekant så är det han som skrev en artikel i en av våra största dagstidningar där han kallade Stockholms allsvenska fotbollsklubbar för gökungar som körde över de mindre sporterna i staden. Både Lars och Alf är för övrigt djurgårdare. Lars hade dessutom passat på att bjuda in två tvättäkta ungdomar, en 17-årig tjej som både var spelare och ledare i pingis samt en något äldre kille som var ledare inom fotboll. Dessa två fick under kvällen chansen att vid tre tillfällen, på cirka tre timmar, kommentera hur verkligheten faktiskt såg ut.
Debatten kom så saktliga igång och berörde först och främst frågor angående idrottsanläggningar i Stockholm eller bristen på sådana. Faktumet att Stockholms innerstadsbarn har tjugominuters halltid per person och vecka är inte smickrande för någon ansvarig. Alf T visade dock en lista på två A4-sidor innehållande alla namnen på de nya fina hallar som skulle byggas inom fem år. Lite märkligt är det väl trots allt att Alf efter alla sina år i Stadshuset visar upp en lista på hallar istället för att visa upp färdiga byggen.
En intressant diskussion startade angående nybygget av Hammarby sjöstad. Den nya stadsdelen kommer att rymma lika många människor som Västerviks kommun. Det intressanta är att när sjöstaden planerades skapade de ansvariga endast en plats för de boende att idrotta på, en sjumannagrusplan. Efter att ha insett att detta kanske inte räcker har nu samtliga politiker enats om att det även behövdes en idrottshall, dock av modellen mindre. Värt att notera är också att de borgerliga, som skarpt kritiserade sossarna för bygget vid Södra Stations-området därför att det fanns på tok för lite yta att idrotta på, nu själva gjort om samma misstag med sjöstaden. Alla är med andra ord lika stora kålsupare.
Överlag märker man när man lyssnar på dessa sex politiker är att de oavsett partitillhörighet är oväntat enstämmiga. Samtliga är eniga om vikten av mer idrott i skolan, mer utrymme för spontanidrott, mer hallar och planer och så vidare. När moderaten Mats säger att vi i större utsträckning måste gå från gräs till konstgräs på våra fotbollsplaner för att kunna öka belastningen nickar sossen Py instämmande. Inte heller publiken reagerar.
Anledningen till att debatten aldrig hettar till har nog att göra med att samtliga i panelen tycker att idrott är mycket viktigt och bör prioriteras. Ungefär som att sitta och meta utan mask på kroken, det hugger aldrig. Troligen hade ljudnivån höjts lite om debattledaren Lars vågat bjuda in en representant för ett parti med en helt andra prioriteringar och en annorlunda uppfattning.
Efter ungefär en och en halvtimmes putslustig konversation mellan Lars och panelen tar vi en kort rast där samtliga hugger in på mackor och fika som generöst serveras. Man kan ganska snabbt se att publiken består av tre olika grupper: närmast sörjande till de som deltar i debatten, representanter för olika idrottsförbund som försöker bedriva lite lobbyverksamhet för just sin grupp samt vanliga människor direkt från verkligheten. Den sistnämnda gruppen är i minoritet.
Efter rasten blir det hela lite mer sporrande då Lars plötsligt kommer på att det kanske kan vara intressant för andra än han själv att ställa lite frågor. Direkt kommer det frågor angående nybyggnationerna vid Zinken och Stadshagen. Här kan man lite förenklat säga att borgarna driver en linje för byggnationer medan sossarna inte vill bygga. Rent spontant kan jag tycka att det är ett stänk av dubbelmoral av Mats G Nilsson att först kritisera sossarna för att inte ha planerat in tillräckligt många idrottsplatser vid byggandet av Södra Stations området för att i andetaget efter själv vilja bygga bostäder på den plats som nu finns kvar att idrotta på. Även vid Stadshagen känns det lite tveksamt att både minska ytan för sportandet och samtidigt bygga nya bostäder och på så sätt öka belastningen.
[Del 2]
