En plats bortom rätt och fel - del Två
Fortsättning från del Ett.
Dagen efter bestämde jag mig för att åka till Hammarbys träning (som jag alltid gör på torsdagarna) och låta syrran ta dagens besök. Eftersom det inte verkar vara lika akut längre. Jag åker upp till Edö på fredag istället och ner till Malmö på lördag. Så var det tänkt och så fick det bli.
Natten mellan torsdag och fredag ringde syrran och berättade att mamma gått bort, farit hädan, tagit ner skylten, kilat om hörnet, tagit steget över till andra sidan. Kort och gott, mamma var död. Och mitt i sorgen smyger sig förebråelsen. Varför i he..te åkte jag inte upp på torsdagen? Men det slog jag bort ganska snabbt.
Vi hade haft vårt avsked i onsdags då jag blev lurad av hennes plötsliga skärpa. Tydligen är det allmänt känt att detta brukar ske. Det är som en glödlampa som lyser upp och glimtar till innan den slocknar helt.
På fredags förmiddagen åkte vi upp för att ta ett värdigt farväl innan hon skulle tas omhand och föras bort till Farsta Sjukhus kylrum. Usch vad kallt det blev av att tänka på detta och samtidigt titta på ett skal utan själ.
Mitt i denna lilla ceremoni ringer mobilen och jag går ut på balkongen och svarar. Det är Kefa, han ringer från Hammarbys kansli, för att fråga om hur det blir med resan till Malmö imorgon. Jag hade förvarnat honom om att jag kanske inte kunde följa med ner, på grund av min mammas belägenhet, och han undrade om jag visste hur det blev.
Jag berättade kort om läget och var jag befann mig. Han beklagade sorgen och ursäktade sitt samtal.
- Det gör ingenting, svarade jag lite frånvarande.
Sedan tittade jag ut över sjön Magelungen och bestämmer mig. Jag behöver nog den här resan väldigt mycket just nu.:
- Jag åker med!
Men trots dessa bestämda ord, tvivlade jag in i det sista på om det var rätt eller fel att åka. Konventionerna pekade mot att det var fel, men hjärtat skrek rakt ut att det var rätt.
För att göra en lång historia kort så tog jag planet ner till Malmö. Det kändes som jag landade på någon tropisk plats utomlands. Spelarna åkte iväg med sin buss för att ladda inför fajten. Vi andra, ett litet gäng Bajensupportrar, delade upp oss i tre taxibilar och åkte in till Malmö centrum.
Vi satte oss på en uteservering och började genast munhuggas med några Malmösupportrar, men på ett positivt sätt med glimten i ögat och med ömsesidig respekt. Malmö var ett topplag och vi sladdade i tabellen. Det om något talade för Bajen denna eftermiddag.
Ni vet hur det gick. Matchen slutade 1-1 och Pablo gjorde ett konstmål som jag nog tycker så här efter säsongen är snäppet snyggare än Kennedys drömmål uppe i Sundsvall.
Max fick sitt allsvenska genombrott efter att fullständigt ha plockat ner skyttekungen Peter Ijeh. Och han gjorde det så till den milda grad att Ijeh tappade fattningen och det hela slutade med en utvisning för hans del. Sedan fortsatte det med en intensiv pajkastning mellan skånska lags supportrar och Bajensupportrar på allehanda Internetforum under den kommande veckan.
En väldigt tråkig pajkastning, om nu någon undrar vad jag tycker.
Ni kanske vet att jag letade positiva tecken inför den sista matchen mot Landskrona för att komma i själslig balans efter torsken mot Göteborg. Ett tecken som jag ännu inte nämnt var att min mamma dog den 23 augusti. Alltså borde de vänligt sinnade gudarna se till att matchen slutade 2-3 och att Hammarby på så sätt klarade nytt allsvenskt kontakt. Tankar som kanske är så suspekta att jag inte ens borde ha nämnt dem. Det är i alla fall för sent att göra något åt det nu.
Nu avslutar jag denna lilla hyllning till kvinnan som inte hade det allt för lätt i livet, hon som var en osynlig supportern och samtidigt min mamma, med en brilliant text skriven av Dick Hansson och Lorne de Wolfe, som jag läste på hennes begravning:
Utanför tullarna på andra sidan
när allting lugnat sig
Där finns en plats
där finns en stund att vila
väntande på dig
Utanför tullarna på andra sidan
där råder stilla tid
Där alla livets trådar går ihop
och evighet tar vid
Innanför tullarna är natten het
och dagen allt för kort
Innanför tullarna är som du vet
liv av annan sort
Utanför tullarna på andra sidan
där ska vi mötas sen
När alla sångerna har tonat ut
då träffas vi igen
Jag vill med dessa rader tacka alla tusentals osynliga supportrar för Ert engagemang i era närmastes lagkänslor. Ni håller ställningarna trots att ni nästan aldrig finns på plats på arenan. Hur skulle det ha gått i ungdomen utan er uppbackning med pengar till borta-resorna och annat?
Jag tvivlar på att mitt supporterengagemang varit så stor utan dig mamma. Det var faktiskt du som fick min moster, tillika din syster, att 1969 sticka en grönvit halsduk och grönvit mössa till mig. För på den tiden existerade det inte någon souvenirkultur i Sverige, men den skulle komma som vi alla vet.
"Det finns en plats bortom rätt och fel, vi ses där."