Stackars Lars och stackars Tommy
Ondskefulla Sveriges Television gör ett grovt övertramp.
Åtminstone om man ska tro några av landets större tidningsskribenter, Lars själv och nu senast av landslagmannen Andreas Andersson. Det här är inte första gången debatten om ”smygfilmade” bilder rasar. För inte allt för länge sedan var det Janne Josefson och moderata kommunalpolitiker som var på tapeten och nu är det alltså våra förbundskaptener. Var går egentligen gränsen för hur nära man får smyga inpå någon utan deras vetskap? Skulle det vara okej för exempelvis herr Josefson att förklädd till supporter försöka lura ur en allsvensk spelare eller ledare sådant de i vanliga fall aldrig skulle yppa för en journalist?
Jag kan förstå att Lars-Tommy blir irriterade. Det skulle nog jag också bli om någon filmade mig utan min vetskap för att ett halvår senare plocka fram bilderna och utan förvarning sända dem på bästa sändningstid inför hela Sveriges befolkning. Men det finns dock några avgörande skillnader mellan mig och exempelvis Tommy Söderberg. Jag är ingen offentlig person. Jag styr inte Sveriges mest folkkära landslag och jag gör det garanterat inte med hjälp av en pärm. I England kallas Svennis jobb för landets näst viktigaste, i Sverige verkar förbundskaptenerna knappt vara varse om att de står i offentlighetens skarpa ljus.
Det finns en stor avgörande skillnad mellan den situation de misslyckade kommunalpolitikerna och Lars-Tommy hamnat i. Lars och Tommy hade blivit förvarnade, det stod nämligen i en tidning att de skulle bli smygfilmade. Inte i vilken tidning som helst för den delen, det stod nämligen i TV-tidningen. Det var faktiskt så att de till och med blivit tillfrågade i förväg. Visserligen hade de, inte helt oväntat, tackat nej men ändå fått svaret ”vi kommer att göra det ändå”. Här står våra två förbundskaptener inför tusentals personer på läktaren, miljoner av människor framför tv-apparaterna runtom i världen och tjugotalet tv-kameror, varav minst en hela tiden bevakade dem själva, och tror att de är så pass anonyma att de kan säga och göra vad de vill. Dessutom har landslagsledningen en mediaansvarig som hela tiden känt till att de skulle filmas, det hade nämligen FIFA informerat om.
Hur kan man med dessa förutsättningar tycka sig vara ”smygfilmade”? Svaret blev att Lars & Tommy inte trodde att mikrofonerna var tillräckligt skarpa för att snappa upp deras interna diskussioner. I mina öron är detta en lika god ursäkt som om kommunalpolitikerna hävdat att de inte trodde att främlingsfientliga uttalanden skulle kunna användas emot dem. Eller att det var okej att inte tycka om invandrare så länge inte mer än en person i taget hörde dina åsikter. Och detta efter det att de blivit förvarande om att de under sin tid i valstugan kommer att bli filmade.
Kanske är det så att jag har en konstig verklighetsuppfattning, men denna lilla filmsekvens borde inte starta en debatt i de rikstäckande tidningarna om man får filma vår landslagsledning ”in action”. Utan snarare få folk att fundera på hur Lars och Tommy överhuvudtaget kunde finnas med i diskussionen när man skulle utnämna en ny förbundskapten.
I världsmästerskapets, för Sveriges del, avgörande match väger förbundskaptenerna en eller två spelares känslor mot en hel nations önskan om framgång. Rädslan för att ett välavlönat heltidsproffs ska känna sig trampad på tårna och få sitt självförtroende lite stukat mot att Sverige ska kunna nå sin största sportsliga framgång på åtta år. Om en spelare har så dåligt självförtroende att han inte klarar av att bli utbytt vad gör han då överhuvudtaget på planen? Må vara att Tommys åsikter om känslor gör honom till en större humanist än mig och kanske också till en bättre människa, men det gör honom också mer eller mindre olämplig att träna ett fotbollslag på högre nivå än division fem. Jag säger inte att ett byte automatiskt skulle betyda seger men att det åtminstone skulle vara ett bevis på beslutsamhet och att laget faktiskt går före den enskilda spelaren. Det här är ingen gymnastiksal eller fritidsgård, det här är ett landslag.
Sjukamp, höjdhopp och skidskytte samt alla andra svenska paradgrenar får ursäkta, men ingenting går att jämföra med VM i fotboll. Om det är några som är medvetna om detta så är det spelarna och då måste de vara beredda på att tuffa beslut kommer att tas. Om nu firma Söderberg – Lagerbäck lyckas ta Sverige till nästa stora mästerskap återstår att se men jag hoppas att de till dess lyckas bestämma sig för vilka kriterier man skall fatta beslut efter; fotbollsmässiga eller känslomässiga.
Att filma ”bänken” är en lysande idé. Till kvällens VM-krönika hoppas jag SVT har med klippet på när Canniga blir utvisad utan att ens ha kommit in på planen. Skulle vara intressant att höra vad han egentligen sa. Eller varför inte se och höra hur de två förbundskaptenerna i Turkiet och Brasilien reagerade när Rivaldo ”dog” efter att ha fått en boll sparkad på benet. Eller varför inte höra vad Svennis och Tord verkligen pratade om när de mötte Sverige. Ny teknologi behöver inte vara ondskefull bara för att man inte hunnit vant sig vid den.
Jag hoppas verkligen Tommy vet att Kennedy kommer bli mycket besviken om han inte blir uttagen till nästa landskamp.
Apropå Kennedy, var det någon mer än jag som anade ett uns av bitterhet jämte styrelsen i hans röst när han igår när han pratade om den ”uteblivna” Champions League- satsningen? Och visst har Kennedy rätt. Det vore betydligt bättre att ha satsat som exempelvis Mechelen, Farum eller Helsingborg gjort. För då hade vi definitivt slagit Bayern München och vår ekonomiska framtid hade för evigt varit tryggad.
