Säsongspremiären är nära
Allsvensk premiär. Smaka på orden. Visst betyder det att vintern är över och våren äntligen är här. Underbart!
Jag kan redan nu se bilderna från förberedelserna, de kommer vara exakt lika förra årets, vi möter ju till och med samma lag. Därför gör jag det enkelt för mig och klipper in förra årets säsongspremiärs förberedelser de kommer ändå upprepas på lördag. Möjligen att mamman i Farsta steker någonting annat?
Natten innan premiärmatchen på Söderstadion brukar jag sova gott. Det är först samma morgon, när cykeln tas fram, som ”DEN STORA NERVOSITETEN” infinner sig. För att få bukt med den har jag sedan något årtionden infört några nödvändiga rutiner. Dessa rutiner har ändrats lite omärkligt under årens lopp, men ser just nu ut som följer.
Eftersom det är premiär så ska Kentas ”Just idag är jag stark” letas fram och spelas, högt, mycket högt. Kan bara minnas att det varit solig premiärdagar, förvisso kalla, men som sagt strålande skinande sol.
Då på morgonen brukar de grönvita björkarna på Enskede IP alltid ställa sig givakt och le sina underfundiga leenden. Ett leende som hälsar våren, mig, dig och Kung Fotboll välkommen.
- Ja, alla som vill får denna hälsning om du är så subtil att du mäktar ta emot den.
Kanske jag brer på nu för Bajenbjörkarna är inte så väldigt gröna i april, men vi färgblinda kan ju måla upp vilka färger vi vill, så då får det bli de grönvita Hammarby nyanserna.
Det är bara att instämma i deras hälsning, tacka och ta emot och skulle de kunna sjunga med i Kentas låt, så vet jag att den mäktiga björkkören skulle älska att få sjunga dessa rader:
Just idag är jag stark
just idag mår jag bra
jag förs framåt av kraftiga vindar.
Just idag är jag stark
just idag mår jag bra
jag har tron på mig själv på min sida.
Sedan skulle björkkören ta i så att knoppar brista, katter springa upp i Svedmyra skogen och göra det kissemissar gör och samtliga bilister skulle sänk hastigheten i sina bilar till 30 när de kör förbi Handelsvägen.
- Ja, sången skulle förmodligen höras ända upp till Söderstadion:
Jag har väntat så länge på just den här dan
och det är skönt att den äntligen kommer.
Jag har väntat så länge på just den här dan
och den ger lust - när den kommer.
Cykeln ska pumpas och när det är två timmar och 15 minuter kvar tills domaren blåser igång spelet, bär det iväg, samma väg som alltid de senaste 5 åren.
Ställer cykeln vid Globen Hotell och går trapporna upp samtidigt som jag andas djupt för att insupa atmosfären. I regel brukar det inte vara mycket till atmosfär vid den här tidpunkten, men det här hör liksom ändå till. Sedan går jag in i bokhandeln och kollar lite, måste även in till MIX skivor och bläddra och det slutar oftast med ett CD inköp.
Dags att äta en bit mat och dricka ett par bärs. Träffar en kompis från Hammarby bowling och givetvis sitter vi på de vanliga platserna. När jag beställt maten drar jag iväg för att spela på Oddset. På den korta sträckan dit märks det tydligt hur folk har levt upp. Det här har vi alla väntat på under den smärtsamt långa och mörka tiden kallad svensk vinter. Resultatet 6-0 finns alltid med bland mina tips på ”Matchen”. Tillbaka till tallriken. När maten och ölen intagits och spekulationerna om dagens fajt avtagit, är det dags att gå till ”Klacksparkens vänners” rum i hörnet av kortsidans höghus.
Det är på vägen dit, förbi Hovet, förbi det härliga sorlet från Röda Kvarnen, som den rätta känslan och atmosfären för det mesta brukar infinna sig.
Jag vill snabbt få tag på matchprogrammet för att kunna läsa det i lugn och ro till en kopp kaffe (men aldrig med en varm mazarin). En halvtimme innan match sitter jag på min plats för att kolla uppvärmningen och samtidigt se hur Söderstadion sakta fylls. Det går faktiskt att ta på stämningen och känna hur trycket och förväntningarna stiger den här sista halvtimmen.
Spelarnas uppvärmning är klar och de knallar ut. Jag går på muggen och när jag kommit tillbaka så har Malle tagit vid och presenterar sponsorer, drar laguppställningarna och lite annat smått och gott.
När sorlet växer till stormstyrka från klacken på E1, vet vi alla att spelarna står i spelargången. Jag ger dem tre applåder när de vinkar åt mitt håll, klapp, klapp, klapp, varken mer eller mindre utan exakt tre klapp, det har jag gjort sedan urminnes tider. Skulle jag glömma det, torskar vi, så är det bara, det är inte mycket att orda om.
Nu kryper det i kroppen och alla vet vad som väntar, det öronbedövande sköna dånet, trummar mot trumhinnorna, de grönvita halsdukarna som lyfts mot skyn, samtidigt som det för dagen så vackra och helt underbart inbjudande TIFO - arrangemanget åskådliggörs.
Spelarna joggar in tillsammans med matchens knatte, flaggor viftar, gondolerna flyter i Venedig, solen skiner på Bali, någon beställer flamberad njure på Grand Hotell, vem slog sönder fem öl på Blekingegatan?, åtskilliga oljerockar sitter framför TV för att de fått möjlighet att följa matchen i direktsändning tack vare Canal Plus, en mamma steker falukorv i Farsta lyckligt ovetande, en FN-delegat snubblar på Sibyllegatan och skrubbar knät och jag sätta mig ner. Är det verkligen värt denna anspänning?
Nu är jag så inne i vad som komma skall att jag helt glömt bort om det sjungs nationalsång, men jag tror det. Och i så fall har jag haft helt fel i att lagen kommer ut var och en på Söderstadion? För visst kommer de ut tillsammans och ställer upp på varsin sida av domartrion, eller..? Sedan tar de av sig hjälmarna och …??. Nej visst ja, det är bandyn, nu hinner jag inte med alla tankar som sprutar genom hjärnan. Plötsligt, pipan ljuder och det öronbedövande vrålet letar sig ner mot Skanstull via Skanstullsbro och ut över Enskede, matchen har börjat… Måtte det inte gå som förra året!!
Vi ses på Söderst@dion!
