Äntligen träningsrapport
Vad kan väl vara mer lämpligt än lördagsträning? Inte egen träning alltså. Vi pratar naturligtvis om en fotbollsträning med sitt älskade lag. Här är årets första träningsrapport.
Jag har sett ett par träningar genom åren. Det har liksom blivit mitt sätt att ha kontroll. Mitt sätt att skaffa mig en smula insyn. Att få träffa spelare och ledare. Men också för att få träffa alla andra galningarna som hänger kring träningarna. Det är dessutom något visst med försäsong. Allt är möjligt. Det som hände innan nyår är om inte glömt så åtminstone förträngt. Hoppet är åter och förhoppningarna stora.
Det är ingenting annorlunda i år. Om man skulle kika lite närmare på det där så är det ju helt vansinnigt hur positiv jag har känt mig så gott som varje januari. Det finns något undantag dock, det ska jag erkänna, men oftast känns det på samma sätt. Så också i år.
Jag har missat alldeles för många träningar. Det är ju så illa att det i dag var dags för årspremiär. Gissa därför att jag blev glad när jag i veckan hörde att det fanns en lördagsträning inplanerad.
Sagt och gjort, kosan styrdes till Haninge. Fick gott sällskap av Axel och Gustav. I bilen sa jag att jag trodde det skulle bli över 100 personer på träningen. Det var jag ensam om att tro. Väl framme var vi nästan ensamma. I ett par minuter. Sen fylldes det på rejält. Det var nog inte hundra personer på plats, men inte jättelångt ifrån.
Och vad fick vi då se?
Om sanningen ska fram så var det mest löpning. Men mer om det senare. För man kan uppleva saker ur löpningar också.
Uppvärmningen var i alla fall med boll. Det var ganska mycket folk i träning. De jag saknade var Simon Helg och Nicklas Lindqvist. Jeff Scannella var med och körde, men jag kan egentligen inte skriva någon annan notering än att han såg ganska kort ut. Mer än så kunde jag inte konstatera en dag som denna. Jag erkänner också att jag inte noterade ner alla spelare. Ägnade mig också åt att prata ikapp med folk längs staketet. Det är ju alldeles för länge sen vi sågs.
Efter uppvärmning och stretching så körde de tre kvadrater med sju-åtta spelare i varje kvadrat. Uppgiften var att på en touch samla passningar. Två jagade i mitten. En övning man själv varit med om medan man spelade fotboll och sett mången gång i Hammarbysammanhang.
Den notering jag gör som skiljer sig lite från tidigare är väl Gregg. Medan spelarna löpte i uppvärmningen så var han med dem. Han var vidare väldigt aktiv på plan. Jag upplevde tydlighet men också väldigt mycket positiv förstärkning. Att peppa spelare för bra saker är ju lika viktigt som den tydliga handen när något inte blir som man tänkt sig. Stämningen upplevde jag som god och fokuserad.
Sen var det då dags för ett långt pass löpning. Kollade aldrig klockan men det var minst 45 minuter långt. Inte det jag hade hoppats på. Min dröm hade ju varit bollspel, men man får helt enkelt ta det som erbjuds. En isande vind i ryggen för oss som tittade på men att spelarna höll ångan uppe råder det inget som helst tvivel om. De sprang i två grupper från kortsida till halvplan ibland och ibland något kortare. Där stod koner utmärkta som vändningsmärken. Den noteringen som vi alla gjorde var att den absolut hetaste i löpningen var Sebastian Castro Tello. Jag tror han låg i täten på varje vända. Jag kunde inte låta bli att ge honom credd för det efteråt. Att Castro ligger väl framme i försäsongen har hänt förrut men oj vad jag hoppas att just han får en ordentlig nytädning och stöttning så att han håller i det hela säsongen. En motiverad Sebastian Castro Tello i god form skulle vara ett fantastiskt lyft. Han har ju så mycket talang och kunnande den gossen.
Det var rejält kyligt mot slutet. Jag var välklädd men inte fan hjälpte det. Fingrar och nästipp frös och då är det knappt minusgrader ute. Man är en vekling, onekligen. Hur som helst, det var värt att frysa för att få de där minuterna efteråt där jag fick möjlighet att se grabbarna på nära håll. Säga hej och hälsa välkomna. Det värmer ett supporterhjärta att Gregg klev fram till oss, tog i hand och sa att det var roligt att vi var på plats. Nu gäller det bara att bygga eget självförtroende i engelskan så att jag ska våga mig på att prata med både han och de amerikanska spelarna lite ordentligt. Gaah, jag har verkligen komplex för att jag inte pratar flytande engelska.
Lite fånigt det där egentligen, att jag kan bli så varm i hjärtat av att få säga hej till mina idoler. Att äntligen få säga ett ordentligt tack till Sebastian Bojassen för målet i Ängelholm kändes lite extra bra. Lallet fortsätter den inslagna vägen att vara sjukt trevlig och surrade med oss kyliga. Jag kunde inte låta bli att påpeka min oro för att han blev kall när han stod ensam kvar där med oss. Ett leende och "jaja, mamma..." fick man till svar. Då vet man att nivån är satt.
Nu är spelarna lediga i morgon söndag. Som jag förstod det tränar man måndag på Bosön, i deras hall, för att tisdag - torsdag köra på Torvalla med boll/fyspass vid 10.30. Dessvärre utan min närvaro. Jag inser att jag ska vara tacksam nog för den lediga veckan som chefen beviljat för Cypern-resan. Det lär inte gå att smita mycket mer från jobbet. Jag försökte påpeka det finfina i eftermiddagsträningar, men jag vet inte om den synpunkten riktigt gick hem...
Känslan är att det känns bra. Jag tror förstås att det här bli bra. Men det gör jag ju nästan jämnt. En sista reflektion vi gjorde i bilen hem är det här med att vi nu har en tränare som pratar engelska. Att det känns lite som att spelare kanske måste vara extra koncentrerade vid instruktioner och samlingar. Det funkar liksom inte att göra flera saker samtidigt för de behöver koncentrationen till att lyssna vilket kanske bara för gott med sig.
Nu ska jag ladda för en lördagkväll i Hammarbys tecken. Hela gänget bakom matchprogrammet dyker upp här hemma om ett par timmar. Vi ska fira oss själva. Det ser jag grymt mycket fram emot.
När klockan närmade sig tre så gjorde grabbarna dubbeltittning. Både bajenträning och presskonferens kring Håkan Juholt...
