Bara tomma ord
I en tid av mörker, misär och total likgiltighet inför vad som komma skall sitter vi här och väntar. Det är som att vi väntar på döden, som att liemannen ska komma och knacka på dörren när som helst. Han kommer aldrig med några roliga nyheter den där liemannen. Det är en evighetslång resa med att dela ut tragiska besked och krossa människors drömmar. Förra året fick vi beskedet om att det inte skulle bli någon allsvenska. Samma besked kom han med i år efter matchen mot Ljungskile. Den stora frågan nu är om han kommer och börjar prata om div 1. Om vilka spelare i IFK Luleå man ska passa sig för. Om hur mycket en kaffe och korv kostar på Sirius hemmamatcher. Om hur Nadir Bencheena spelar i Superettan nästa år.
Vi är inte där än, liemannen har inte kommit, men alla är nog med införstådda hur jävlig situationen är. Det finns ingenting i vårt spel som tyder på att vi kommer att reda ut det här, varken vi eller spelarna på planen. Vi har stått där ännu en överjävligt lång och bitvis kall säsong av lidande och sett hur drömmen sakta tynat borta någonstans bortanför nya arenan. En arena där vi med alla sannolikhet kommer att spela allt annat än Allsvensk fotboll på. Vi har stått där, på Söderstadions klassiska, men ack så slitna läktare, och slitit vårt hår, skrikit sönder våra stämband och hatat 84 minuter av varje match. Vi har stått där och sjungit till Kentas rader om att vi just idag är starka samtidigt som det ingett oss någon typ av hopp. Det finns bara ett fel med att den spelas innan matcher, ett fel som Zlatan begår innan varje landskamp som lagkapten i svenska landslaget.
Ingen av spelarna sjunger.
Och det är klart att jag inte är efterbliven. Jag skulle ju aldrig sitta här och påstå att det är skillnaden mellan norrettan och allsvenskan, aldrig. Det jag vill, på ett lagom poetiskt sätt, påstå är att spelarna aldrig visat sig starka. Sedan avsparken mot Assyriska i våras har vi inte alls fått se det där beslutsamma gänget som vi hoppades på. Det har varit ett gäng harar som sprungit runt inför en alldeles för bra publik med ett alldeles för fint klubbemblem på bröstet, utan att visa sig stolta nog. Det är det som svider mest. Den totala ignoransen för att ens i alla fall se ut som att man försöker.
Fine, vi trodde att vi hade häng. Nån gång där inför sommaren var vi med. Trodde vi. Men sedan kom verkligheten ikapp oss, ett par andra gäng från landet med en startelva som har en snittålder på ungefär 5-6 år högre än oss fick för sig att börja prestera på riktigt. Då hängde vi inte med längre. Då blev vi ifrånsprungna av lag som Ängelholm och nu står vi här med arslet hängades bart utanför och funderar på vad fan som hände. Och jag inser det nu. Det var verkligheten som hände.
För oavsett hur många tränare man sparkar. Oavsett hur många spelare man skriker på, Och oavsett hur många sportchefer, ordföranden och mattanter man vill ska avgå, så handlar det till slut bara om vad det är för material som står på planen. Och det värsta för en supporter att inse, är att spelarna inte är bättre än vad tabellen visar.
Bajen anno 2011 är fan inte bara den sämsta version av Bajen som lag jag upplevt i hela mitt liv. Det är fan i mig den sämsta samlingen individ för individ också.
