Christophe Lallet: "I Hammarby är ju allt så mycket större"
Här följer den intervju med Christophe Lallet som jag gjorde till Bajenkvällens matchprogram då jag tycker att ni som hade förhinder igår och inte lyckades få med er ett nummer av det program vi delade ut på Hovet också ska få möjligheten att läsa vad denne ytterst sympatiske kille har att säga.
Hammarbys gladaste nyförvärv är utan konkurrens Christophe Lallet. Jag har väl sällan eller aldrig mött en spelare så lycklig över att få komma hem igen. Men vem är han då?
Hur skulle dina vänner beskriva dig?
- Haha, de skulle beskriva mig som rolig. Det skulle jag faktiskt själv också göra, säger Christophe och fyrar av ett stort leende. Jag gillar att driva och bjuda på mig själv. Det är viktigt, tänker jag. Tror nästan att man skulle kunna rista in det i min panna.
Christophe Lallet är född 1986 och har under sin uppväxt i Stockholm bott på flera olika platser. Började i Sollentuna för att sen bo och spela fotboll en sejour i Bromma. Därefter gick han fotbollsgymnasiet på Fryshuset där bland annat Roger Sandberg var lärare och tränare. Det var under sitt första år där som han bytte till spel i Hammarbys juniorer.
När Christophe gått halva årskurs två på gymnasiet dök möjligheten upp att flytta till Frankrike för att spela fotboll. Inget okänt land i sig då hans pappa är därifrån. Hans pappa bodde just då i Västindien och Christophe spann loss rejält i sitt snack om de västindiska öarna. Det märks att det är en miljö han stormtrivs i och gärna återvänder till. Bilderna han målar upp med stränder och azurblåa vatten låter onekligen fantastiska.
- Jag flyttade till Frankrike ensam. Jag bodde med mamma i Sverige men det var tack vare pappas kontakter och även mycket tack vare Anders Linderoth som jag hamnade i Frankrike.
- Min pappa jobbar med olika humanitära projekt i en fransk organisation som heter ACF. Han har arbetat på Haiti innan jordbävningen, i Sudan och Somalia. Nu bor pappa i Nigers huvudstad Niamey och jobbar stenhårt där för att bygga upp bra verksamheter kring självförsörjning.
- Jag var 17 år när jag åkte till Frankrike. Det var ett stort steg för mig. Språket är jag visserligen uppväxt med men jag behärskade det absolut inte när jag åkte ner. Jag kunde vardagliga fraser som man tog med släkten. Helt plötsligt skulle jag hantera omklädningsrumssnacket och det taktiska och det var en helt annan grej.
Christophe tillhörde St Etiennes ungdomsakademi och bodde på deras anläggning en bit utanför Lyon.
- Lyon är en smutsig gammal arbetarstad, både industrier och gruvarbetare men med vackra omgivningar där i Loire-dalen. Det var extremt lärorikt att få ta hand om sig själv. Med betoning på själv för jag var just väldigt mycket själv. Just det där med att sköta allt från matlagning till tvättning var en stor omställning. Stor men nyttig.
Christophe insåg efter ett och ett halvt år att det inte skulle bli en plats i A-laget.
- De var alldeles för bra för mig. Det var omöjligt för mig att tampas om en plats i St Etiennes A-lag som då hade tagit klivet upp i högsta ligan. Istället fick jag chansen att flytta till Istre, i Sydfrankrike och spel i andraligan. Istre ligger nära Marseille och där bodde mina släktingar och även min syster. Det var väldigt skönt att hitta lite trygghet igen och bo nära syrran.
- Jag spelade ett år där men sen började jag att längta hem. Åkte hem till sommaren och hamnade i Väsby och spelade 5 matcher i Superettan under den hösten i ett Väsby som åkte ur. Den vintern tog AIK över Väsby och jag kände att jag inte jag ville vara med på den resan. Dessutom behövde jag hitta mig själv som fotbollsspelare igen. Jag behövde hitta tillbaka till det roliga i att spela fotboll.
- Då blev det Gröndal! Där fanns Roger Sandberg som tränare och det kändes väldigt tryggt och viktigt för mig. Mycket vände för mig där under den säsongen. Mycket tack vare Roger. Efter det året hörde Degerfors av sig och jag valde att flytta till Värmland.
Åren i Värmland beskriver Christophe med mycket värme. Han berättar om den tuffa känslan att svika bygden när laget åkte ur men pratar med stolthet om den nystart som spelare och ledare initierade. Hur de arbetade hårt för att återfå förtroendet för sig genom att vara väldigt aktiva ute i bygden. Att de besökte skolor, sjukhem och även spelade in en skiva för att visa att de tog supportrarnas kärlek på allvar. Musiken är i sig ett stort intresse för Christophe som gärna spelar och sjunger. Undertecknad har sett flera klipp på internet där han absolut inte gör bort sig även som musiker.
- Degerfors är en bruksort med stor fotbollskultur. Engagemanget finns verkligen. Jag kan se likheter mellan Degerfors och Hammarby, men att i Hammarby är allt så mycket större.
- Jag ser framför mig hur vi ska göra samma sak i Bajen. Att vi spelare och supportrar tillsammans ska göra ett jävligt hårt och viktigt arbete. Jag kan inte med ord understryka hur viktigt det är att vi gör det här jobbet tillsammans. Vi ska tillbaka!
Christophe berättar att han redan i somras ville komma till Hammarby då Bajen visade intresse. Turerna var många men att han samtidigt förstår att Degerfors, som hade tätkänning, inte ville släppa honom då.
- Det var oerhört skönt när allt äntligen blev klart. Och nu är jag här. Det känns smått overkligt men fantastiskt roligt. Fatta känslan över att äntligen få äta Yvonnes mat, få möta grabbarna nere på Årsta, träffa fantastiska supportrar. Det är en dröm som gått i uppfyllelse för mig.
Är du redan nöjd alltså?
- Jag har inte presterat någonting än. Jag har full förståelse för om folk ifrågasätter mig för jag har massor att bevisa. Jag vet att jag är duktig på att snacka. Men ni kan lita på att jag ska göra allt jag kan. Allt. Jag är inte på något sätt nöjd med att bara vara här. Jag är ju hammarbyare och jag kommer att göra allt jag kan för att ta tillbaka Bajen dit vi hör hemma.
